RunTobyRun!

Följeslagaren som aldrig ljuger

Den hjälper mig att lägga upp och variera min träning, följa upp och jämföra över tid. Den ljuger aldrig utan skvallrar obönhörligen om träningen gått bra eller dåligt.

Den peppar och har förstånd nog att inte ge mig dåligt samvete, för om det saknas kilometer och mil är det sällan av lättja utan på grund av skador eller sjukdomar. Med andra ord: vi har en speciell relation till varandra, min träningsdagbok och jag.

Jag sliter, dagboken konstaterar.

Jag hoppas och drömmer om enastående prestationer, dagboken håller sig till fakta.

Under min tunga höst och vinter har jag petat in några kilometer här och där, kanske en mil innan jag drabbats av ett nytt bakslag och tvingats börja om igen. Dagboken har snabbt konstaterat att jag ligger såååå eller såååå mycket på minus, både jämfört med träningsmålet och med året innan. Men trots denna uppkäftighet inser jag att det inte är lönt att bli förbannad, för jag vet ju att besserwissern har rätt. Det är inte den som varit problemet utan en rygg och ett knä – fram till nu, för under mars släppte det äntligen med träningen och vips blev det roligare att titta i dagboken:

Jag nådde mitt träningsmål (minst 10 pass/100 km per månad - men helst mer) för första gången sedan augusti. Jag lyckades också, även det för första gången sedan i augusti, svettas ihop fler kilometer än jag gjorde under motsvarande månad året innan. Slutligen noterade jag i lördags mitt längsta pass sedan början av juli. Så nu ger dagboken mig en härlig boost: det går framåt, det finns hopp!


Mitt träningsår: 19/6-18/6. Blir tufft att hämta hem 31 mil innan träningsåret är slut…

 

Samtidigt inser jag ju att jag har ganska långt kvar till formen och att det – egentligen – var rätt skönt att den där VM-halvmaran i Polen sköts upp till den 17 oktober. Om loppet hade gått i söndags, som det var tänkt, ja då är jag ganska säker på att jag inte hade orkat springa hela sträckan utan att behöva börja gå någonstans efter 15 kilometer. Förmodligen hade det smartaste varit att köra hela loppet som Run-Walk-Run, men det får vi aldrig veta.

När jag anmälde mig till VM skulle man fylla i vilken tid man siktade på, eller om det möjligen var sin senaste tid på halvmaran. Jag skrev 1.52, som på Kongens Lyngby förra året, men med tanke på dagsformen hade det förstås varit korkat att gå ut i ett så högt tempo. Att greja två timmar hade också känts orimligt, det hade snarare handlat om att försöka kämpa mig i mål under 2.15.

Räknat i kilometer är halvmaran 21.1 oavsett om jag springer på 1.52 eller 2.15. Utifrån förutsättningarna kanske 2.15 skulle varit en starkare prestation än den jag gjorde i Kongens Lyngby, men jag tror ändå att det skulle kännas rätt snopet att göra en så pass långsam tid just på ett världsmästerskap. Så för min del gjorde det inget att loppet flyttades till oktober – tvärtom. Det ökar förhoppningsvis mina chanser att göra ett lopp och en insats jag är nöjd med efteråt.

Givetvis med brasklappen att krisen är över då och att loppet verkligen blir av… Och att jag lyckas hålla mig frisk och skafefri…

RunTobyRun!

Läs bloggen i sin helhet på www.runtobyrun.se eller följ mig på www.facebook.com/runtobyrun 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.