Löpning • Övrigt • 22 inlägg • 4869 visningar •

Är Du lycklig nu?

Christian Eriksson
1968 • Lövestad
#1
•
24 december 2011 - 10:52
Gilla
Jag har bara sprungit några kilometer när Jocke Berg ställer den retoriska frågan. Jag lyfter blicken från den regnvåta asfalten och tittar upp mot den gråtunga himlen. Det är julaftonsmorgon i Skåne; det duggregnar och blåser en lätt västlig vind. En vanlig sydsvensk jul med andra ord. Hemma i sängen, djupt under duntäcket, ligger sambon och sover. Hemkommen från sjukhuset bara 10 dagar tidigare med konstaterad gallsten, efter nästan en månad med återkommande smärtor, har hon förtjänat sin julvila. Hennes förbättrade hälsa, och min egen, är den bästa julklapp man kan önska. I år vill annars inte någon julstämning infinna sig. Det är knappast avsaknaden av snö som är orsaken; de två senaste vintrarna har varit okaraktäristiska för Skånevädret, och kom som en lätt chock för oss inflyttade sörmlänningar. Men snöskottningen bjöd onekligen på en del motion! I skogen fanns det bara plats för längdskidspår, så löpare gjorde sig icke besvär. Årets barmark har däremot inbjudit till mycket decemberlöpning. Jag reflekterar över att om jag når mitt mål på 70 mil i år, så har jag sprungit 20 av dem den senaste månaden. Nästa tanke blir förstås att om jag formtoppar nu, runt nyår, vilken form är jag då i när vårens lopp kommer? Totalt slut och omotiverad? Det blir som det blir med det.

Efter 9 kilometer svänger jag av västerut och får vinden emot mig, men jag är snart inne bland skyddande träd igen. Alla hästar jag passerar stirrar misstänksamt på uppenbarelsen i reflexvästen, men mumsar sedan vidare på sitt morgonhö. Mina egna hästar hemma i hagen bör redan ha ätit den frukost som de fick medan jag inväntade gryningsljuset. När jag stod omklädd framför fönstret och såg natten blekna bort vaknade sambon till och frågade, inte utan en viss oro, var jag skulle springa. Jag berätta vilken rutt jag tänkte ta, men hon frågade bara "på vägen?". När jag bekräftade det så fick jag en förmaning att inte sticka ut innan det blivit ljust; skåningarna ser hastighetsskyltarna som lägsta acceptabla hastighet på de smala vägarna, och någon belysning finns det inte på landsbygden.

Steget känns lätt och snittempot är 5:05 när jag efter 12 km svänger av söderut. Planen var att hålla mig runt 5:20-5:30, men kroppen ville annorlunda. Härifrån går det lätt utför och med en lika lätt medvind i ryggen ökar tempot något. Jag vinkar åt en bonde i blåställ som utfodrar sina kor, och han vinkar överraskat tillbaks. Jag ropar ett "God Jul!" åt honom, men Jocke dränker det eventuella svaret.
Mitt högra skenben ger ifrån sig en liten obehagskänsla vid varje nedslag i asfalten, så snabbare än 4:50 är inte att tänka på nu. Jag lutar överkroppen lite mer framåt och låter framfoten ta mer av landningen, och känslan i benet blir bättre. Efter ett par kilometer utför har snittet sjunkit till 5:03, och där får det stanna kvar, hur gärna jag än ser en jämn siffra på displayen.

När klockan visar på 17 kilometer ökar regnet något, men jag är varm i kroppen och passerar en gående kvinna med tryck i steget. Jag kommer oundvikligen att tänka på tråden om "manssyndromet"; det är sällan jag möter någon på mina löprundor, men likförbaskat ska man sträcka på sig och öka tempot när man gör det. Jag är för grön som löpare för att ignorera omvärlden och bara fokusera på det jag gör, men med tiden så kommer erfarenheterna.

Sista kilometern hem bjuder på motlut och jag får släppa tanken på att pressa ned snittet till 5 blankt. När jag svänger upp på sista grusvägen mot gården får jag hoppa mellan vattenpölarna för att försöka hålla mina vita skor vita ett tag till. Klockan stannar på 19,6 kilometer och 5:02 i tempo, och min solitära juljogg är därmed slut. Under stretchningen på gårdsplanen kvider Jocke fram "kom gör ett hål i min Kevlarsjäl", och jag tänker att i min Kevlarsjäl är det nu inte längre något hål. Det är lagat av de senaste årens löpning, ridning och långa promenader i skogen. Efter dusch och frukost ska hästarna ryktas upp, och sedan väntar en lugn julritt. Kalle får stå tillbaks för frisk luft och en varm, frustande häst. Det är så man håller både kropp och själ frisk!

Jag är lycklig nu.

Är du?


/Chris
< < < 1 2 > > >
Jenny Fischer
1973 • Knivsta
#2
•
24 december 2011 kl 10:58
Gilla
Det var det härligaste jag har läst här, så JA! Mycket lycklig!!
Erik "Tricky" Fries
1961 • Göteborg
Administratör
#3
•
24 december 2011 kl 12:17
Gilla
Underbar läsning, den hade lätt platsat bland jogg.se:s kåserier. Och som svar på frågan: ja, jag är lycklig nu efter tomtejogg med gamla och nya löparvänner, och med julfirande med släkten på gång.

God Jul!
tomas lindahl
1971 • skåpafors
#4
•
24 december 2011 kl 13:00
Gilla
Stanna här hos mig?? Eller har jag fel? Fick frågan om jag ska med på en tremilatur i morgon.... Väldigt sugen men det var tio dagar sen sist jag sprang.... God jul och tack för bra läsning.
Örjan Mattsson
1970 • Nordingrå
#5
•
24 december 2011 kl 13:08
Gilla
Ansluter mig till de lyckligas skara. Efter ett kombipass (skidor/löpning) på dryga timmen så väntar nu julfirande med familj och släkt.
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#6
•
24 december 2011 kl 13:37
Gilla
Ja, dagens löpning var lycka. Minns skadan för ett år sedan och det förstärker lyckan i varje löprunda. +6 grader och sol gjorde inte det hela sämre.
Ola
1966 • Malmö
#7
•
24 december 2011 kl 13:49
Gilla
Snyggt kåserat! Jag har själv en tradition som jag upplever med mig själv. Oavsett väder och vind är det ett obligatorium med en runda på julafton, innan frosseriet stundar. Ja, det är lycka för mig. Precis som föregående talare har jag upplevt skada och ofrivilligt break från löpning under hela hösten. Då lär man sig uppskatta detta inslag i livet än mer. Må hälsenan hålla! God jul!
Christian Eriksson
1968 • Lövestad
#8
•
24 december 2011 kl 16:49
Gilla
Tack allihop!

Egentligen ville jag bara reflektera över att vi ibland borde stanna upp och fundera över om vi inte faktiskt har allt som utgör grunden för lycka, eller hur man nu väljer att definiera det. Det finns en stark laddning i ordet, men man behöver inte vinna på Lotto för att uppnå tillståndet.
Tyvärr så kanske poängen försvann i det allmänna svamlet...

@tomas: "Innan allting tar slut", från Isola. Lustigt nog lyssnar jag nästan aldrig på Kent när jag springer, men ibland så blir det bara rätt.

God Jul!
Britta Frank
1967 • skurup
#9
•
24 december 2011 kl 23:43
Gilla
Nej jag är inte lycklig .. Men väl glad för 7plus natte tid när jag jobbar. Jag skulle skottat utanför ca 30 dörrar om vi fick lika mycket snö som förra året.. Så glad, absolut!
Jag har oturen att jobba ons, tor, fre, lör natt ( 10h/natt) samt mån och tis, min tuffaste vecka på ett sex veckors chema..
Och det som gör en mest ledsen är att de beviljar ingen ledighet på mitt jobb mellan den 15 dec-15 jan.. :-( surt
Men stänger av ... På med jogging skorna och i med hörlurarna .. Det kommer en ny jul nästa år ..
Stefan Manning
1956 • PARTILLE
#10
•
24 december 2011 kl 23:58
Gilla
Ja Christian, så länge jag kan springa är jag lycklig :-) Din är en härlig läsning... :-)
Anders Pihl
1970 • Lerum
#11
•
25 december 2011 kl 00:06
Gilla
Tack Chris för att du orkar skriva :)
Jag kan bara hålla med, långpassen får en att fundera över mkt och särskilt en dag som idag.

Hade det lite motigt på mina 17.5km idag men trots allt upplever man bara lycka, det värker lite här och var men ändå är det lycka som överträffar ev skavanker.

Nu 8 timmar efter passet börjar man känna för att ge sig ut igen, God Jul alla *<:)
Claes Danielsson
1971 • Västerås
#12
•
25 december 2011 kl 11:16
Gilla
Christian: Jag tycker du ska mejla in den där texten till webbredaktören här på jogg.se så att den kan publiceras som krönika på sidan.
Krister Strömqvist
1976 • Göteborg
Administratör
#13
•
25 december 2011 kl 11:26
Gilla
lr en ny :-)

Skön läsning C. Har du, lr någon annan, lust att skriva nåt i framtiden är det bara att skicka till oss på redaktion@jogg.se.

God fortsättning alla!
Claus Trofobi
1963 • Ystad
#14
•
25 december 2011 kl 12:12 Redigerad 25 december 2011 kl 12:12
Gilla
Chris
Ligger i sängen just nu och känner mig nöjd med det, men efter att ha läst din sköna betraktelse så måste jag bara ut och njuta av det underbart grådaskiga, trista vädret.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#15
•
25 december 2011 kl 12:58
Gilla
Inspirerande läsning.

Är lycklig, men strössel på tillvaron vore att åter igen ha ett helt och starkt vänsterben och på så sätt kunna byta ut kryckorna mot springskorna.
Meow
1971 • Stokke
#16
•
25 december 2011 kl 13:01
Gilla
@Chris:
Måtte lage meg en bruker for dette.
Takk for betraktningene dine :) Underbart :)
Anneli
1964 • Torsby
#17
•
25 december 2011 kl 18:34
Gilla
:-)......underbar läsning....
Christian Eriksson
1968 • Lövestad
#18
•
25 december 2011 kl 18:55
Gilla
Åter igen, tack!

Jag läser mycket här och inspireras av andras berättelser, och ibland av deras motgångar, men det är ganska sällan jag själv bidrar. Den här texten skrev sig själv under gårdagens löpning, och det ville sig så annorlunda att den fanns kvar i huvudet när jag kom hem. Annars har tankar tänkta under ett pass en förmåga att bli kvar därute; ni vet alla vad jag menar.

Har jag bara i min tur inspirerat någon annan att uppleva något, oavsett vad, så är jag mer än lycklig med det. Om det blir fler texter framgent hänger på omständigheter, och kanske också på musikval ;)

Tack alla Jogg:are, vi gör storverk tillsammans!
tomas lindahl
1971 • skåpafors
#19
•
25 december 2011 kl 19:15
Gilla
Efter 28 km i sol och 5 plus är man slut..... OCH lycklig. Tomas
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#20
•
6 mars 2012 kl 17:36
Gilla
Lämnade, gravt understimulerad och undersysselsatt, mitt jobb som ska läggas ner under året, vi 16-tiden idag för ett kravlöst transport-/distanslöpningspass på 14km till hemmet.

Ungefär halvvägs in i passet slumpar IPoden fram Kent-låten där Jocke Berg ställer den retoriska frågan Christian skriver om. Jag sprang i högre tempo än jag tänkt mig men ansträngningsgraden var låg, jag hade den lågt stående vårsolen i ögonen och asfalten under mina skosulor var torr och fri från is och grus. Ett stort leende spred sig över hela mitt ansikte och det satt kvar där resten av rundan och ända fram till ytterdörren och sitter faktiskt kvar fortfarande.

Ja, jag är lycklig nu och jag är lycklig när jag springer! Trots att det är saker i tillvaron som är trista och tråkiga så minskar de i betydelse så snart man sätter kroppen i rörelse!!!
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.