Kilsbergsleden 14,7 km 2020

Örebro AIK`s Kilsbergsleden, blev tradition redan första året jag var med då jag sprang motionsklass 10 km. I år var det andra gången jag var med i  tävlingsklassen 14,7 km. Jag ville ta revansch från förrförra året då jag hade varit sjuk under hösten innan tävlingen.

Efter en bra träningssommar med flera nya pb på olika distanser så var jag stark i grunden, men tre veckor innan loppet skulle gå, fick jag en reaktion i hälsenebursan och fick dra ner på löpningen rejält under läkningstiden. Veckan innan testade jag att köra ett backpass i en timme och jag tyckte det kändes ok. Visst hade jag  tappat lite flås men det skulle nog gå ändå då jag var stark i grunden.

Måltiden jag satt upp var 1.30 och planen var att försöka ligga i 6-minuterstempo. Uppförsbackarna är min svaga sida och det finns det gott om på denna bana! Visste att det skulle gå trögt där men däremot kunde jag springa ifatt i nerförsluten, då jag kan få upp farten bra. 

På loppdagen var allt bra och då starten gick först kl 12.00 så hade jag en morgon i lugn och ro innan jag åkte iväg från Odensbacken i god tid. Kom fram och fick nummerlapp och gott snack med klubbkamrater som lugnade nerverna. Vädret var grått men ganska varmt och inget regn.Däremot hög luftfuktighet och det brukar bli kämpigt för andningen generellt men det fick jag ta. Hälen kändes väldigt bra och utgjorde inget hinder i löpningen.

Så småningom var det dags för uppvärmning och hängde med Hanna Fridhamre från Nora, och hennes kompisar en kort runda. Hade som tanke att försöka hänga på henne om det gick. 

Starten gick och jag hängde med bra i början. 5.24 första km så det var lite för högt tempo. Planen höll i ca fyra kilometer och sen gick det lite långsammare. Mycket branta backar som sög krafter i början, så halvvägs var jag redan trött i musklerna. Kunde ändå hålla tempot hyfsat och inom måltiden så det var bara att köra på. 

När det övergick till stiglöpning blev det riktigt mysigt stundtals. Fick gå sista biten upp i flera backar men det tog jag igen nerför. Gott med pepp vid vätskekontrollen och snart närmade jag mig slutet och sista kilometrarna kändes bra men musklerna var trötta. Jag försökte tala kroppen tilllrätta genom ideliga frågor som; "Hur är det med magmusklerna? Finns det lite krafter kvar?" Dessvärre var svaret kort och tydligt; "Nej det finns inga extra krafter kvar!" Benmuskler frågade jag inte ens efter för där var det tufft sedan länge.

På andra halvan kunde jag också gå om en annan tävlande som legat före hela vägen. Vi växlade några ord och det var mycket riktigt så att hans fördel var att springa uppför och min var ju nerför och därför kom jag ifatt.

Jag vet att jag kan växla upp ändå sista biten och jag kämpade verkligen för att öka. Lyckades få upp tempot sista kilometrarna och genom mål var jag uppe i 4-minutertempo! 

2018 var jag sist i tävlingsklassen på 1.41.12, och i år fick jag revansch trots att utgångläget inte var optimalt, och fick tiden 1.30.36! Och jag var inte sist heller även om det inte spelar någon roll då man ju tävlar mot sig själv mest hela tiden. 

Jag är jättenöjd med min prestation och det känns så skönt när man vet att man kramat ur de sista krafterna.

Man längtar till nästa lopp igen!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.