Att springa Höga Kusten-leden


Då var årets utmaning till ända! 133 kilometer och 3600 höjdmeter på 3 dagar blev resultatet när High Coast Trail Week gick av stapeln. 5 modiga (tokiga?) löpare tog sig an uppgiften, och det var roligt att alla tog sig hela vägen utan några skador. Upplägget var att vi sprang en etapp på förmiddagen, och en etapp på eftermiddagen, så i runda slängar 2 mil innan lunch och 2 mil efter lunch, sedan upprepade vi detta 3 dagar för att ta oss Höga Kusten-ledens 128 km i nordlig riktning. Sedan tillkom några extra kilometer för att ta sig till rastplatser för att äta lunch och stanna för dagen, samt några felnavigeringar. För information om Höga Kusten-leden och dess etapper så finns det väldigt mycket matnyttigt på denna hemsida.

Vi började tidigt torsdag då jag satte mig i bilen 06.00 på morgonen, för att sammanstråla med de andra deltagarna i Örnsköldsvik för att sedan ta oss till Höga Kusten-bron där leden börjar. Det var lite extra spännande för mig som inte träffat någon av de andra deltagarna förut, men det stod tidigt klart för mig att Johan som anordnade helgen hade lyckat samla ett riktigt roligt gäng. Och det var en diger merit-lista på de övriga med prat om Ultravasan, Vätternrundan, Vasaloppet och tennis hit och swimrun dit. Så det var verkligen ett gäng träningsnördar som satt i bilen.

Väl framme i Höga Kusten tackade vi min bror för skjutsen och ställde oss och pratade om hur vi skulle lägga upp det första passet och blandade sportdryck. Jag har ätit och druckit tillskott under träning och tävling förut, men inte riktigt på denna nivå. Det var ransonerat så att alla fick två förpackningar gel, en energibar samt en halvliter sportdryck för varje etapp som var strax över två mil, något som skulle ge ungefär tillräckligt med energi för att vi inte skulle börja förbränna lagrad energi direkt. Just energi-intag är en mycket viktig aspekt under långa lopp och träningspass då kroppen bränner slut på glykogen i musklerna när energin tar slut, och det tar lång tid att fylla på nivåerna till fullt, så även om man känner sig pigg under första milen, så är det viktigt att man börjar fylla på med energi redan då för att kroppen ska orka på mil 12, även om det är fördelat över flera dagar. Så det var roligt att höra om de andra deltagarnas erfarenhet kring just energi-intag, snacka om hur många kolhydrater per timme man behövde få i sig och hur hårt man egentligen kan blanda sportdrycken innan magen säger ifrån? Förutom det så var det egentligen inte så mycket som behövde sägas, enda regeln vi hade när vi sprang var att den som sprang sist aldrig skulle behöva springa ensam vilket jag tycker var en mycket bra regel då man aldrig vet vad som händer längs leden, framförallt när man är trött.

Etapp 1, Höga Kusten-bron - Fjärdbotten, 22,4 km 596 höjdmeter


Första etappen gick som en dans, och vi fick påminna varandra om att ta det lugnt i backarna för att spara på benen. Även om man kände sig pigg nu, så skulle vi behöva krafterna senare. Just detta upplägg var något nytt för mig, att se till att gå i de brantare backarna, både uppför och nedför, för att inte riskera att benmusklerna fick arbeta för hårt. Fördelen med detta upplägg, förutom det uppenbara att man sparar på benen, var att det också gick att prata rätt bra då pulsen också den kunde ligga på en lägre nivå.

Förutom det så var det en väldigt fin sträcka, med 4-5 lite rejälare stigningar och stundtals sprang man på klippor med utsikt över havet, och sedan på runda stenar alldeles bredvid havet. Här fick vi också ibland gå för att det var alldeles för förrädiskt att försöka springa på stenarna som bitvis var fuktiga från en tidigare regnskur.

Etapp 2, Fjärdbotten - Lappudden, 22 km 642 höjdmeter


Första lunchpausen blev i Fjärdbotten vid en camping, här möttes vi återigen av resans hjältinna, Johans mamma Karin som "crewade" åt oss hela helgen och ställde upp med att köra en bil mellan etapperna så att vi kunde fylla på med vatten och energi, samt såg till att maten var varm när vi kom fram. Folk tror ibland att springa kan vara det jobbiga, men jag tror faktiskt att de som ställer upp med support på långa lopp oftast har det tuffare jobbet, så en stor eloge till henne.

Denna etapp började med en 250 meters stigning över 4 kilometer, och jag tror att vi gick ut rätt hårt, för jag tror att min pulstopp på resan kom under denna period. Men kroppen kändes bra och alla hängde med i tempot så det var bara att gilla läget. Förutom denna stigning så har jag inte många intryck av denna etapp annat än att andra halvan på etappen var rätt mycket grusväg och bitvis asfalt innan vi var framme i Lappudden som skulle bli vårt stopp för kvällen. Här skedde sedan nästa del på helgens träningslära, en återhämtningsmix som skulle skynda på återhämtningen av musklerna och var en mix av glutamin, protein och kolhydrater. Sedan togs även en vätskeersättningstablett, för även om vädret bjudit på uppehåll med några små regnskurar så behöver man ända ersätta det som svettats ut.

Etapp 3, Lappudden - Mäja fäbodar, 21,5 km 725 höjdmeter


Även dag 2 började med helt okej väder, uppehåll istället för det utlovade regnet och en rätt behaglig temperatur på kanske 14-15 grader. Benen kändes pigga, även om man kändes sig lång från utvilad. Vi passerade tidigt på etappen ett gäng vandrare som vi utbytte några glada tillrop med, fram till att de fick höra att vi hade startat vid Höga Kusten-bron dagen innan, och de började väl undra om vi var riktigt friska...

Sedan kom en lite rejälare regnskur men som i sin tur bjöd på en av de mäktigaste regnbågar jag någonsin skådat, det var både en dubbel regnbåge, samt att den var väldigt nära oss, det såg nästan ut som att den startade i diket till vänster om vägen, och slutade i diket till höger. Men regnet och regnbågen höll inte i sig värst länge, och snart råkade vi ut för en av helgens största missöden. Först sprang vi alla lite fel när vi kommit ut på ett avverkningsområde med en väg som gjorts för skogsmaskinerna där leden följde vägen, och längre upp längs vägen så pryddes kanten av orangea vimplar, samma färg som markeringarna av leden. Så vi fortsatta att följa vägen där den ringlade sig över hygget, men efter ett några hundra meter började vi ana oråd då vi bara såg vimplar och inga andra markeringar, och mycket riktigt såg vi längre fram att de andra också vänt, så då fick vi följa vägen en bit tillbaka för att hitta en stolpe som nästan gömde sig bland ett björkris och pekade ut en stig ut i skogen.
Och det dröjde bara några kilometer till innan nästa missöde skedde, de andra hade sprungit lite i förväg igen, och vi kunde se dom stå och vänta vid toppen av en liten stigning, men vi tänkte inte mer på det, de ville väl bara se att vi inte sprungit vilse. När vi sedan kommit till toppen så fortsatte vi att följa leden, och efter 3 kilometer till började vi undra om vi inte skulle hitta de andra snart, det måste väl ändå vara dags för lunch? Precis då ringer Johan och undrar var vi tagit vägen, då hade vi missat att vi skulle stanna där på toppen av stigningen, det fanns tydligen en samling hus eller fäbodar, men vi hade inte sett dom genom träden och förstått att det var dagens lunchpaus. Så vi började traska tillbaka, och efter ett tag blev vi upphämtade av en bil, och även om vi startade efter lunchen på det ställe vi avslutade på, så blev det några höjdmeter och kilometer extra.

Etapp 4, Mäja fäbodar - Entré Syd, 22,2 km 519 höjdmeter


Dagens andra etapp började med lite smärta i smalbenet vilket jag tror kom från att ha hoppat lite mellan rötter och stenar på förmiddagen, men det var inget som kändes oroande, iallafall om det inte skulle bli värre. Denna etapp bjöd också på en del grusväg och asfalt, när man först passerade Docksta och sedan sprang i princip parallellt med E4 tills man passerat Skuleberget och Naturum för att sedan vika av över E4 och österut mot havet. Tror detta var den långsammaste etappen för oss där jag och min kamrat som sprungit extra långt på förmiddagen tog det rätt lugnt och försökte spara lite krafter till dag 3.

Dagens övernattning skedde vid Entré Syd där vi tältade nere vid havet, så det innebar att vi fick bära lite packning de 700 meterna från parkeringen ner till tältområdet, men det var det värt. Vi fick plats bredvid en eldstad där de andra redan tänt en eld när vi kom fram, så det blev ett snabbt dopp i havet innan maten. Efter maten satt vi kring elden och pratade träning och drog andra historier innan vi kröp ner i det stora 6-manna-tältet.

Etapp 5, Entré Syd - Hålviken, 19,6 km 382 höjdmeter


Även dag 3 kändes benen relativt fräscha, åtminstone över förväntan, och smalbenet som smärtat lite när jag somnade i tältet kändes mycket bättre, så det var med stor lättnad jag packade ihop min sovsäck och började tejpa på lite skavsårsplåster. Det var nog det enda som vi alla slogs med, att minska på skavet på fötter och tår, vi sa lite skämtsamt att det tog en kvart att äta frukost, men en halvtimme att tejpa alla tår.

Förmiddagen dag 3 bar först genom Skuleskogens Nationalpark vilket förmodligen var den vackraste delen på leden i mina ögon. Man passerar genom Slåttdalsskrevan som nog är en av de mest kända platserna längs leden, och här var man tvungen att njuta av utsikten vare sig man vill det eller inte, för det var så mycket klippor och stenar att man var tvungen att gå största delen. Även efter skrevan var det väldigt vackert, med gammal skog och några fina sjöar. Vi mötte också några vandrare som var ute med sina Bengal-katter som skuttade runt efter sina ägare utan koppel, väldigt vackra djur.

Efter Skuleskogen var det inte lika spännande, utan mycket grusväg och asfalt när man passerade Näske och sedan Köpmanholmen för att sedan nå Hålviken där vi stannade och åt lunch. Under lunchen kom en riktig regnskur, men som tur var hade gänget satt upp ett slags partytält så vi kunde hålla oss torra medan vi åt.

Etapp 6, Hålviken - Örnsköldsvik, 25,3 km, 688 höjdmeter


Sista etappen på denna resa var också den absolut längsta och passerade först genom Balesuddens Naturreservat, något som liknade Skuleskogen rätt mycket med mycket klipphällar och gammal skog. Sedan var det återigen mycket grusväg och lite asfalt innan man kom till den sista rejäla stigningen upp mot något som kallas för Småtjärnarna. Här började mitt vatten ta slut, vädret hade slagit om och blivit både varmt och soligt men tyvärr fanns det inget vatten längs leden här, så det var bara att ransonera med den sista sportdrycken jag hade med mig.

Från Småtjärnarna kommer man ner till Svedjeholmen, där man tar sig över Moälven via en slussbro. Sista delen av leden går sedan in i Hörnett och förbi Hörnsjöns elljusspår innan man kommer ner längs med järnvägen vid Örnsköldsvik resecentrum och hoppbacken. Sedan var det bara upploppet längs Strandgatan kvar innan vi nådde slutmålet vid parken Stadsträdgården nere i hamnen.

Efter målgång lånade vi duschar på gymmet 1Life som ligger vid Paradisbadet, för att sedan döda lite tid innan vi hade bokat bord på Strandkaj, en relativt nyöppnad restaurang nere vid Örnsköldsviks gästhamn. Middagen var väldigt trevlig, med god mat, nyblivna goda vänner, och en del roliga historier om vad som hänt ute längs leden.

En upplevelse som helt klart gav mersmak, jag hoppas att jag får chansen att uppleva något liknande igen. Och all heder till Johan som anordnat, planerat och sett till att detta var möjligt.

1 kommentarer till inlägget

Alfred Hernandez
1981 • Sollentuna
#1
7 augusti 2020 - 10:23
Bra jobbat! Låter som en kul grej det där 😊
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.