3 augusti 2014 kl 11:50
@Petter: det var inte meningen att skrämma dig - eller ngn annan. Min kommentar var snarast en personlig erfarenhet, sprungen ur ett visst mått av övermod. Och som sådan kanske den är allmängiltig; skall vi springa långt måste vi vara ödmjuka.
Sedan finns det en maxtid på Comrades, som sorterar ut en relativt stor del av fältet. MEN, om du har kvalat in, och dessutom seedats, så är det inte maxtiden som är utmaningen. Utan just banan, och då - precis som Jan är inne på - vara medveten om att den är rejält kuperad. Och då är det inte några korta stigningar, utan kan vara km efter km med uppförs/utförsbacke. Det kräver förberedelse, vilket ju är naturligt att lägga tid på om du flyger till andra änden av klotet för att springa ett lopp!
Kanske är det synd att säga att den ena är enklare än det andra. Såväl 100 miles som Comrades är tuffa utmaningar, var och en på sitt sätt. Som varje (ultra)lopp ju är. Visst, ett 100 miles i rejäl terräng, är något helt annat. Men, låt oss lämna jämförelserna därhän, de riskerar att leda fel ...
Min _personliga_ erfarenhet av Comrades är att jag aldrig vill ha det ogjort. Det var häftigt, det var spännande, det var känslomässigt, det var stort. Men för mig var det också en bekräftelse på att förberedelse och ödmjukhet är särdeles viktigt. Att jag några månader innan fixade ett 100 miles-lopp (TEC) betyder inte att 89km är en promenad i parken.
Så, läs mitt inlägg (detta och det förra) som att Comrades är ett fantastiskt lopp. Vilken stämning! Vilket stöd! Men också, vilka backar! Så, gå ut lugnt, var inte övermodig. Se till att spara på krafter - att ligga på gränsen är inte för oss vanliga dödliga.
Hellre än att skrämma, önskar jag inspirera dig (och andra) att springa Comrades. Det är ett unikt lopp. Men också att jag vill dela med mig av mina erfarenheter, som säger - ta det försiktigt. Spara på krafterna.
Och har du, eller någon annan, några frågor, är det bara att höra av sig!
Lycka till!