21 januari 2013 kl 23:23
Jag har hypotyreos och blev diagnosticerad 1996. Mitt fall var "ganska" tydligt (TSH på 320, T4 runt 1) och jag hade antagligen haft det mycket länge, med en i princip helt död sköldkörtel på slutet. Min husläkare ville dock inte först ta några prover eftersom jag var man, och sjukdomen är vanligare bland kvinnor. Inkompetens och rena fördomar förstås, eftersom den är vanlig bland män också.
Liksom många andra kände jag mig först sämre när jag började medicinera, innan jag långsamt började bli bättre. För mig tog det kanske 15 månader innan jag kände mig helt återställd. Möjligen tar det längre tid ifall sjukdomen pågått längre och ifall, som i mitt fall, hypotyreosen är grav.
En hypotyreos som upptäcks tidigare har rimligen hunnit orsaka mindre problem och kan vändas snabbare.
Även efter dessa 15 månader har jag ibland haft sämre perioder igen och har flera gånger behövt ändra dosen Levaxin - både uppåt och nedåt. Man har inte riktigt kunna förklara varför. Jag skulle nu säga att jag känner mig fullt frisk, men jag märker att jag behöver passa mig och leva "extra" sunt för att må på topp.
Under mina snart 17 år med sjukdomen har jag via patientgrupper och liknande stött på hundratals personer med sjukdomen och anser mig därför ha en del koll på hur olika personer upplever sjukdomen.
Tyvärr är sanningen den att ganska många har vissa bestående symtom även lång tid efter påbörjad medicinering (åratal efter), och vissa känner till och med att de inte blir bättre alls av Levaxin.
Det bedrivs en del forskning kring detta och det finns olika hypoteser som prövas om varför det är så. En är att vissa har bristfällig omvandling från T4 till T3, varför de blir sämre när deras produktion av både T3 och T4 försvinner och endast ersätts med T4 via medicinering. Det finns dock ingen konsensus kring detta. Studier kring att komplettera T4-behandling med T3-behandling pekar i olika riktning.
Det pågår också forskning kring att bestämma halten sköldkörtelhormon i spinalvätskan istället för i blodet för att se om man kan finnas ledtrådar till varför vissa har hypo-symtom med normala blodprover.
Det jag framförallt vill komma till med denna långa utläggning är dock att jag tror att träning är oerhört viktigt för personer med hypotyreos. I mina kontakter med andra patienter tycker jag mig själv ha sett ett mycket tydligt samband mellan att de som tränar eller börjar träna mår avsevärt mycket bättre än de som inte tränar. Detta är förstås bara anekdotisk bevisning, men det finns också forskning som hävdar att vävnadernas känslighet för sköldkörtelhormonerna ökar vid träning, vilket skulle kunna förklara varför hyposymtom förbättras vid träning.
Det är också träningen som har fått mig att känna att kvarvarande hyposytom har försvunnit. Medicineringen nådde aldrig riktigt ända fram utan först relativt intensivt motionerande fick mig att känna mig helt återställd.
Så, jag skulle säga till alla med hypotyreos att träna och träna (utan att mena det som medicinska råd - prata alltid med din läkare)
Anna (#27): Du skriver att TSH stiger först, innan T4 och T3 börjar falla, men det är en sanning med modifikation. Först faller faktiskt T4 och T3, men inte alltid så mycket att dessa värden hamnar utanför referensvärdena.
Det är fallet för dessa som får TSH att stiga, då TSH används för att signalera till sköldkörteln att den ska producera mera hormoner.
Ibland kan då den höjda TSH-produktionen hålla igång sköldkörteln såpass mycket att T4 och T3 inte trillar under referens, men de har absolut börjat falla innan TSH börjat stiga, eftersom det är själva hormonfallet som får TSH att stiga.
Dessutom är tyvärr inte heller påståendet "Det kan ta månader (upptill ett år) att bli helt bra, men det blir man!!" sant. Jag har stött på många som efter 10 år fortfarande inte blivit bra. Jag vill inte skrämma någon med detta, men det är en vanligt förekommande myt att substitution med Levaxin generellt ger fullgoda resultat.
Hormonsystemet är komplext och behovet av ämnesomsättningshormon förändras ständigt för en människa. Förändringar i vikt, aktivitetsnivå, diet, ålder, årstider, graviditet, andra sjukdomar, stress, etc. kan alla påverka vilken mängd sköldkörtelhormon som en frisk sköldkörtel skulle producera för att göra kroppen nöjd. När man istället äter exakt samma mängd hormon varje dag så hamnar man av förklarliga skäl inte alltid på optimal mängd hormoner i kroppen.