Julestatus

Häromdagen fick jag frågan om vad jag har för mål, om jag har några, och jag behövde inte tänka så länge på vad mitt närmsta mål är. Det är att kunna springa vår julrunda!

Det är det mål jag haft för ögonen under min rehab. Att kunna springa 11 km på julafton. Kanske inte låter så aggressivt men fram tills igår hade jag inte sprungit så långt sen i början av oktober. Det är 2½ månad det. Men nu är jag alltså där. Det har varit vila och det har varit en försiktigt upptrappning med några minuter ökning av löpningen i taget. Först på bandet och sen har jag flyttat ut. Det har varit en herrans massa tåhävningar, stötvågsbehandligar och styrketräning. Jag hade i ärlighetens namn kunnat köra mer crosstrainer än vad jag gjort men det är så infernaliskt tråkigt. Så jag har hållit mig till ett par såna pass i veckan för att dämpa det värsta konditionsbortfallet.

Men nu är jag på benen igen och eftersom jag faktiskt kom från hygglig form så har konditionen gradvis sjunkit. Det är ju liksom en färskvara. Det har pustats och stånkats en del i uppförsbackarna sen jag flyttade ut men igår kändes det markant bättre. Naprapaten bedömde mig som färdigbehandlad i fredags och hade heller inga synpunkter till att jag tänker snäppa upp tempot. Jag har faktiskt testat hälsenan ner mot 4:20/km på bandet och det har den inte haft några synpunkter på. Så, på det stora hela taget känns det riktigt bra. Och det är min stora övertygelse att om man ska hålla på och springa i många långa år så gör det inget om man tar ett steg tillbaka då och då. Löpglädjen blir desto större över tid om det inte alltid flyter på.

Den frågan jag aldrig lär få svar på är varför de här problemen uppkom från början. Var det så enkelt som att jag vilade en vecka, vilade hälsenan/vaden för mycket mot kanten på soffbordet och därmed irriterade den? En irritation som gjorde att jag kompenserade i löpsteget och att det då blev en irriterad vadmuskel? Så här 12500 tåhävningar senare lär i alla fall både hälsena och vad vara gladare. Nu rullar jag igång så smått och har börjat föra träningsdagbok igen. För nu tränar jag och bygger upp, inte bara bromsar ett förfall. Statistikerna i min omvärld gråter väl blod av att höra att dagbok inte förs hela tiden i det här hushållet men jag samlar inte på löpmil, jag springer. Ja, nu springer jag igen!

Ha det,

Mackan

5 kommentarer till inlägget

Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#1
24 december 2019 - 08:35
*gråter*
1967 • www.sapiens.se
#2
24 december 2019 - 08:42
Ha ha! Stora hål blir det i dagböckerna ibland. När jag drar ner på rörelsen (oavsett anledning) till mer av livsuppehållande åtgärder, aka motion, så orkar jag oftast inte föra dagbok. Och den tillför ju då inget direkt heller.

Däremot brukar jag lägga någon anteckning om varför jag inte loggat.
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#3
24 december 2019 - 08:46
Jag hade själv sannolikt inte fastnat i löpningen om det inte var för det skojiga i att kika på rutten på kartor, nörda ner sig i löpta distanser och allt annat som är eftersatt. Men när det kommer till andra aktiviteter är jag slarvig på att bokföra dem.
1967 • www.sapiens.se
#4
24 december 2019 - 08:53
Ja kartor är kul. Och uppföljning kan vara kul. Det är ju inte så att jag är ointresserad uppföljning, men bara det som är relevant. Och där finns varenda siffra nedplitad. I träningsdagböcker och i analysdokument. :)

Kan tipsa om golf annars om du vill nörda på allvar. :D
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#5
24 december 2019 - 08:56
Bortsett från att jag har svår allergi mot golf och golfare så gillar jag ditt inlägg Mackan!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.