En halvmara är så mycket mer än att bara springa

Sitter på tåget hem och reflekterar över min första officiella halvmaraton. Det blev som vanligt inte som jag trodde inför.

Så här såg det ut när jag genomförde min första halvmara. Som vanlig gav jag 5 kronor/km till cancerfonden. Vill du också bidra? Gå in här!

Jag har länge känt oro för hur jag min opererade mage skulle hålla sig lugn under en 5-6 timmar lång resa. Att ockupera en tågtoalett uppskattas troligen inte av medresenärer. För att minimera riskerna gick jag helt in för jag äta stabil tråkig kost – riskakor, bananer och, ja kanske inget mer faktiskt. Ingen optimal kost för idrottsprestation, men jag prioriterar en god resa före någon minuts löptid.

I måndags fick jag rapporter om snö i Gävle och en prognos på två minus under loppet. En faktor till att räkna med. Visst har jag sprungit många rundor i mycket kallare och sämre väder än så, men du har jag mer att sköta än bara löpningen.

Planen med mina lopp i år är att vara en positiv ambassadör, filma, intervjua och samla in pengar till att bekämpa cancer. Teknik, snö, blöta och kyla kan hota tekniken och ge kalla fumliga fingrar när man ska få det att funka. Grubblade mycket över detta.

Dagarna gick och SMHIs prognos blev stadigt lite bättre. Snörisken blåstes av och det såg ut att bli fem plusgrader. Bättre, men fortfarande för kallt för min smak.

Före avresan helgarderade jag mig och tog en tablett Dimor (jag äter absolut inga mediciner i onödan ska tilläggas). Bortsett från att klev på fel tåg vid bytet i Stockholm gick resan klockrent. Inte ett enda toabesök så den säkra kosten plus Dimor fungerade.

Sen tillbringade en trevlig kväll i Gävle med intressanta konversationer och livliga små barn hemma hos en gammal vän och hans familj innan jag somnade. Fick skjuts ut till startplatsen dagen därpå av min vän. När jag klev ur bilen på parkeringen bakom GunderHägg-stadion sken solen. Det var svalt, men långa tights och tunnlångärmad tröja kändes som ett lagomval.

Humöret steg i takt med att solen värmde medan jag hämtade nummerlapp och gick pratade med speakern om att han kunde informera deltagarna om att jag skulle filma och insamlingen springmotcancer.se.

Gick sen till startplatsen, slog på löparklockan och strydappen medan jag småvaggade lite i takt till den gemensamma uppvärmningen med ett par minuter kvar till start. Idag skulle jag inte missa någon teknisk loggning och 360kameran och få med starten och och framför allt vid målgången på video. Jag stod långt bak i fältet (där jag hör hemma) och filmade och pratade med några olika trevliga löpare när starten gick. Allt kändes lätt och fint. Gled fram i 5:30 min/km och kilometrarna passerade under mina Fivefingers. Jag fick sug att springa fortare, men jag lågdisciplinerat kvar i 5.30 njöt och vloggade.

När vi sprungit 7 kilometer och sprang genom city berättade löparen jämte mig att nu börjar det riktiga loppet. Sista två kilometerna före varvningen är mest uppför och avslutas med “mördarbacken”. Då vi kom till “mördarbacken” var jag fräsh och stark gled fram med kameran och pratade med ett par löpare jag passerade. backen var brant, men namnet kändes orättvist. Någonstans i backen tappade jag kontakten med mitt sällskap och jag ökade farten i nedförsbackarna efter varvningen på stadion. Fick tanken att kanske gå ner och springa sista varvet på femtio minuter. Loggfilerna visar att jag sprang kilometer 11 och 12 på 5:10 och 5:20.

Jag sprang förbi några löpare och kom ikapp en ny grupp strax före kilometer 13. Skulle slå på kameran för att filma lite, men batteriet var slut. Så jag försökte fiska upp powerbanken ur ryggan, men det gick inte alls. Jag saktade till gående och stannade till slut helt. När jag stod där och bökade kom en kraftfull löpare bakifrån och hjälpte mig att trassla fram powerbanken. Sen erbjöd han sig att dra upp mig i fältet.

Jag hade egentligen inga tankar på placeringar, men eftersom han var trevlig och ändå skulle ikapp sin kompis som han skulle stötta i loppet hängde jag på. Det var ingen drastisk fartökning, men den fick mig att inse att jag inte var fullt så fräsh längre. Fem blankt i svagt motlut kändes på gränsen till mig kapacitet. Jag sprang jämsides med dem några kilometer. När jag såg 17 km skylten stumnade vaderna till den här gången visste jag att visste vad som som väntade. Två kilometer uppförslut och den avslutande “mördarbacken”.

“Mördarbacken” är riktigt jobbig när man är trött innan.

Både framför och bakom hade jag löpare som såg ungefär lika plågade ut som jag kände mig. En av dem var en äldre herre från hemmaklubben Hemlingby. När det var som tyngst i backen var jag glad att det bara var sista kilometern kvar. Då dök tanken om Stockholm Maraton upp. “Tänk om jag blir lika sliten där och har 20 kvar att springa, vad fan har jag gett mig in på!?”

Varvningen hade gjorts med ett varv inne på stadion. “Skönt, bara fyra hundra kvar, nu ska jag springa en fin fyrahundra”, tänkte jag när kom in på stadion. Jag sprang till vänster om staketet och funktionärerna och frågade tjejen närmast:

– Är det samma som vid varvningen?

– Om du vill springa längre, svarade tjejen.

Hon lät ironisk. Vad menade hon? Längre än vadå? Varför hade de inte dragit spärrband om man inte skulle springa varvet?

– Längre än vadå, ropade jag.

Hon han aldrig svara för jag såg att löparna efter mig tog ytterbanan. Så jag tvärvände, sprang tillbaka runt staketet och spurtade i mål. Precis som vid varvningen satt min vän och hans barn på läktaren och hejjade på mig. Jag såg i förbifarten tidtagningen på banan slå om till 01:56:00. Jag hade slagit på min klocka lite före startskottet och den visade 01:58:08. Senare fick jag den officiella tiden 01:55:41. Ingen märkvärdig tid, men jag fick slita en del för den i slutet. Inför loppet hade jag inte en enda gång tänkt att själva löpningen skulle bli tuff, men det blev den.

Chansade inte med att äta nåt på tåget hem, men kunde inte motstå att plocka upp en lämplig dricka på T-centralen.

Fick många positiva svar. Ingen större oro för resorna längre, men nu behöver jag jobba upp styrkan till en hel mara utan att dra på mig några skador, kan bli en spännande balansgång men ett Göteborgsvarv mellan.

Som alltid sprang jag och donerade  fem kr/km till cancerfonden, Vill du också få fram bättre botemedel mot cancer i framtiden? Öppna ditt swisch och skicka in några kronor till nummer 9019514 och skriv meddelande “BESEGRA 22542”. 100% går till #cancerfonden.

När jag kom hem velade jag mellan Hawai och Kebabpizza. Det blev både och – Hawai med extra kebabkött. Aldrig beställt special förut, men den här helgen var speciell så varför inte.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.