15 december 2011 kl 07:52
Med tanke på att rubriken är "FiveFingers for dummies" känner jag att jag kan kasta in mina erfarenheter och synpunkter. På vinst och förlust.
(Vänligen läs om inlägget om just du känner dig provocerad och precis bestämt dig för att svara ilsket. Innan du trycker "Posta inlägg")
Jag köpte mitt första par Vibram Fivefingers (VFF) KSO mars 2011.
Mitt motiv hade ingenting med minimalisttrenden att göra, jag var enbart ute efter ett par träningsskor som skulle få plats i handbagaget. Till saken hör att jag skulle veckopendla över Atlanten och att jag alltid reser enbart med handbagage. Med tanke på att jag har 46-47 i skostorlek och jag behövde skor för att använda i olika hotellgym verkade VFF som en praktisk lösning.
Ur packperspektivet fungerade de alldeles utmärkt. Och som gymskor fungerade de perfekt - med en betydande nackdel. Jag skämdes ögonen ur mig varje gång jag mötte folk på väg till och från hotellgymmet. Om man är 188 lång och kraftigt överviktig ser det djävligt fånigt ut med 46:or i svarta VFF i en hotellobby.
Men, någonting hände. Först och främst tränade jag mycket, och följde ett 24-veckors Jeff Galloway's Run/walk/run-program på löpbanden. Just dessa program - som börjar oerhört mjukt - lät mig vänja mig vid barfotaskorna långsamt. Under sommaren sprang jag nästa alla pass i skogen, och valet att använda VFF var enkelt, de går att köra i tvättmaskinen till skillnad från mina jättelika superdämpade Asics.
(Är man kraftigt överviktig rekommenderar alltid skoförsäljarna de tjockaste sulorna.)
Under sensommaren tränade jag uteslutande med VFF eller barfota på den lokala idrottsplatsens gräsplaner. Var helt skadefri under hela året tills jag - efter ett "expertuttalande" tränade mina sista pass inför DN Stockholm Halvmarathon med tjocksulorna. Fick ont. Sprang ändå. Sprang halvmaran och hade ont i benen i en vecka efteråt.
Efter september springer jag enbart i VFF. Har fortfarande inga men av att springa med "minimalistskor" och har använt dem i olika milpass på alla underlag inkl 42 km under Xperiathion. Har till och med vant mig vid det löjliga utseendet.
Men, det jag absolut inte kan vänja mig vid är debatt-tonläget i kriget om minimalist/tjocksko-debatten.
Det finns något nästan religiöst fanatiskt över hur den ena efter den andra "experten" talar om hur korkade motståndarna är. Och för oss som kommer nya till löpningens underbara värld är det ganska svårt att kunna avgöra vem som har rätt.
Barfotanissarna målar upp tjockskor och skofabrikanterna som roten till all ondska på planeten, Tjockskolakejerna himlar med ögonen varje gång någon säger "barfota" och kan ses jaga omkring på stränderna för att sy fast NIke Airskor på alla små barn.
Borde inte mer av dialogen handla om hur roligt det är att springa? Och att alla borde vara mer ödmjuka för att vissa skor, eller Gud förbjude, att avsaknaden av skor helt och hållet kanske funkar för just dig? Eller mig?
Ödmjukt,
Morris
PS. Jag älskar mina VFF KSO, jag läste inte Born to Run förrän i juli 2011, och har som plan att börja springa ultramarathons under 2012. Och tycker att Rune Larsson skriver utmärkt.
PPS. Väger mer än 22 kg mindre än i januari 2011 vilket helt handlar om min löpträning. Så jag tycker att folk ska få springa i vad de vill bara de kommer igång. Gärna simfötter eller snöskor om det hjälper...