Irriterad knäsena/Allmän uppgivenhet om tillvaron.

Hej alla! Jag får först och främst be om ursäkt att mitt första inlägg här blir ett rakt igenom gnäll inlägg.

Jag har precis lyckats komma igång med min träning igen. Eller ja hade kanske är ett bättre sätt att uttrycka sig.

Tänkte bara ta bakgrunden: Jag var aldrig en aktiv människa som yngre, visserligen skogspromenader med familjen men när det fanns tvspel och moppe så ville jag inte anstränga mig längre. Så vid mönstringen så hade jag ca 40kgs övervikt och naturligtvis en frisedel. Lyckades med promenader och bättre kost gå ner dessa 40 och ligger idag på en vikt om 90 kg på 189 cm. Detta är lite drygt 10 år sen och jag har väl pendlat upp och ner lite i vikt men aldrig mer än runt 5-6 kg. Sen kom det småbarn och allt med träning fick ligga åt sidan.

Har ett fysiskt jobb med mycket krypande och klättrande så jag har mycket gratis motion där. Vi har även obligatorisk friskvård 1 timme i veckan vilket antingen är spinning eller bodypump liknande pass.

Förra året gick jag en löparkurs och blev frälst, lärde mig att landa mittpå foten och enligt löparcoachen gick det riktigt bra. Hade en väldigt lång period utan löpträning och sen i vintras läste jag om vinterlöpning. Att vara ute och bygga konditionen redan innan våren då alla andra ska ut.
Sagt och gjort skaffade ett par Ice Bug Heros och ett skönt underställ och gav mig iväg ut. Sprang 2 ggr i veckan en sträcka om 3 km.
I lite drygt en månad gjorde jag detta, jag var alltid noggrann med uppvärmning och tar alltid i ordentligt när jag stretchar.

Sen började jag på lördagar springa 6 km för att känna på. Kände mig frisk och stark hela tiden. Spelade ingen roll om det var -15 och snöstorm jag gav mig ut och kände mig stark som en urmänniska. Konstant var jag i ett lyckorus kom på mig själv med att springa och le. Ingen musik ingen tidtagning bara jag och rundan framför mig. Det var ju snö eller is som jag sprang på och jag var nogrann med att försöka landa mitt på foten.

Sen gav jag mig på 1 mil på lördagen, märk väl att jag fortfarande sprang 3 km på vardagar. Då började jag känna smärta i knäna, en diffus känsla det spände på något konstigt sätt, mer i vänster än höger men dock i bägge knäna.
Min löparcoach är även naprapat så han tittade på knäna och märkte inga fel i knäled eller dylikt.
Fortsatte löpa de korta distanserna för det kändes ju bra när jag sprang bara efter eller för det spände. Sen en lördag när jag hade tagit mig 8 km började jag känna "spännet" i vänster knä när jag sprang. Avbröt direkt gick hem och bokade tid hos naprapat. Inga fel i knäled och möjligtvis ett löparknä blev diagnosen. Fick stretcha mot löparknä men ingenting hjälpte. Detta var i slutet av februari. Har inte löpt en meter sen dess.


Går sen en månad tillbaka hos en sjukgymnast som informerade mig om att jag är för svag i höger knä/höft och antagligen lagt mer vikt på vänster knä när jag har löpt omedvetet, kan också vara en kvarleva från övervikten. Så nu kör jag knäböj och höftlyft varje kväll samt stretchar ut framsida lår så hårt jag kan. Känns bara som det inte händer någonting.

Nu har det gått snart 2 månader och jag börjar ge upp allt hopp om att någonsin få springa igen, kanske är drastiskt jag vet men ändå.

Det spänner i bägge knäna ungefär lika mycket, går jag uppför trappor eller tar i ordentligt känns det som om låren blir stumma. Det känns som om benen stretar emot när jag anstränger mig. Känner samma smärta/spänning när jag sitter och cyklar eller kör cross trainer så ingenting kan få mig att bevara min kondition.

Nu har jag återbesök hos sjukgymnasten 30:e april och ingen förändring kommer att märkas. Jag har inte tillräckliga problem för att bli sjukskriven, men livskvalitén blir lidande.
Har försökta läsa på om hopparknä och löparknä och nämnt det men det är ingenting som nån har hittat på mig och jag försöker att inte goggla mig sämre än vad jag egentligen är. Men nu börjar hoppet om att springa en meter på hela sommaren lämna mig och antagligen hösten också.

Ursäkta att det blev långt och gnälligt men jag är bara så uppgiven.
Jag antar att det är mitt eget fel, trodde att jag var starkare och mer förberedd än jag var. Men är man periodare och med mer pannben än träningsanlag så går det väl såhär.
Vad tror ni? Ska kräva röntgen? Gå till ortoped istället?
Märk väl att jag bara sprang i två månader innan jag la ner helt.

Nåväl allting kanske bara släpper på tisdag morgon vad vet jag.