Det flyter på

Det där med löpning är festligt. Igår hade jag verkligen ingen lust att ge mig ut, jag drog på det så länge att jag till och med hann se juniorkronornas match mot Finland. Jag tyckte lite synd om de finska lejonen, särskilt målvakten som sannolikt var turneringens bäste. Lite ojämn, som juniorer kan vara, men milda makter vilken vägg han kan komma att bli när han blir senior. Sådant ägnade jag mig åt, fundera på hockey, istället för att byta om. Matchen var spännande dessutom, men jag var så loj att jag nästan somnade i soffan. 

Till slut svidade jag om i alla fall, "för en liten runda kan jag ju ta och så tar jag långpasset en annan dag." tänkte jag. Det var redan mörkt ute så jag bestämde mig för att hålla mig i samhället. Lika bra att träna asfaltslöpning samtidigt. Jag sprang ytterkanten runt samhället, en runda som ger 7 km.

Bild: Kameran lyckades inte fånga regnet, men det regnade småspik och blåste i stort sett hela tiden. 

När jag började närma mig hemmet stålsatte jag mig och sprang förbi huset istället för att vika av mot garageuppfarten. När ett nytt varv väl är påbörjat ska det mycket till för att få mig att kliva av och gå hem. Räknade kilometrar igen, klockan rapporterar tempo per kilometer men skvallrar inget om hur långt jag kommit, och jag började ett nytt avsnitt av "Zombies, run!" när jag passerade hemma. Jag hann springa flera kilometrar innan jag insåg att 7 + 7 inte blir 15.

Så vad göra? Jag hittade ett torg vid 13km jämt. Jag bestämde mig raskt för att springa runt det där lilla torget tills jag var uppe i 14km, eftersom jag visste att från busshållplatsen vid torget är det exakt 1km hem. Det visade sig att runt torget var det 150m, så det blev några varv innan jag fick fortsätta hemåt. Om grannarna inte var undrande förut... 

Det är inte alltid det tar emot så mycket att ta sig ut och genomföra den planerade träningen. Ibland är jag ute innan jag hunnit knyta skorna nästan. Det är de där dagarna det tar emot som det gäller att ha en strategi för att få det att bli av alls. 2 timmar platt asfalt i låg fart är bättre än 2 timmars soffhäng om man satsar på marathon. Om jag skulle lyssna på kroppen skulle jag bli kvar i soffan framför Netflix och knapra på olika goda ostar.

Så hur vet jag skillnaden på när det är lättja som lockar och när kroppen på fullt allvar behöver vila? Pulsen är faktiskt en bra skvallerkärring. Om jag tränat hårt under en tid kommer vilopulsen eventuellt att öka, vilket brukar vara en indikation på att kroppen behöver en eller ett par vilodagar. Ibland blir det inte så, då kan jag fortsätta träna eftersom kroppen uppenbarligen tagit träningen till sig och klarar mer än jag trodde. 

Idag står det styrketräning på schemat. Jag förväntar mig inga mirakler, eller ens att det ska gå lätt men jag förväntar mig att det blir gjort. Det är så långt mina ambitioner sträcker sig.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.