Löpning • Träning • 81 inlägg • 8346 visningar •

Är det bara jag som lider av "mansyndromet"?

Jens Jonsson
1985 • Edsbyn
#1
•
24 oktober 2011 - 12:04 (Redigerad 24 oktober 2011 - 12:05)
Gilla
Jag undrar om det bara är jag som lider av vad jag kallar "mansyndromet" efter att ha läst Runners Coach. Vi killar brukar när vi drar igång med löpträningen köra ett varv runt kvarteret i MAXFART hlest så att vi är på kräkgränsen. Vilket givetvis ökar skaderisken och ger sämre träningseffekt. Jag har funnit att jag trots ett halvårstränande fortfarande lider av detta. Visst jag kan hålla ned farten och springa sakta (A1), men vill gärna öka lite granna om man "riskerar" bli sedd. Samt att det är så tråkigt att springa sakta! Flera som lider? vad gör man åt det?! Jag vet ju att den lugna löpningen är bra, men trots detta tar det emot att springa sakta, jag vill alltid avsluta passet med en spurt osv....
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Micke Larsson
1971 • Norge
#21
•
24 oktober 2011 kl 19:05
Gilla
Malin, det är jag helt övertygad om! Går jag till mig själv kollar jag skor på andra löpare, möjligen försöker jag kolla hur löpsteget ser ut. Vilket tempo de håller är inget jag ens funderar över. Nästan omöjligt att avgöra vid sidan av också, och ännu svårare på de man möter.

Men ingen har väl påstått att detta beteende ska vara rationellt? Snarare tvärtom. Om jag åtminstone förbehöll tempoökningar för möten med snygga tjejer vore det någon logik, men jag kan kapa en minut på kilometertiden även om jag möter ett gäng feta tanter, dagisungar eller gubbar med rullatorer.
Tor Hunemark
1981 • Linköping
#22
•
24 oktober 2011 kl 19:19 Redigerad 24 oktober 2011 kl 19:26
Gilla
Lider? Jag ser det som en stark fördel att kunna få energi och motivation av glädjen som uppstår (hos mig) när jag träffar på folk i spåret :) Den som känner sig starkast vid ett möte suger energi från de andra, så är det! ;)
När jag möter folk så blir det ett litet wake-up call från den vanliga lunken som lätt infinner sig. Kanske föreställer jag mig hur jag ser ut ur deras synvinkel? Då tänker jag mer på teknik och form, vilket oftast leder till högre tempo vid samma ansträngning. Idealiskt vore att träffa på folk var 30'e sekund vid teknikträning :)
Jens Jonsson
1985 • Edsbyn
#23
•
24 oktober 2011 kl 19:21
Gilla
Detta börjar bli instressant faktiskt! Måste ju hålla med dig Micke, det kvittar vem/vilka det är. Detsamma gäller om jag möter bilar. :D
Tor Hunemark
1981 • Linköping
#24
•
24 oktober 2011 kl 19:29 Redigerad 24 oktober 2011 kl 19:29
Gilla
Malin: ..men visst lägger du väl märke till om huruvida den du möter springer lätt, lätt med vindens fart, eller om det ser ut som han/hon springer som gollum, knappt rör sig framåt och håller på att dö av ansträngningen?
Marie Olsson
1954 • Tyresö
#25
•
24 oktober 2011 kl 19:43
Gilla
Roligt att läsa... Jag är tant och spinger långsamt men nä jag möter folk så sträcker jag på mig/springer snyggare och lite snabbare (inte för mycket för att inte sabba dagens plan). Tror nog att de flesta gör det - mycket mänskligt - inte bara manligt. Och visst gilla tanten sputa på slutet fast hon vet att man inte ska....hi hi Man får lära sig att göra det med måtta så bli det bra!
Kristina
1986 • Amsterdam
#26
•
24 oktober 2011 kl 20:06
Gilla
Jag vet inte om jag vill kalla det här "manssyndrom". Man kan ju pinna på av olika anledningar då man möter folk. Min anledning är oftast att jag vill vara ifred och springa till avskildhet. Sen är det inte världens bästa område jag bor i så det gör inget om det ser ut som jag skulle springa ifrån om det kommer någon snuskgubbe. :P
Peter Fredriksson
1977 • Varberg
#27
•
24 oktober 2011 kl 20:27
Gilla
Jag behöver inte ens möte någon för att ha svårt att springa sakta. Har jag sprungit en runda innan så måste jag bara slå den gamla tiden. Denna förbättringsmani har redan resulterat i ett löparknä 2009. Nu försöker jag hålla igen men det är fortfarande svårt.
Leif Höglund
1978 • Stockholm
#28
•
24 oktober 2011 kl 20:43
Gilla
På väg hem från jobbet i dag så gick jag ikapp en joggare som såg väldigt ansträngd ut. Räknas det? Tyckte det var ganska roligt, framförallt med tanke på att jag haltar lite lätt p.g.a. en skada.
Micke Larsson
1971 • Norge
#29
•
24 oktober 2011 kl 20:49
Gilla
Leif, även detta känner jag igen mig i. Joggarjaktspromenader är lite av en hobby för mig när jag inte springer själv. Att så till synes obehindrat som möjligt plocka in meter för meter på en flåsande joggare som kastar blickar av obehag när han/hon upptäcker att avståndet krymper är faktiskt en svårslagen känsla.

Har jag just outat mig som sadist nu :-)?
Olle Torkelsson
1983 • Jönköping
#30
•
24 oktober 2011 kl 20:55
Gilla
Det där syndromet känner jag igen mig i till hundra. Det var betydligt värre för några år sedan där varje löprunda bestod av fem kilometer med blodsmak i munnen. Nuförtiden tränar jag bättre men höjer alltid omedvetet tempot när jag springer om, och särskilt lite snyggare tjejer. Fruktansvärt töntigt egentligen. Om jag någon gång blir omsprungen intalar jag mig att personen i fråga kör intervaller..
Tom-Ingar Bjørndal
1974 • Saltsjö-Boo
#31
•
24 oktober 2011 kl 22:58
Gilla
Som tidigare nämnt har jag inte dessa drivkrafter vid vanlig löpning, kanske beror det på att jag helst springer i skogen där det inte är så många att styla inför och tävla med.

Men när jag cyklar till jobbet inne i stan, blir varje medcyklist en potentiell konkurrent. Och visst räknar jag, det gäller att cykla om fler än jag blir omcyklad av... Tur att inte alla vet att de är med om en tävling. Känner mig nöjd när jag går mer än 15+.

Tävlade förövrigt med en cyklande dam när jag sprang hem från jobbet en gång. Jag sprang om henne i uppförsbackarna och hon rullade från mig nerför. Måste tyvärr erkänna att jag var betydligt mer svettig dock. Men roligt var det :-) (rackarns, ser nog att det är bristen på medtävlare och inte tävlingsinstinkt som gör att jag tror att jag inte lider av detta syndrom...)
Leif Höglund
1978 • Stockholm
#32
•
24 oktober 2011 kl 23:07
Gilla
Tom-Ingar: Det är roligt om man får respons, då kan man ju tävla på riktigt en stund, även om en cyklist har vissa fördelar. :)

Micke: Join the club!
Johanna Wisjö
1973 • Halmstad
#33
•
24 oktober 2011 kl 23:48
Gilla
Ja, detta är nog inte bara manligt. Var ute på Prinsbertilstig och sprang, hade sprungit ett par tre km när jag märkte att jag började ta in på en manlig löpare, själklart ökade jag farten och tänkte att här ska jag om. Mannen ifråga märkte vad som var i görningen och ökade steglängden. Slet på rätt bra och tänkte att när jag tar mej förbi får jag nog vika av och ta en annan väg så att jag kan slå av på tempot för det började bli alldeles för högt för mej. Precis när jag skulle passera, mycket nöjd så klart, så säger mannen: Vad bra att du kom jag var presic på väg att ge upp och börja gå. Jag fick ett mycket trevligt sällskap ett par km till i samma tempo innan mannen vek av. Jag kan lova att jag var helt slut efter detta pass.

Tack för sällskapet.
Dana
1965 • Helsingborg
#34
•
25 oktober 2011 kl 07:06
Gilla
:)))) tack för skratten.måste säga man har "tur"att inte bo där, där ni springer;)))
men, fast jag är kvinna, så känner jag igen mig i många momenter ni har beskrivit. nu vet man åtminstone att man inte är ensam om det:)
Charlotta Sahlström
1972 • Täby
#35
•
25 oktober 2011 kl 08:23
Gilla
Johanna: Skrattade:-) vilken amazing beskrivning. Klockrent!

Men visst är det ju lustigt vilka tentakler de flesta har och liksom ökar farten in absurdum om man försöker springa om någon man har knappat in på...
de hör på stegen på långt håll vilket syfte man har:-) utan att de behöver slänga en blick bakåt. Och man får en långintervall helt plötsligt!
Jens Jonsson
1985 • Edsbyn
#36
•
25 oktober 2011 kl 12:07
Gilla
Detta är ju så klockrent, känner igen mig även om jag i princip aldrig stöter på andra löpare = Är nästan alltid ensam men ökar om risken för att bli sedd av någon är överhängande, men precis oms en tidigare skrivit så tittar jag nog mer på skorna på folk, men jag registrerar givetvis farten också! :D
Lars Milde
1974 • Södra Vi
#37
•
25 oktober 2011 kl 18:56 Redigerad 25 oktober 2011 kl 18:58
Gilla
Håller med de om att man har "lättare" för att ta det lugnt när ingen ser (någonstans i skogen) och att man springer på lite fortare när man är i omgivningar som det rör sig folk i. För egen del är det inte så mycket fokus på att springa fort utan snarare försöka springa "lätt" och spänstigt för att det ska "se enkelt ut". Detta fenomen med att öka takten när någon kommer ikapp känner jag dock inte igen alls. Kanske beror på att jag vet att jag ändå inte har en chans......;-) Tror iofs snarare att det beror på att jag vet hur fort jag ska springa för att orka den tänkta distansen och försöker ha fullt fokus på min löpning och inget runt om kring får påverka min plan. Tackar min Garmin för detta!!! Började löpa i juni 2011 på allvar och siktar på Göteborgsvarvet 2012. Klarade min första mil någonsin i somras och sprang idag 8 km med 5:36 tempo.
Mitt råd till Jens: Ta det lugnt, skaffa en löparklocka och spring 2-3 ggr i veckan. Korta steg och lugnt tempo. Inget fokus på distans, viktigare med kontinuitet och försöka vänja kroppen vid att man ska springa/röra på sig 3 ggr i veckan. Sedan blir det en vana och ett sug efter löpningen. Så är det iaf för mig..... ;-) LYCKA TILL!!!!
Micke Larsson
1971 • Norge
#38
•
25 oktober 2011 kl 19:47
Gilla
Lars: "För egen del är det inte så mycket fokus på att springa fort utan snarare försöka springa 'lätt' och spänstigt för att det ska 'se enkelt ut'."

Så är det nog för mig också, men resultatet blir detsamma, att det går snabbare (för snabbt).

"Detta fenomen med att öka takten när någon kommer ikapp känner jag dock inte igen alls. Kanske beror på att jag vet att jag ändå inte har en chans..."

Om någon blåser förbi en så att man känner tryckvågen är det absolut så. Jag skulle säga att den vanligaste "omkörningen" för mig är att jag tar i utav helvete för att komma förbi, och när jag väl lyckats börjar det omsprungna fanskapet att öka takten och därmed stressa upp min puls i 200. För i det läget kan man ju inte låta honom/henne komma ikapp. Det... får man inte.
Morgan Johansson
1974 • Ljungby
#39
•
25 oktober 2011 kl 19:59
Gilla
Känner igen mig till 100%.^^ Grejen är bara att jag oftast stöter på folk i byn precis i början på mina rundor. Har sedan vansinnigt svårt att sänka tempot? Vilket lett till en del "ofrivilliga" snabbdistanspass.
Daniel Larsson
1967 • Stockholm
#40
•
25 oktober 2011 kl 22:01
Gilla
Nog känner jag igen mig allt, även om jag numer är bättre på att hålla mitt eget tempo, även med andra löpare omkring mig. Springer ibland med Adidas MiCoach, som talar om för mig inom vilka fartintervaller jag skall hålla mig inom, och varnar om jag springer för fort eller långsamt. Om jag är ute på ett lugnt långpass, och någon hurtig springer förbi, så kan jag känna ett visst sug att skrika "Jag är ute på långpass!!" efter dem, och det är väl samma symptom gissar jag ;)
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.