Det här var riktigt trevligt

Det finns två löpare i mig. Den ena vill pressa till max. Tycker att bågen ska spännas högt. Kan man springa ens några få meter i världsklass tempo med blodsmak så ska man. Ge aldrig upp, häng med så länge du bara kan oavsett motstånd.

Den andre är klok och säger lugnt. Skit i ungdomarna, ge fan i eliten. Du har inget alls där att göra. 10 sekunder i maxfart ger nästan 100% garanti för skadeuppehåll, rehab. Dessutom är det jävla äckligt att pressa sig så att det viner i strupen och musklerna känns som bly. Denne lugne balanserade typ trivs med löpning i lågt tempo där man kan springa och småsnacka och ha gott om energi kvar. När rundan är slut ska det kännas som om rundan kunde sprungits dubbelt så fort eller fem gånger så långt – lätt.

Jag har haft lite ont i ovansidan på foten ett par veckor och inte kunnat springa så mycket. Idag kändes foten bra. Hade egentligen inte tänkt springa idag, men när Stephan Eriksson Knagg undrade om jag ville springa kände jag absolut att jag ville det. Stephan är norrlänningen som övertalade mig att arrangera ett gruppköp av springmotcancer-plagg. Självklart ville jag träffa honom.

Det blev en perfekt runda for mitt klokaste löparjag. Vi sprang sex kilometer i sexminuterstempo inne i city och runt Växjösjön med pannlamporna på lägsta nivån. En mycket trevlig runda med prat som aldrig kändes jobbigt. När jag lämnat honom utanför hans hotell kände jag mig hur pigg som helst. En underbar känsla som jag inte känt på ett halvår.

Det måste bli mer sån’t här. Korta lugna rundor. Helst med sällskap.

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.