"Race" report: Stockholm Marathon 2020

***

De senaste åren har jag gjort flera mer eller mindre patetiska försök att komma tillbaka till löpningen. De flesta har en sak gemensamt: en (svindyr) anmälan till respektive års Stockholm Marathon, "för att inte komma undan träningen”. 

Nu går det ju alldeles utmärkt att komma undan träningen även när man är anmäld till maraton. När loppet närmar sig konstaterar man helt enkelt att man är för dåligt tränad, och bestämmer sig för DNS. Latmasken vinner över snåljåpen, som trots allt inte grinar alltför högt över den vaskade anmälningsavgiften. Vad är väl ännu en ful finishertröja i oklädsam färg, liksom.

Jag var anmäld till 2020 års Stockholm Marathon sedan året innan, och hade i vanlig ordning kommit igång med träningen. Som sedan i vanlig ordning kom av sig. Trots att jag hade slagit till på ett av köpeprogrammen på marathon.se. Sedan kom corona, och maran flyttades påpassligt nog från juni till september. Jag var räddad! För nog skulle jag hinna komma igång med träningen igen för att kunna stå där på startlinjen den 5 september, i visshet om att klara maxtiden med goda marginaler. Ja, kanske till och med satsa på sub 4:30, jag vet ju att jag kan om jag vill. (Och tränar.)

Jag följde träningsprogrammet slaviskt ett antal veckor. Sedan tröttnade jag pga för mycket strul. Inget roligt sätt att logga passen som fungerade, ingen annan som körde samma grej som jag kunde bolla och nörda med. Jag tappade lusten att pressa. Och så ställdes även septemberloppet in, för att köras virtuellt istället. Utan maxtid.

Det fanns alltså inga ursäkter längre. Stockholm Marathon 2020 skulle springas. Eller gås, whatever. Jag blev peppad av bara tanken och såg fram emot en heldag på trailsen. Ta bussen till Valleberga kyrka, jogga ner till Kåseberga förbi morsan, en sväng upp på Ales stenar för att tanka lite viking power, och sedan ta mig hela vägen längs Skåneleden hem till Simrishamn. 43-ish kilometer enligt Alltrails, gott så.

Med en Almondytårta och en påse tryffelchips i vätskeryggan begav jag mig medelst 45 minuters regnig bussresa till starten. Tursamt nog var det uppehåll när jag kom fram till Valleberga kyrka. På varken särskilt pigga eller trötta ben jogg-gick jag i trettiosekundersintervaller förbi Peppinge och gjorde sedan en liten avstickare hos mina föräldrar - en alldeles lagom vätskestation efter ca. 4 km.  

Det duggade en aning när jag gåggade vidare mot Kåseberga och Ales stenar, men snart sprack molnen upp och jag hade solsken på hela sträckan. Väl nere på klapperstensstranden mot Löderup var det dags att joina veckans långpass (6 miles med Charge Running, rekommenderas), och det var kul att få lite pepp och gemenskap i öronen. Väl framme vid ett glittrigt Sandhammaren hade jag snart avverkat halvmaran, och bestämde att det fick bli gång resten av sträckan för att inte helt förstöra benen som börjar komma i form - det var länge sedan jag sprang mer än kanske 5 km sammanhängande. 

Den packade sanden levererade, och nog fick jag mersmak på mer löpning. Hur har jag kunnat hålla mig undan från detta? Humöret var på topp hela vägen, även om både klockan och mobilen började gnälla om batteritid. När jag efter en mil på packad vitsand med havets brus i öronen kommer upp på stigarna efter Spraggehusen skickar jag ett sista sms till min man och ber honom möta upp i Skillinge med laddare. Sedan dog både mobil och klocka. 

Väl framme i Skillinge irrar jag först runt lite för att hitta vatten, sedan ser jag min man komma med bilen. Mobil och klocka kopplas till bilens USB, och vi väntar kanske en kvart. Sedan är det dags för sista etappen. 

Jag börjar känna mig sugen på att komma fram och gör några fler försök till 30/30 gå/jogg för att få upp tempot, men fötterna är inte så jättepigga på att springa. Jag vet vad som gäller, det är bara att nöta på. Steg för steg, framåt framåt. Framme i Brantevik är det lockande att ta en paus bland de mysiga uteserveringarna denna solvarma kväll, men jag mal vidare med löfte om thaimat när jag kommer hem. Nu är det bara fyra km kvar! Och klockan dör igen. Inga fanfarer alltså vid maratonpasseringen som borde hamnat någonstans runt vikingahällen vid Simrislund. Oh well. 

Sista kilometrarna går det undan och plötsligt står jag vid vår port och tar en selfie innan jag ringer på dörren. Så det blev ett marathon 2020 till slut. Det spelar ingen roll att jag inte sprang hela utan mest gick, men jag ville visa för mig själv att jag 1) klarar distansen och 2) för en gångs skull höll löftet till mig själv att köra maran. 

Nu ser jag fram emot medalj och tröja. Jag har hört att den är grå i år, och det var väl för väl.

På väg till start
På väg till start. Tveksamt väder. 

Start vid Valleberga Kyrka
Valleberga kyrka - starten går!

Vätskekontroll
Första vätskekontrollen, överraska föräldrar

Publikstöd
Fenomenalt publikstöd denna dag.

Dramatiskt vid Ales stenar
Dramatiskt vid Ales stenar (skenet bedrar, det var packat med turister)

Ingen asfaltsmara direkt
Varierande underlag. Roligt att springa på i medvind!

Backåkra
Backåkra. Kameran gör inte vidderna rättvisa. Kom hit och spring så får ni se.

Halvmara - Sandhammaren
Halvmaran passerad! Sandhammaren. Nu blir det inga fler bilder pga batteri.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.