Det hade inte gått ensam

Foten har känts ok sen i lördags så jag slängde ut en fråga till Niklas och Rasyad om de ville springa ikväll. När jag jag kom hem spöregnade det och var iskallt, men Niklas var orubblig så vi gav oss ut.

Hade jag varit en sån där hurtig influenser som säljer sponsorplats på en ständigt käck inställning skulle jag skriva att att jag varit ute på en härlig uppfriskande löptur och att allt väder är bra. Men nu är jag inte den typen. Jag är bara en helt vanlig medelåldersmotionär med lite cancerbehandling bakom mig.

Nollgradigt, regn och blåst. Jag kan ärligt säga att utan den urstarke löparen Niklas sällskap hade jag vikt ner mig och stannat hemma ikväll. Men Niklas är definitivt inte den som viker ner sig. Han sprang sextimmars i helgen och studsade iväg i femtempo framför mig från start. Jag kände mig gammal, frusen och svag från första steget.

Men vi tryckte på. Vi tog Teleborgsbacken som är 1 km ständigt stegrande motlut i ganska bra fart trots motvind och ösregn. Min puls gick upp i 175 bpm. Niklas såg oberörd ut. Det blev en runda på 7 km i väldigt bistert väder. Utan Niklas draghjälp hade det knappast blivit av och jag hade nog inte snittat 5.10 min/km heller. Det är bra att ha lite löparvänner.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.