Jävla höft!

Jag tänkte gnälla av mig lite. Om du inte är intresserad av att läsa lite gnäll så får du helt enkelt skippa det här inlägget. Bloggen är också ett sätt för mig att dokumentera träningen, och just nu graviditeten, så jag behöver formulera hur det går och hur jag mår.

 

Jag har ont i min ena höft! Jävligt ont, och det retar mig så fruktansvärt. Jag kan inte springa. KAN inte. Jag joggade som uppvärmning på dagens pass, två varv runt en fotbollsplan, och jag haltade från första steget. Det var ren smärta. Knappt 500 meter, troligen mindre, men det gick inte. Nu var jag ju tvungen, eftersom jag höll i passet, men annars hade jag stannat direkt.

 

Det gör ont på ett konstigt ställe tycker jag, men det är nog ändå fogarna. Det kan inte gärna vara något annat. Det gör ont precis högst upp där benet fäster in mot bäckenet, om du tänker där man mäter innerbenslängd på byxor, precis där och så rakt upp! Där sitter ett ben. Bäcken. Där gör det ont, så ont att jag inte kan stödja på benet.

 

Jag hatar det.

 

Jag fattar att jag inte kan springa, så jag gör inte det. Men jag hatar det. Kom inte och säg att jag kan cykla. Det vet jag att jag kan. Jag vill inte det. Eller jo, det vill jag, men det är inte samma sak. Och jag vet att jag kan springa hela livet efter förlossningen. Men nu är nu. Det är som att säga till någon som är hungrig att hon kan äta imorgon. Det är nu hon är hungrig!

 

Jag känner mig maktlös, och jag blir rastlös. Löpningen har en så meditativ effekt för mig, jag rensar tankarna, i takt med att svetten rinner så rinner också stressen av mig. Jag är aldrig så glad, lugn och nöjd som när jag har sprungit. Det är en sån ren kärlek, känslan av frihet, cirkulation, renhet. Jag sover aldrig så gott, maten smakar aldrig så bra som när jag har fått springa.

 

Man kan hävda att det är nyttigt att vila lite och att man inte ska bli beroende av sin träning, men jag är rastlös och har alltid varit, sen jag var barn. Min träning gör mig lugn, och jag mår bättre av att träna än att inte träna. Det är inte ett destruktivt beroende, jag klarar mig ju uppenbarligen utan det just nu, men det saknas en stor bit, som att någon skulle ta ifrån dig din katt eller din dansgrupp som du dansat med i många år. Det är en känsla som kroppen är van vid, som den nu inte får.

 

Jag gillar det inte.

 

Det var bara det jag ville säga.

 

image

Strike a pose!

image


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.