22 oktober 2011 kl 15:26
Då kan jag ju ge en berättelse till.
30 juli, för 12 veckor sen, vägde jag 107kg och orkade inte ta mig runt springande på 5km-spåret. Då tröttnade jag och började hålla reda på kalorierna och se till att få igång träningen (som legat nere sen vadmuskelproblem i maj, men med lite sporadisk simning under sommaren.
Första passet, 30/7 sprang jag 2.5km, gick 1km och sprang 2.5km. Löpningen gick i 6:40-fart. Nästa pass såg likadant ut. Därefter konstant ökning av löpsträckan med fortsatta gånginslag tills jag klarar att springa en timme i sträck, då nöjer jag mig där och ökar inte löptiden nåt mer.
Jag har legat på 3 löp-pass i veckan och nåt sim-pass, samt en hel del
cykling för att hålla igång kroppen.
Efter två veckor klarar jag en mil i sträck, då på 63 minuter.
Ytterligare två veckor senare under timmen på milen. Tre veckor senare milen på 5:30-fart. I slutet av september knäckte jag 50minuter på milen och i förra veckan 48:30 (och sen ett 21km-pass i lördags på 5:50-fart, nåt som inte fanns på kartan när jag kämpade mig runt 5km i 6:40-fart mindre än tre månader tidigare)
Idag vägde jag 89kg, så på de 12 veckorna har jag gått ner 18kg. Det har inte varit svårt, tvärtom har det nästan varit oförskämt lätt att hålla ner på kaloriintaget. Jag har inte haft nåt som helst sug efter godis eller onyttigheter och jag har noggrant bokfört allt jag ätit, och det största problemet har nästan varit att lyckas äta tillräckligt mycket de dagar jag haft långpass eller både varit ute och cyklat mycket och sen löptränat.
Ungefär hälften av fartförbättrningarna kan hänföras till viktminskningen om man gör lite överslagsräkning, och den prestandaförbättringen har varit en god hjälp för att hålla uppe träningsmotivationen, samtidigt som träningens effekt på kaloribalansen har varit en god hjälp i diethanteringen. Ett perfekt symbiosförhållande mellan viktnedgång och träning där.
Jag har med 89kg fortfarande en bit kvar till en "bra" vikt, och har väl inte bestämt mig exakt var jag vill sluta, under 80 ska jag, men sen vet jag inte, men såna vikter känns fullt nåbara, och bara att inte längre känna mig som den oformliga blobb jag kände mig som på 107kg gör att jag går runt lättare i sinnet nuförtiden.
