Löpning • Kom igång • 57 inlägg • 15192 visningar •

Hur står ni ut när det blir jobbigt?

Maja N
1990 • Uppsala
#1
•
17 juni 2012 - 22:14
Gilla
Hej! Jag har börjat jogga sedan någon månad och gillar det verkligen! Särskilt efter att passet är genomfört ;)

Jag har ingen vidare träningsbakgrund så jag kämpar med att lära mig uppskatta den fysiska ansträngningen. Så, vad brukar ni tänka för att orka springa vidare när det blir tufft?
< < < 1 2 3 > > >
Anette Palmquist
1963 • Hestra
#21
•
18 juni 2012 kl 22:45
Gilla
Jag tycker oftast att det blir jobbigt (tråkigt) när det är dax för långrundor, då brukar jag fokusera på maten jag ska äta efteråt.
Henrik Eketjäll
1977 • Eskilstuna
#22
•
18 juni 2012 kl 23:12
Gilla
Jag förstår inte frågan riktigt. ;-)
Mitt största mål med löpningen är utmaningen att orka längre och snabbare. Det är att det är jobbigt som är själva behållningen för min del.
Jag har större problem med att ta det lugnt än att gå på max.
Samuel H
1979 • Järfälla
#23
•
19 juni 2012 kl 09:06
Gilla
Det enskilt bästa tipset jag tror man kan ge till en nybörjare som (ännu) inte uppskattar känslan av att vara helt slut, är att se till att inte bli det. Träningen ger tillräckligt mycket ändå, de jobbiga passen kan vänta ett tag.

Det har sagts förut i tråden, men jag ville upprepa eftersom jag tycker det är så viktigt. För mig var den insikten förmodligen det avgörande för att verkligen komma igång med regelbunden träning. Eftersom Maja undrar hur vi "står ut" tänker jag att man kanske inte ska "stå ut" i början, utan att det snarare ska "vara skönt", så man direkt efter passet längtar till nästa.
Stephan Nylinder
1975 • Göteborg
#24
•
19 juni 2012 kl 13:34
Gilla
Jag står inte ut när det blir jobbigt. Lägger mig på spåret och kryper ihop till en boll. Efter ett tag ringer jag min fru som får komma och hämta mig med bil.

Peter P
1965 • Kungsholmen
#25
•
19 juni 2012 kl 13:44
Gilla
Det är skillnad på om det är roligt jobbigt eller jobbigt jobbigt. I det första fallet trivs jag bara och i det senare så skiter jag i det och ger upp.
Som tur är är det inte ofta det är jobbigt jobbigt, bara max någon gång per år.
Maria Andersson
1979 • Täby
#26
•
19 juni 2012 kl 15:22
Gilla
Ha små delmål. Börja med fartlek.
Emelie Lindeborg
1987 • Lenhovda
#27
•
19 juni 2012 kl 15:48
Gilla
Jag var i riktigt dålig form när jag började springa i januari i år. Orkade 3 min innan orken (fysisk och mental) tog slut. Jag ökade successivt med en minut i taget och tanken om att jag ju faktiskt klarat det längden tidigare, en minut extra är inte långt.

Sen gick jag över på distanser och ökade med 500m varje gång. I början var det tufft, men när jag kom upp mot 4-5km så var 500m extra inte så farligt.

Nu springer jag med ljudbok. Hjälper mig att koncentera mig på något annat och bara låta benen gå. Skönt att slippa höra sig själv flåsa också.

Sen gäller det att bygga upp ett rejält pannben, inte lägga av för att man känner sig lite trött. Lurar också mig själv genom att säga, vid nästa kilometer, då får du vila, sen springer jag förbi den och säger; vid nästa kilometer....
Håkan Nilsson
1971 • Stockholm
#28
•
19 juni 2012 kl 16:40
Gilla
Maja,

Jag tror att du kanske har fått alla bra råd redan men jag kastar in mina tio öre i vilket fall:
1. Man får alltid lov att gå om det blir för jobbigt men man måste springa ytterligare 1 minut efter att man tagit beslutet.
2. Det är bättre att komma ut och springa 2 km på den tänkta milen än att inte komma ut alls.
3. Kortare promenader i ett långpass kan faktiskt vara till nytta om det gör att du orkar stanna ute längre eller genomföra ett pass du annars inte orkat med.
4. En belöning när man kommer hem/har klarat en bra träningsvecka/ett uppsatt mål är alltid välkommet. (I mitt fall brukar det vara kall öl)
5. När/Om du stretchar efter passet försök komma ihåg och fokusera på de bitarna av passet som kändes bra (exempelvis den där nedförsbacken). De andra bitarna ska du undvika att tänka på.
6. Slutligen: "Det är aldrig för sent att ge upp!" Möjligheten att ge upp kommer alltid att finnas kvar så du behöver inte ha någon brådska att utnyttja den.

Lycka till.
Carl Petersson
1995 • Göteborg
#29
•
19 juni 2012 kl 18:09
Gilla
Om jag t.ex. springer milen och börjar bli trött efter 2-3km så biter jag ihop, sedan brukar jag komma in i det och efter 6-8km känner jag mig piggare och det ger tillräckligt med energi för att sista kilometrarna bara ska försvinna!
Niclas (@niclashill)
1972 • Stockholm
#30
•
19 juni 2012 kl 18:41
Gilla
Jag har en enkel regel: gå aldrig. Dra hellre ner på tempot, så länge du aldrig aldrig aldrig går.

Undantagen är givetvis om man träffar väggen, eller blir skadad.
Micke Larsson
1971 • Norge
#31
•
19 juni 2012 kl 21:56
Gilla
Jag håller med Niclas. Jag går kanske en gång per år under löppass, vanligtvis pga överjävligt håll. Det är absolut inget fel att växla löpning med gång om man vill, men jag tycker att det är enklare att hålla igång löpningen om man helt enkelt inte har gång som ett alternativ, då slipper man fundera på det liksom.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#32
•
19 juni 2012 kl 23:27
Gilla
tyckte förr som micke och niclas, men efter en vår fylld med rehabträning och ett allt för stort löpsug var det just gångpauserna som gjorde det möjligt. man får vara ute under längre tid, vilket åtminstone för mig är något jag uppskattar mycket med att springa, börjar man få ont någonstans käner man det snabbare och kan göra något åt det. och de bitar jag sprang orkade jag hålla ett skönt steg som gjorde upplevelsen större. har snabbt kunnat öka på mina distanser på detta sätt och det har varit tydligt att det sparat på kroppen, framförallt knäna. har kört upplägg på att jogga 5-9 min, gå 1, jogga 5-9 osv.

det finaste är sen när gångpauserna börjar kännas överflödiga :)
Notna
1982 • Nyköping
#33
•
20 juni 2012 kl 00:02
Gilla
En sak som har hjälpt mig på längre distanser (men knappast på intervall) är att tänka att ingen känsla är konstant. Börjar man springa och tycker det känns jobbigt förutsätter ofta man (jag) att det kommer vara så hela rundan, och då blir det förstås väldigt jobbigt.

Om man instället tänker: Just nu känns det tungt, men vem vet hur det känns om 4 km?

Jag tycker ofta att hur jobbigt det känns varierar under ett pass och att man måste akta sig för att låsa sig för hur ett pass varit innan hela passet är sprungit.

Men visst, ibland är det jobbigt nästan helt igenom. Då brukar jag tänka: Alla har sådana dagar, om man ska förbättras måste man ta sig igenom dem.
Lena Ramnemark
1961 • Halmstad
#34
•
20 juni 2012 kl 13:18
Gilla
Jag har varit "periodare" i ca 15 år, dvs sprungit litegrann på våren och sedan lagt av lagom till sommarsemestern. Nästa år likadant osv. och det var alltid sååå jobbigt att komma igång på våren.

För fyra år sedan bestämde jag mig för att bryta detta dåliga mönster och fortsätta träna hela sommaren, hösten, ja hela året runt. Nu känner jag hur kroppen har förändrats och blivit uthålligare och starkare så jag vill absolut inte tillbaka till mitt tidigare beteende. Så när det känns jobbigt nu så tänker jag på hur mycket sämre jag mådde förr. Då blir jag peppad till att fortsätta lunka på lite till!
Gollum
1975 • Storuman
#35
•
20 juni 2012 kl 18:53
Gilla
Borrar ner skallen och försöker tänka positiva tänkar.. som tex.. snart är det klart .
kikki
1971 • helsingborg
#36
•
20 juni 2012 kl 20:30
Gilla
Jag har sprungit regelbundet sedan januari förra året, en stor motivation är att jag ska springa New York Marathon i år. Anmälde mig då i december 2010 (och vägde 10-12kg mer än idag).

Sedan så försöker jag att inte se löpnigen som ett tvång och måste, utan något som jag unnar mig för att jag vill göra det.
Kenneth Wåhlander
1965 • Höganäs
#37
•
20 juni 2012 kl 20:32
Gilla
Om man ska springa ett lopp på en mil, redan när starten går får man tänka nu är det inte allt kvar. bara 9.5 km
Nä så illa är det inte men ibland känns det så klart tungt, men efteråt är man så nöjd.
Susanne Lindh
1966 • Skövde
#38
•
20 juni 2012 kl 21:23
Gilla
Jag gör som Hanna-ljudböcker. Det är toppen. Spännande ljudböcker som man bara får lyssna på när man springer. Då "glömmer" man det jobbiga och vill springa mer för att få höra hur det går i boken.
Anna
1977 • Sverige
#39
•
21 juni 2012 kl 09:16
Gilla
Ljudböcker är mitt bästa tips också, eller P3 dokumentär, det finns många man kan ladda ner och lyssna på, de brukar vara runt 80 minuter.
NN
1922 • Ort
#40
•
21 juni 2012 kl 09:56
Gilla
När det blir tufft brukar jag inte försöka dölja det för mig själv med olika slags distraktioner utan tvärtom fokusera på nuet. Medveten närvaro. "Det här är jävligt jobbigt just nu och jag är sjukt stolt över mig själv som är en sån som gör detta just FÖR att det är jobbigt och för att det är härligt att klara av jobbiga utmaningar."

Lyft blicken och se dig omkring. Spana bort mot horisonten. Då får man automatiskt bättre hållning och känner sig piggare.

Le! Tvinga fram ett leende om så krävs. Genom att le, även om det är konstlat, frigörs endorfiner och man blir gladare och piggare. Man ler inte bara för att man är glad utan man blir glad av att le helt enkelt.

Tänk på att du är där, att det är tufft och tungt men du gör det ändå, du springer! Det är en större känsla att känna att man hanterar något tufft än att bara glida fram på en räkmacka med vinden i ryggen. Så njut av själva det faktum att du gör någonting inte bara trots att det är tufft och tungt utan just för att det är tufft och tungt.
< < < 1 2 3 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.