Midnattslopp, Stockholm Marathon virtual ed. och säkerhetsnålskirurgi



En händelserik vecka där jag och Amanda sprang virtuella Midnattsloppet på måndagen, och sedan sprang jag den virtuella versionen Stockholm Marathon på lördagen. Ett lyckat lopp, och ett misslyckat lopp, men så kan det bli ibland.

Inför Midnattsloppet var jag lite i valet och kvalet hur jag skulle springa, och var jag skulle springa. Vi hade bestämt att inte springa tillsammans för att man själv skulle få bestämma vilket tempo man skulle hålla. Jag hade varit lite sugen hela sommaren på att se hur snabbt jag kan springa milen på, har länge haft en dröm om att kunna springa milen på under 40 minuter men aldrig riktigt gjort någon satsning på det. Så när jag gav mig ut så tänkte jag, börja rätt hårt, se hur benen känns, är de pigga så gör ett försök att köra hela vägen in i kaklet, så får du en måttstock på hur långt ifrån 40 du är. 

Sagt och gjort gick jag ut på strax över 4.00 min/km tempo och kroppen kändes bra. Efter cirka tre kilometer kändes benen fortfarande rätt bra, men jag låg på hög puls och ett medeltempo på 4.08. Det hade duggat redan när vi började, men regnet tilltog lite, vilket gjorde att jag hade svårt att se så bra då jag sprang i glasögon, så till slut fick jag ta av mig dom och ha dom i handen medan jag sprang. Jag bar också på en gel, jag tror inte man behöver mer energi egentligen, men jag tänkte att det kunde ge mig en liten kick, så jag sög i mig den kring 5-6 kilometer när benen började kännas mer och mer trötta. Det kändes att jag låg på min övre gräns och mitt medeltempo låg på 4.03. Kommande tre kilometer pumpade jag på och vid 8 kilometer var mitt medeltempo 4:05 och jag visste att detta, även om det skulle bli över 40 minuter, skulle bli en riktigt bra tid. Så de sista två kilometerna hem lyckades jag skruva upp tempot ytterligare ett snäpp och kom i mål på 40.31. En riktigt bra tid som jag inte trodde att jag hade i mig. Men det ska självklart tas med en nypa salt då distansen endast kom från min klocka och inte en kontrollmätt bana, men det ger verkligen mersmak och jag tror att milen under 40 bör vara inom räckhåll om jag fortsätter träna och kanske lägger in lite mer specifik snabbhetsträning!

Dagarna efter loppet kändes kroppen också helt okej, lite stel i låren, men inte något oväntat givet att jag verkligen sprang hårt. Det som var lite sämre var att jag hade lite smärta i en hälsena och ett knä, inte det heller något farligt, men inte heller något man vill ha problem med om man ska springa 4 mil. Så jag tog det lugnt resten av veckan, endast en jogg på onsdag följt av stretch, samt lite uppvärmning och stretch torsdag/fredag. 


Inför lördagen gjorde jag alla förberedelser som jag brukar göra inför ett "riktigt" marathon, jag åt lite extra kolhydrater, jag drack en sportdryck på kvällen för att toppa av mina energidepåer, jag lade fram all utrustning jag skulle behöva på loppet. Enda stora skillnaden denna gång var att jag inte hade något tidtagningschip eller nummerlapp, samt att jag fick blanda och bära med mig min egen sportdryck och vatten. I och med att jag ändå skulle springa runt med min väst med vätskesystem så tog jag också med mig ett första förbands-kit och några andra småsaker som kan vara bra att ha när man inte har en arrangör som ser till att ta hand om en ifall något skulle gå snett. Bara av intresse så vägde jag västen med vätska, gels och lite utrustning, 2,5 kg extra att kånka omkring på. Inte optimalt, men det är smällar man får ta i dessa corona-tider.

På lördagsmorgonen hade jag ställt väckare 05.30 för att kunna äta frukost ~3 timmar innan jag skulle börja springa kring 9. Efter frukost gick jag och lade mig i sängen en stund till, i och med att det inte fanns något start-område att ta sig till eller toaletter att köa för så fanns det ingen anledning att bara sitta och vänta. Klockan 8 klev jag upp, stoppade i linser, borstade tänder, plåstrade om fötter, masserade in lite liniment och gjorde de sista förberedelserna innan jag skulle ut och genomföra mitt lopp.

När jag klev ut genom dörren klockan 09.00 så var det strålande sol, om än lite kallt fortfarande, man kände att hösten var på väg. Jag stretchade lite, väntade på GPS-täckning, och sedan bar det av. Första 5 kilometrarna kändes väldigt bra, även om det kändes som att jag fick slita onödigt hårt för att hålla mitt tänkta 5:15 tempo, vilket sällan är ett bra tecken när man ska hålla det i 37 km till.. Men jag trummade på enligt plan, smärtan jag haft i knät när jag började hade avtagit när jag blivit varm och hälsenan hade jag inte känt av alls. Jag hade kollat ut en 5 km- och en 7 km-slinga jag skulle börja med som gick i närheten av lägenheten, då skulle jag ha nära hem ifall jag hade glömt något eller behövde springa på toaletten. Efter dessa så bestämde jag mig för att ta mig ut på en slinga på 2 mil, detta för att det skulle kännas psykiskt skönare att inte behöva passera nära lägenheten hela tiden. 

Efter ca 20 km började krämporna kännas lite mer, förutom att smärtan i knät gjorde sig påmind igen så kom också lite smärta i baksida lår som ett brev på posten. Men det är inget ovanligt tycker jag, har nog aldrig sprungit ett lopp där jag faktiskt försöker hålla upp farten och inte känt av låren efter 2 mil. Det som var värre var att jag även börjat få ont i fötterna. Jag hade mina relativt nya Rincon 2, ett par skor som jag inför loppet sprungit över 5 mil i, så jag tyckte de var insprungna. Skon är också i princip identisk som det par Rincon 1 som jag hade när jag sprang Berlin Marathon förra året, men ändå så började skorna trycka in på sidorna av foten så att jag hade ont i lilltårna på båda fötter. Och även om det inte var helt behagligt så var det inga problem att fortsätta röra sig framåt,men vid det här laget så såg det kanske inte lika obehindrat ut som det gjorde i början. 

Sedan tror jag att mina fotproblem bara blev värre och värre för varje kilometer, till km 31 ungefär, då det helt plötsligt kom en blixtrande smärta i min högra lilltå, jag blev så chockad att jag bara hoppade till mitt i ett löpsteg. Jag försökte fortsätta gå, men det gick knappt att sätta vikt på foten, så jag satte mig ner på en parkbänk som turligt var i närheten, av med sko och strumpa för att inspektera. Och jag vet inte om det var en blåsa som spruckit eller om det bara varit en blåsa som blivit mycket större på en kort stund, men i princip hela lilltån var svullen och röd. Så fram med första hjälpen kitet där jag hade säkerhetsnålar, och efter lite akut säkerhetsnålskirurgi (det är ett riktigt ord, jag lovar) hade trycket på tån lättat till den grad att jag kunde ta på mig strumpa och sko och långsamt börja gå/jogga hemåt. Och allt eftersom jag rörde mig kändes det som att smärtan släppte lite så att jag till slut hade en haltande jogg som gjorde att jag kunde ta mig hem till lägenheten. Väl hemma efter 33 km gjorde jag ett försök att se över båda fötter, byta till nya strumpor och andra skor, men väl i dörröppningen, när det fortfarande gjorde ont vid varje steg, kände jag att nej, detta är nog inte värt 9 ytterligare kilometer.

Den första direkta känslan efter att jag bestämt mig för att inte ge mig ut var besvikelse. Besvikelse på mig själv, att jag, trots att jag inte hade några krav på tid eller prestation, inte lyckats slutföra mitt lopp. Det tog ett tag att smälta, och jag är såhär dagen efter fortfarande besviken på mig själv. Jag tror att om det hade varit ett riktigt lopp och jag hade varit omringad av andra löpare att jag hade valt att fortsätta, och innerst inne så vet jag ju att jag har det som krävs för att klara av att springa 42 kilometer då jag gjort det 4 gånger på riktiga lopp, och faktiskt sprang ett eget virtuellt Stockholm Marathon i slutet av maj. Men jag tror att jag också kommer att inse med lite mer distans till detta att det inte var ett sånt dumt beslut ändå, är det något lopp man ska bryta, så är det väl ett virtuellt lopp på hemmaplan. Så lärdomen av detta blir nog att jag behöver vara noggrannare när jag väljer min utrustning inför ett lopp. Och om jag inte kan springa 3 mil i ett par skor innan ett marathon, så är det inte läge att chansa på den riktiga dagen.

2 kommentarer till inlägget

0 •
#1
16 september 2020 - 12:02
Vansinnigt intressant!
1984 • 1337
#2
19 september 2020 - 09:14
Kämpa vidare
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.