10 juli 2012 kl 08:09
To whom it may concern:
Nu har jag bestämt mig. Jag ska springa mitt första maratonlopp i sko- och modevärldens motsvarighet till ketchup.
Denna föraktade toffla hjälper mig att flytta fokus från min maratonprestationsångest som hindrat mig från att ställa upp tidigare (trots att jag kört längre distanser) till något annat: Jag tänker på steget, de fula skorna och fotisättningen och inte på hur trött och dålig jag är.
Men framförallt är de sköna och praktiska, för mig.
Min kusin som var här och sprang i helgen testade mina gula och formulerade känslan väl: "Foten är friare i foppatoffeln än i skor."
Tofflan väger ingenting, den smiter inte åt och styr inte foten. Den är som en liten madrass under fötterna. Den dämpar stötarna men lämnar hela ansvaret för steget åt foten och benet. Den är mjuk nog för att jag ska känna varje gruskorn, men tjock nog för att de inte ska göra (så väldigt) ont att trampa på en vass sten. Jag får inga blåa tår och inga blåsor.
Kusinen som är läkare var här redan förra sommaren och sprang. Han hade blivit nyfiken på barfotalöpning. Okunnig och opåläst föreläste jag för honom om hur kroppen fungerar. Plötsligt insåg jag att jag upprepade saker jag hört av skoförsäljare för en man som just skulle disputera i ämnet smärta i muskler och ben och sånt.
Så när jag slutat skämmas läste jag också Born To Run och började fundera på vad som mest liknade de bildäckssandaler som omnämns där. Svaret blev mina gamla bastuskor.
När jag började springa med dem hände tre saker:
1. Jag kände marken och kom därmed upp mera på framfoten.
2. Jag fick träningsverk i vaderna som aldrig förr.
3. Jag hade roligare med löpningen igen.
Inte bara foten blev friare. Även min sjuka skalle kom loss.
Istället för att bara se hur mina tider sakta försämrades fick jag nåt kul att tänka på. Jag kände mig som en pionjär. Istället för nya 1500:- skor varje år använde jag i den mest föraktade toffla som finns.
Inför Sydkustloppet 21 km var jag orolig. Jag ville inte springa och få en dålig tid. Igen. Men då tog jag mina foppa och sprang. Det skulle kanske inte bli min bästa tid, men det skulle bli min bästa tid med foppa.
Jag persade med tre minuter på det loppet och hade roligt hela vägen.
Så, på lördag blir det jubileumsmaraton i synnerligen icketidstypiska crocs. Det ska bli intressant att se vad som händer efter 30 k.
(Kul att du orkade läsa ända hit.)