7 december 2011 kl 12:51
Jag säger emot Richard ovan, anser inte att man skall lägga någon särskild vikt på frånskjutet.
Det låter bra som du skriver, att "foten gör sin normala rörelse liksom".
Då gör du rätt, anser jag.
För mig är det viktigt att:
- Ta korta steg så att jag landar med den främre foten nära under kroppen. Då bromsar jag inte vid varje landning.
- Hålla hög stegfrekvens (samma anledning)
- "Falla framåt", dvs låta gravitationen som är en gratis kraft dra mig framåt istället för att jag skall behöva skjuta mig framåt (vilket stjäl energi)
- Snabbt lyfta stödfoten uppåt/framåt så att stegfrekvensen hålls hög, dvs sträva efter så kort markkontakt som möjligt
- Landa på framfoten för att inte bromsa i landningen
- Rikta energin framåt med minimal rörelse i sidled eller upp/ner
Om man får till alla komponenter ovan så går löpningen av sig själv med väldigt lite energiåtgång.
Gravitationen drar dig framåt och det som hindrar dig från att falla till marken är att du hela tiden tar snabba steg med minsta möjliga bromseffekt.
Kika på filmlänken ovan eller på andra videoklipp där duktiga löpare springer.
Observera att de vid sprint lyfter knäna och även bakre foten väldigt högt för att komma upp i den höga hastigheten (=längre steglängd) Vid långsammare/längre löpning måste man spara på energin och behöver/bör inte röra benen lika mycket.
Det finns två sätt att springa snabbare: antingen genom längre steg eller högre frekvens.
Att öka steglängden slukar generellt mer energi än om man tar fler/snabbare steg.
Givetvis inom rimliga gränser, man brukar säga att runt 180 enkelsteg/minut är optimalt.
Du kan fortfaarnde göra bl.a. de klassiska övningar som Richard nämner för att stärka musklerna du använder, men jag anser som sagt att du inte behöver fundera över själva frånskjutet utan låta det komma som en naturlig konsekvens av de övriga komponenterna i löpsteget.