I run my way

Ragnar - det virtuella året

Hade allt varit som vanligt hade jag sannolikt varit trött, lycklig och utmattad just nu. Fylld av endorfiner efter mitt andra Ragnar-lopp.

Så blev det förstås inte... inte som det var tänkt i alla fall.

En helg med magiskt väder, underbart ljus och en svensk sommar som förhoppningsvis fortsätter i många veckor till.

Vi har vetat ett tag att det inte skulle bli något lopp, men ganska sent kom idéen att köra ett virtuellt Ragnar.

Sagt och gjort, laget delade upp sträckorna precis som vanligt sen fick man själv ansvara för sin egen sträcka och springa den vart man ville... vi lämnade över stafettpinnen (eller armbandet) virtuellt med live-chatt och meddelanden.

Jag sprang sträckorna 2, 12 och 22. Strax före kl 9 på lördagmorgonen drog jag iväg på min första och längsta sträcka, 16 km. Varmt och ganska segt men jag såg det som ett bra långpass. Fick resorb-langning efter 11 km och vid målgången hos kapten Lisa fick jag en lyxig brunch ute i solen, det var ändå bra plåster på såren för utebliven löparfest. De andra sprang på andra ställen i landet och vi växlade i vårt virtuella rum.

Lyxen med att springa på hemmaplan var ju att man hann hem och duscha mellan sträckorna...

Skjutsade Lisa till hennes första sträcka. Vi valde en "riktig" Ragnar-sträcka. Start vid Tallåsens IP i Munktorp där det för ett år sedan var liv och rörelse, massor med löpare och funktionärer... nu var vi helt ensamma... här blev det lite sentimentalt igen. I väntan på växling pratade vi minnen och sörjde över att det inte blivit samma i år... men tänk vilken revansch det kommer bli 2021!

Sträcka 2 för mig var 8 km och jag fick springa iväg hemifrån och blev sen hemskjutsad. Mindre varmt men benen var sega...

Efter det var det dags att vila inför nattsträckan. Nu fick jag svårt att motivera mig... låg och slumrade i soffan och tänkte att "jag skiter i sista sträckan". Men jag kom förstås på bättre tankar, så kunde jag ju inte göra.

Så kl 3 var jag redo och klev ut i en ljusnande natt. Mötte överranskande en granne (kunde inte avgöra om han var en nattuggla eller morgonpigg) han tyckte nog jag var hel-knasig som städ där mitt i natten med mobilen i högsta hugg, väntande på en virtuell växling...

Precis som förra året var nattsträckan magisk! Härlig temperatur (seg kropp) men växlade över med en soluppgång över fälten, vackert så det värkte i kroppen. Belöningen nu var att gå raka vägen in till min säng och sova.

Vaknade av klockan vid 9 men snoozade ett tag till... sen blev det bråttom att åka och möta upp Lisa för sista sträckan och målgång.

Målgång med bad, chips, choklad, skratt och nästan några tårar.

Vad fick vi nu ut av detta?

Jag slapp en helg i tomhet, tänk vad tomt det hade varit att sitta hemma hela helgen och tänka på Ragnar... fick nya löparvänner och planerade en härlig revansch till 2021! Då kommer vi springa och njuta ännu mer än vi skulle gjort i år!

Jag fick springa långpass, umgås med en av mina bästa löparvänner och prata löpning och livets stora frågor! Jag fick njuta av sol och magiska vidder i ett sommar-Sverige som är svårslaget! Jag fick möta soluppgången och jag fick återgien känna tacksamhet över att min kropp står ut med alla knasiga idéer som mitt huvud får för sig...

2021, då springer vi runt Mälaren på riktigt! Gör du?

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.