Kungsleden i löparskorna

I början av juli 2018 skulle Emelie Forsberg springa fort som tusan på Kungsleden. Hon startade i norr och var i Hemavan fem dygn senare. Att det skulle ske hade vi ingen aning om när vi började planera vår tur. Carl-Emil och jag hade bestämt oss för att försöka springa Kungsleden. Det första vi sa är att det ska vi kunna göra på åtta dygn. Vi skissade och grejade och försökte läsa på och i december 2017 började planen ta form. Vi skulle starta i Hemavan, efter flyg och buss från Växjö via Stockholm och Umeå till Kungsledens startpunkt. Vi ville springa så lätt packade som möjligt, bo i stugor och köpa mat längs vägen. Det gick bra! Och var roligt. Väldigt roligt!

Det skulle kunna vara min berättelse men jag ska krångla till det lite, inte med dagsetapper, packning och så, utan med utmaningar, upplevelser, njutning, tidshets och frånvaron av den, möten med människor och lite annat.

Från det att bussen stannade i Hemavan tog det oss strax under en timme att ta första löpsteget. Vädret var bra, uppehåll, mulet och vindstilla. Varmt och skönt. Vi satte telefonerna i flygläge. Inte bara för att spara batterierna, utan också för att vi skulle känna oss helt lediga. Bortkopplade och avkopplade.

Fjällen var låga och mjuka, böljande som jag tänker mig skotska hedar. Vi mötte en löpare efter bara en halvtimme, hon var ute på sin lunchrunda att döma av hennes utrustning. Snart tappade vi Hemavan ur synfältet och regnet började strila. Strax efter att vi passerat mellan Norra och Södra Sytertoppen och den fantastiska ravinen där, tilltog regnet och muller hördes då och då. Det var enda gången som vi funderade över fjällväder att ta hänsyn till. Vi mötte ett par personer som tyckte det var otäckt. De tog skydd i ett vindskydd. Ungefär en gång i timmen stannade vi till och stoppade i oss extra energi, hela tiden smååt vi, och varannan timme försökte vi sätta oss och äta lite mer. Det blev en rytm som vi höll i i stort sett hela vägen. Vi träffade inte så mycket folk. Det skulle bli ännu färre en period för att sedan öka igen de sista etapperna.

De mjuka fjällen ger sällan känslan av slutna rum, där man undrar vad som ska dyka upp runt nästa krök. Vi rörde oss upp på kalfjäll, ner i björkskog och längre, och upp igen. Vi stannade ofta för att titta. Hade vi fått en slant för varje gång vi sa helt magiskt så hade vi nog inte åkt och jobbat igen. Syterstugan, Tärnasjöstugorna, sedan österut och ibland till och med lite söderut. Serve. Ammarnäs.

Först mycket kalfjäll, sedan mycket skog. Fina stigar, mestadels lättlöpt. Regnet avtog och efter de första två dagarna hade vi inget regn på dagarna, men på nätterna kom det en del.

Efter tre dagar är vi nöjda med vår plan. Dagsetapperna känns lagom, men vi har en tuff en framför oss. Jäkkvik till Kvikkjokk och det finns egentligen inga alternativ till att springa igenom det i ett sträck om man inte har tält med sig.

På natten öppnade sig himlen men när vi startade tidigt på morgonen hade det i princip upphört. Vi var torra i ungefär 500 meter, sedan var och förblev vi dyblöta under ca 10 timmar. Träd, buskar, ormbunkar, spänger under 30 cm vatten vattnade oss om och om igen. På morgonen kändes vattnet kallt men det blev bättre. Efter 10 och av de 15 timmarna vi skulle vara i rörelse den dagen började vi torka. På den här sträckan är leden lite svårare att följa och vi mötte knappast någon på hela dagen. Mot kvällen inser vi att vi är sena. Som tur är har vi förvarnat båten till Kvikkjokk så efter några samtal, så blir vi upphämtade, trots att båtservicen egentligen stängt för länge sedan. Hade hon inte ställt upp hade vi fått springa tillbaka till ett trasigt vindskydd ca en mil före båtplats, rigga myggnät och sova med rymdfilten som täcke och skorna som huvudkudde. Och det hade gjort starten nästa dag riktigt bråkig. Vi sprang som vinden sista biten ner till sjön för att vara där när hon kom. Stor tacksamhet.

Att springa och att äta blir en dominerande arbetsuppgift, även om vi ofta tog stunder för att titta och fotografera så är ett, från första dagen hela tiden ökande, energiunderskott det viktigaste att hantera. I Ammarnäs stannade vi och åt lunch, det var buffé. Jag tror inte jag överdriver om vi drack vars 3 liter, lingondricka, cola, kaffe och vatten. Och jag är ganska säker på att Carl-Emil satte i sig två kilo mat. Vi åt nog i en och en halv timme.

På något ställe åt vi kall ravioli direkt ur burken. På andra åt vi trerätters med vita dukar. Det är skillnaderna som gör det. Skillnaden på Saltoluokta och Abisko å ena sidan och Rävfallsstugan å den andra är så stor så stor.

Vi njöt mycket varje dag. Av bad i bäckar, av bastu på några ställen, av mat som ibland är vällagad av någon som vet vad de gör och ibland bara för att vi behövde den. En påse chips är alltid gott. Tutti frutti är det inte, efter tionde påsen på fem dagar. Vi njöt av utsikter, insikter, avsikter. Vi träffade en person som var på väg från Smygehuk till Treriksröset och en som gjort den turen för nåt år sedan. Vi träffade personer vars avsikt var att kunna njuta mycket och då måste man bära lite. Gramjägarna är fascinerande. Etiketter ska bort och remmar ska kortas. Vi träffade folk som gick Gröna bandet. Avsikterna, om än ibland diffusa, inspirerar.

Vi gladdes åt renar, fåglar, jag såg min första lavskrika, och åt vackra små älvar. Vi gladdes åt att vi hade den torraste sommaren på jättelänge. Det gjorde att vi faktiskt inte var blöta om fötterna en enda gång de sista tre dagarna.

Vi underhölls av att en båt kördes av en Emelie Forsberg-kopia som kört Emelie Forsberg några veckor tidigare. Hon var en jäkel på att köra båt, rena slalombanan med käppar för att inte fastna på bankar och gamla träd.

Vi oroades i en de båtar vi fick ro på egen hand. Det var långt, vågorna var höga och vi skulle snett in i den starka vinden.

Vi roades, efter att ha oroats, av att vi kom sent till en stuga, inte hittade extramadrasser och därför fick sova direkt på köksgolvet, under matborden. När vi accepterat läget, ätit så mycket vi hade, slog jag huvudet i en låda. I den låg hundfiltarna. Två filtar var och natten blev lite bättre. Tills vandrarna vaknade, väckte oss och bad oss flytta till deras sängar. Då blev den riktigt bra.

På vissa ställen blir stämning särskilt varm och hjärtlig. Det beror förstås på gästerna, men det beror också mycket på stugvärdarna. De flesta göra ett fantastiskt jobb, men det är inte alla som med nästan omärkbara medel får gästerna att bli varmare människor.

På andra halvan av Kungsleden blir fjällen spetsigare och högre. Färre och kortare ”gröna” sträckor. Nu har vi de slutna rummen. Kebenkaise i öster, vidsträckta dalgångar där stigen är lika löpbar, eller svårlöpt, som all annan mark runtomkring.

Kan man verkligen springa här? Den frågan fick vi rätt många gånger. Så småningom förstod vi både frågan och hittade ett svar. Jo, vi kan springa överallt här, men det finns avsnitt som är så steniga och brötiga att det inte är värt risken. Då går vi istället.

Hur mådde vi då? Toppen faktiskt, generellt. De fyra första dagarna blev vi tröttare och tröttare i musklerna och fick mer och mer skav på fötter, axlar och ryggar. Sedan blir det bättre. Konsumtionen av tejp, vaselin och idomin ökade till rätt stora mängder under de första fyra dagarna, men sedan avtar det. Visst, det hade säkert en del att göra torrare vädret, men känslan är också att kroppen lär sig, vänjer sig skaffar sig tuff hud på sina ställen. Vi lärde oss också att spänna och variera löparvästar och skosnören vilket också spelar en roll.

En dag slår det mig, när solen lyser upp fjällblommornas bleka färger, att jag ännu inte tagit en enda bild av blommor. Den dagen förevigades blommor i mängder.

På Kungsledens högsta punkt träffade vi en person som var ute i samma ärende som vi. Han hade startat någon dag tidigare än vi och bar tält och sovsäck. Han verkade tillfreds, men lite ensam. Höll ett lägre tempo än vi och strax försvann han bakom oss.

När vi närmade oss Kebenekaise-området ökade trafiken. Massor med folk, med alltför stora packningar. En och annan som kommer inifrån Sarek med befogat stora ryggsäckar. Och helikoptrar hörs och syns då och då. En stund tyckte vi det kändes som att springa runt i Bromma. Stora högljudda saker i luften mest hela tiden.

Sista kvällen ute på leden kändes lite sorglig. Bara en löpetapp kvar, knappt två mil till sista stugan där vi stannade och fikade, innan de sista knappa två milen in till Abisko skulle göras. Vi fikade länge, som om vi inte riktigt ville att det skulle ta slut. När vi gav oss iväg, korsade den lilla jokken och satte av norrut kände vi oss starka och tillät oss känna att vi var nära. Njuta av att snart hade vi klarat det. Vi klarade av att låta oss skita i klockslaget. Det spelade ingen roll när vi skulle vara framme. Bara att det var ganska snart. Vi sprang på, ganska fort. Skogsterräng igen längs bäcken.

När vi passerade portalen i Abisko blandades känslor av att vi klarade det, det var väl planerat av oss, detta har varit storartat, och lite tomhet. Måste vi hem och tillbaka till vardagen nu. Älska flygläge! Vi promenerade iväg till fjällstationen, fick nyckeln till rummet men gick och satte oss i baren. Vi fick lite käk och champagne och kände oss nöjda. De senaste åtta dygnen fyllde mig med en tydlig känsla av tillfredsställelse och att detta vill jag göra igen. Kanske i andra riktningen. Som Emelie. Eller på någon av alla de andra fantastiska vandringslederna som finns i Skandinavien.

Att springa Kungsleden var vackrare, svårare, jobbigare, roligare, mer belönande, mer spännande än jag hade kunnat föreställa mig. Helt enkelt större. Helt magiskt! Jag startade med ett par terrängskor som jag sprungit sju mil i. De var helt nya. När vi kom till Abisko var de inte utslitna men vissa punkter på dem hade havererat helt.

Tack Carl-Emil! Tack medvandrare och stugvärdar!

1 kommentarer till inlägget

1961 • Oskarshamn
#1
28 januari 2019 - 20:03
Kul läsning för passionerad fjällvandrare och glad motionslöpare. Man blir inspirerad.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.