Offerkoftan och en havererad Runstreak

Ok, alla dagar är inte jätteroliga. Ibland åker offerkoftan på. Idag är den på, tät, stickig och ganska blöt. Givetvis ökade jag veckomängd för fort. Men åhh, det är ju så roligt! Konditionen håller och lusten är för stor för att min impulskontroll ens ska försöka rå på den. Gåsfot, skulle jag helt amatörmässigt vilja diagnostisera mig med. Enligt min ringa kunskap är det ett bråkigt litet muskelfäste strax under knät, på insidan. Där fäster muskler från bla låret. Om man kör backträning med racerfräser lite hårdare än vad kroppen klarar samtidigt som man ökar löpmängd så kan det bli inte bara en rutten gåsfot utan en hel ankdamm med sura gåsfötter. Tänk dig en sunkig stadsparksdamm med fågelskit – just det, den känslan. Nu blir det löpvila. Och räservila. Damtralla utan backar är det som gäller. För om två veckor ska det bli PB på milen – Lergöksloppet i Ängelholm. I min hemmaskog, varenda liten rot och sten är välkända för mina skor. Åh, PB, tänker du. Hon är snabb! Nej, det är hon inte. Sub 65 pratar vi om och det borde gå att göra baklänges. Det blir fokus styrka nu. Glutes, core och snygga tonade armar, here I come!

Sen det här med Runstreak och att vissa dagar bara springa 1,61 km. Bra i teorin, men om tant är benägen att lura både sig själv och klockan med att lägga in ett back-/trappintervall och pausa klockan när hon går ner så att passet kan dras ut till närmare 30 min istället för 10 så funkar det inte som återhämtning. Denna impulskontroll, eller bristen på den. Hade jag varit en hund hade strypkopplet åkt på. Plats i korgen och gå(s) fot!

Slutsatsen blir att Runstreak tyvärr inte är för mig. Jag har inte den mognaden att jag kan hantera det. Den 14-åriga hoppetossan vinner över den förnuftiga och mogna 41-åringen.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.