Sörmlandsleden Kasholmen (Mörkö) – Tullgarns slott – Trosa, etapp 57 & etapp 56

En med Sörmlandsleds-mått händelserik dag. Jag hamnade mitt i en Diggiloo-turné, träffade två hängmatte-campare, intog en svårsmält räkmacka och fick till slut till ett härligt havsbad.

Etapp 57: Kasholmen (Mörkö) – Tullgarns slott (12 km)

Etapp 56: Tullgarns slott – Trosa (20 km)

Total distans: 33 km varav Sörmlandsleden 32 km.

Totalt på Sörmlandsleden hittills: 333 km (huvudetapper 1-14, 21-22 och 56-62, anslutningsetapper 5:1-5:3, 12:1, 13:1-13:2, 15:1, 22:1-22:2).

Check out my run on Strava: https://strava.app.link/bUK9ymkcsY

Transport från Stockholm: Bil till Södertälje station (inget jag rekommenerar varken av miljö-eller plånboksskäl för det blev rätt dyrt att ha bilen parkerad där hela dagen). SL-buss 785 mot Mörkö, avstigning hållplats Pålsundet. Hem med Sörmlandsrafiken buss 802 från Trosa till Södertälje.

Det var ett par månader sedan jag senast sprang på Sörmlandsleden. Jag har inte gett upp mitt lilla projekt, problemet är bara att jag efter Göteborgsvarvet och Stockholm marathon har haft ont i baksidan av ena låret vilket har hindrat mig från att komma ut på någon längre löptur. Jag ska inte ägna mig åt att försöka springa snabbt helt enkelt, blir bara skadad (fast jag vet att jag kommer göra det igen ändå…). Inför i dag tänkte jag i alla fall att om jag bara tog det lugnt och fint skulle nog gå bra. Vilket det också gjorde till min stora glädje.

Jag lyxade till det lite och tog bilen till Södertälje och därifrån bussen mot Mörkö och klev av vid Pålsundet. Väl framme där stod solen redan högt på himlen och det kändes som en bit över tjugo grader (jag törs nog säga att det var varmare än prognosen för dagen spådde).

Efter obligatoriskt foto vid etapptavlan var det bara att bege sig iväg.  Allra först stannade jag dock en kort stund och njöt av utsikten från Mörköbron.

Utsikt från Mörköbron.

Leden gick inledningsvis ett par hundra meter på asfalterad väg men vek sedan av direkt in i skogen. Terrängen var rätt krävande – upp och ner hela tiden och mycket stenar och rötter – så jag började fundera på om det skulle vara så hela tiden för då skulle detta ta en evig tid. Positivt var att det i alla fall var ganska skuggigt under alla träden.

Inte läge att ha bråttom….

Efter ett tag blev underlaget lite mer lättsprunget. Som sammanfattning av hela dagens sträcka bjöd den på omväxlande terräng med tät skog upp och ned, bredare och mer lättsprungen stig, grusväg och på slutet in mot Trosa en del asfalt.

Lite mer lättsprunget

En bit innan Tullgarns slott passerade leden ett hus  – en gammal skolbyggnad – som heter Tullbotorp. Jag hade läst på lite i förväg och visste att detta hus var en före detta fältstation som tillhörde Stockholms universitet för lite olika verksamheter, bl.a. sommarkurser (lite kul eftersom jag jobbar på universitetet, dock inte inom biologi).

Tullbotorp där Stockholms universitet hade fältstation

Någon kilometer senare, inte långt från slottet, fick jag plötsligt syn på två hängmattor som satt uppspända mellan träden. I varje hängmatta låg en utsträckt yngre man och vilade. Jag blev så uppspelt för jag har varit sugen på att prova en sån där hängmatta sen jag för ett tag sedan såg ett TV-program, ”Kalles och Britas sex liv”, en sorts reality-serie som handlar om människor som brutit upp från sin inrutade tillvaro och omgivningens förväntningar och börjat om på nytt på ett eller annat sätt med något som de verkligen brinner för. Ja typ så. Det aktuella avsnittet som jag tänkte på handlade om sjuksköterskan Samuel i Göteborg som lämnade sin lägenhet och bosatte sig i en hängmatta i skogen utanför stan. (Länk: https://www.svtplay.se/video/19074115/kalles-och-britas-sex-liv/kalles-och-britas-sex-liv-sasong-1-taltliv-i-storstan?start=auto&tab=2018).

Vilande vandrare i hängmattor

I alla fall var jag ju bara tvungen att stanna och prata lite med killarna i hängmattorna. Det visade sig att de var ute på en verklig långtur på Sörmlandsleden. De berättade att de startat i Huddinge för tre dagar sedan och skulle vandra ända till Krokek. De räkande med att det skulle ta ytterligare ca en vecka. -”Krokek”, utbrast jag entusiastiskt! -”Därifrån kommer jag”. Killarna hajade till och såg väldigt imponerade ut och jag insåg då att de trodde att jag menade att jag hade sprungit ända från Krokek. (Anm. Krokek ligger ca två mil norr om Norrköping, dvs närmare tio mil närmaste vägen och mycket längre om man går Sörmlandsleden) -”Jaha”, jag tyckte att du hade lite väl lätt packning för att ha sprungit så långt, sa den ena killen när jag förklarade att jag inte alls sprungit ända från Krokek utan i sjävla verket var uppvuxen där. Jag undrade i alla fall om de hade sett programmet om killen som bodde varje natt i en sån hängmatta som liknade deras. Nej, det hade de inte men den ena killen, som dessutom själv kom från Göteborg, såg för en sekund ut som om det skulle kunna vara ett fullt realistiskt alternativ att permanent tillbringa dygnsvilan i en hängmatta i Slottsskogen. Sen ställde jag ett antal mer eller mindre smarta frågor som till exempel ”Blir ni inte trötta av att gå så långt (Svar: -”jo så klart vi blir och ryggsäcken är j-vligt tung”), ”Vad gör ni om det regnar på natten och ni ligger där i hängmattan (-”Vi har en presenning som vi spänner över”) etc. Innan jag förhoppningsvis hade tröttat ut dem helt tackade jag för mig, fick ta ett foto och sprang vidare.

Pågående förberedelser inför kvällens Diggiloo-turné

Nu var jag fikasugen och sprang mot Tullgarns slott som blev en liten avstickare från leden. Väl framme där visade det sig vara ett väldigt ståhej med riggning och olika förberedelser inför kvällen då sommarens Diggiloo-turné skulle äga rum just där. Jag begav mig mot själva slottet och ankom dit precis innan den guidade kl-tolv-visningen av slottet skulle äga rum.

Tullgarns slott

Med tanke på hur lång tid det hade tagit att ta sig de tolv kilometerna hit och jag hade minst ett par mil kvar vågade jag dock inte ge mig på någon sådan tidskrävande aktivitet som slottsvisning utan begav mig i stället till värdshuset för att få mig något till livs. Utbudet där var inte jättestort men räkmackan såg god ut så den tog jag. Priset på 170kr för räksmörgås och en bryggkaffe var kanske lite i överkant, jag överlevde väl när det bara var jag men om man ska dit en hel familj rekommenderar jag picknick i stället. Någon mat fanns inte utan bara cafe.

Räkmackan smakade i alla fall gott just i stunden när jag åt den men den stod mig upp i halsen i ett par timmar efteråt. Jag har det senaste året skrutit lite över att jag lärt mig att äta när jag springer. Men ungefär vid danskt rågbröd, räkor, ägg, lök och majonnäs går tydligen min gräns för vad som känns helt behagligt att äta och sedan springa direkt efter. I alla fall tillsammans med en liter vatten och en kaffe skumpandes i magen. Jag behöver inte utveckla detta vidare men ni kanske förstår. Nästa gång återgår jag nog till något mer lättsmält som min egen pastasallad eller ostmacka, banan och Snickers.

Tullgarns värdshus

Efter den i alla fall behagliga pausvilan utanför värdshuset begav jag mig vidare på etapp 56 mot Trosa. En fin liten avstickare blev det upp på Furholmsberget för att titta på utsikten därifrån. (Mindre än en km totalt så klart värt det extra besväret.)

Utsikt från Furholmsberget

Sen gick det nerför igen och snart kom jag fram till en mysig badplats (Komotet). Jag var dock lite illamående pga räkmackan och inte riktigt på badhumör trots värmen. Dessutom hade bikinin fått stanna hemma för att minimera packningens vikt och jag ville inte riskera att förarga badgästerna på stranden genom att hoppa i badet alltför lättklädd. Så jag fortsatte springa i stället.

Turen fortsatte genom fantastiskt svenskt sommarlandskap. Så fint. Så småningom kom jag åter fram till havet igen, till en campingplats som heter Stensund.

Vid campingens bad och båtplats var det också en del folk (bland annat ett tjugotal 40-talister som av någon märklig anledning satt i en ring) men jag kunde leta mig bort till en lite mer avskild brygga. Nu hade lunchen sjunkit undan lite och jag mådde bättre och var nu riktigt badsugen så det var bara att hoppa i. Riktigt nice och svalkande.

Vägen inåt Trosa var lättsprungen på motionsspår, landsväg och genom utkanterna av staden.

Vägen in mot Trosa

Sista biten fram till etappskylten gick genom hamnen och längs med Trosas välkända åpromemad.

Inloppet till åpromenaden

Jag kände mig faktiskt inte alltför sliten och kom precis i tid för att hoppa på bussen mot Södertälje. Nästa gång jag kommer till Trosa och förhoppningsvis har sällskap får jag stanna och ta ett glas rosé på någon av de mysiga uteserveringarna. Men nu var det inte läge för vindrickande eftersom jag hade bilen i Södertälje. Dessutom behövde jag hem och packa inför nästa dags avresa med familjen på semester. Då blir det förhoppningsvis bland annat lite löpning i fjällen men det får bli en annan historia.

Detta blev ju lite långt och kanske inte bara matnyttig information för den som vill springa på Sörmlandsleden. Ni som vill ha mer fakta får köpa en bok i stället??. Avslutar med en bild på dagens ovanligt lätta packning.

Dagens packning.

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.