Varför känns det så långt?

Jag gav mig ut på min lördagsrunda som vanligt, men när jag sprungit fem kilometer kände jag inte för att ta den vanliga vägen hem. Så jag valde att springa en annan rutt uppför den långa backen hem. Redan innan jag kom fram till backen kände jag mig trött. Framför allt kände jag mig mentalt trött. Klockan sa lite drygt sex kilometer, men mentalt kändes det som tio eller femton.

Jag sprang de 1900 meterna med snittlutning 2 grader på 10:09. En dryg halvminut långsammare än den första gången när jag kämpade på rätt nära mitt max. Sen hade jag inte lust att springa den tråkiga nerförsbacken utmed bilvägen hem och genade in bland villakvarteren. Hittade en bra cykelväg som lutade jämt och fint nedför. Skapade ett Stravasegment som visade sig bli 1040 meter och konstant nedför med snitt 2 grader. Här borde man kunna springa fort. Jag sprang inte jättefort. Försökte, men kom inte under 3:20 min/km. Som vanligt hängde farten kvar lite efter rushen så avslutningskilometern gick i 4:45fart.

Det bestående minnet av den här rundan var att jag frös om händerna, men svettades i övrigt och givetvis att jag mer eller mindre hela rundan kände mig trött och ville hem.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.