Skippar intervallerna – alla lopp är säkert ändå inställda…

Rubriken är ett typiskt exempel på en tankevurpa jag drog till med förra veckan. Det öste ner snöblandat regn, jag var stressad, osugen på intervaller men kände att jag ”borde” eftersom jag tänkte starta igång tävla mig i form-säsongen kommande helg. Sen tänkte jag att jag kunde få slippa intervallerna för att loppet säkert skulle bli inställt pga Covid19. Loppet blev ju såklart inställt.

Jag är lite rädd för allt det här med Corona. Jag ska inte påstå att jag gillar den vanliga influensan heller eller att jag inte mår illa i två månader när det hela tiden står på förskolans whiteboard att ”Det går magsjuka”, men det här är något helt annat. Det är hela världen det gäller, jag kan inte ringa en enda människa och säga ”vet du vad som händer just nu??” – för det vet ju alla. Min pappa är i allra högsta grad i en riskgrupp men i övrigt påverkas vår familj egentligen ganska minimalt än så länge. Visst, aktiviteter, uppvisningar och tävlingar är inställda och vi tänker oss för mer än vanligt och det är ju tråkigt, men vi har faktiskt inte riktigt mandat att klaga för det är kanske inte friska småbarnsfamiljer eller tävlingssugna löpare, cyklister och triathleter som det är synd om. Såklart att man kan göra det bästa av situationen, men jag känner också att det skulle vara ganska okänsligt att vara nöjd över glest i simhallen när det finns folk som måste säga upp sina anställda och som ser hela sitt livsverk tyna bort eller som förlorar nära och kära. Det är som ett stort vakuum och jag är förvånad över att jag är så lugn som jag är.

Jag är egentligen jättebra på katastroftankar och lider dessutom av GAD (generaliserad ångest) som visserligen är under kontroll efter terapi men som alltid lurar under ytan – ändå har jag landat i något slags dag-för-dag-mode. Jag oroar mig inte alls för inställda tävlingar i sommar, även om det skulle vara tråkigt så är det en bagatell i sammanhanget och lika för alla. Jag väljer att lyssna på Folkhälsomyndigheten och tänka att det är de som är de sakkunniga, vad folk tycker på Facebook om skolstängningar och liknande kommer ändå inte att påverka och om jag skulle börja lyssna och gissa åt olika håll skulle jag nog bli galen och inte behålla lugnet lika bra.

Det innebär att mina barn går i skolan och på förskolan, att jag håller simträning och att jag jobbar, men att jag inte går på välfyllda pass på gymmet, hälsar på mina föräldrar eller går i affärer i onödan. Jag pluggar hemifrån eftersom universiteten är stängda och jobbar väldigt mycket extra i skolan. Min största fundering för egen del är när jag kan träffa och krama om min pappa igen – om två veckor, två månader, ett halvår? Jag är också pyttelite orolig för min fem veckor långa VFU som ska gå av stapeln efter påsklovet, det vore lite meckigt om skolorna är stängda så att den måste ställas in. Men i så fall löser det sig, det är också egentligen en bagatell.

Ikväll höll Stefan Löfvén tal till folket, det kändes nästan som att vi är i krigstid och det är vi väl nästan också kan man säga. Det är en konstig och ovan situation, men det som är fint är all solidaritet. När jag jobbar på skolan är personalen så otroligt flexibel, folk handlar år varandra, köper lunch för att stötta lokala krögare och i Högsjö, som inte ligger långt härifrån, bjöd en stor fabrik sina anställda på pizza (109 st) för att stötta den lokala pizzerian. Det skapas grupper för studiestöd på Facebook för elever som tvingas plugga på distans. Många är arga på människor som bunkrar mat och toapapper så att det tar slut i affären och visst har jag skämtat lite om det också – men jag tror inte folk handlar för att vara egoistiska utan för att de är rädda. Människor som är rädda agerar på olika sätt och inte alltid rationellt och dessutom finns det i vårt samhälle många människor som redan upplevt katastrofer och som alldeles säkert gör vad de kan för att vara bättre rustade i denna situation. Bunkrandet lugnar sig förhoppningsvis, men även om vissa hyllor gapar tomma så behöver ingen svälta.

Men det är jobbigt med ovisshet, tyvärr är det ju bara att stå ut med eftersom ingen vet. Fortsättning följer…

1 kommentarer till inlägget

Paudan
1984 • Malmö
#1
23 mars 2020 - 11:42
Jag känner igen mig i mycket av det du känner. Oro för föräldrar och ovissheten om vad som komma skall (jobb, förskola, ekonomin osv.).

Skippade även mina intervaller för övrigt även om organisatören av Köpenhamn marathon envisas med att inte ställa in/flytta fram än.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.