Spartathlon 2018 – orkaner och drömmar om goda förberedelser

När jag bestämde mig för att Spartathlon var det lopp av de fyra stora som jag helst ville springa visste jag mycket lite om det. Bara att det var varmt, 246 km långt och rätt mycket asfalt. Våren 2017 sprang jag bra i Täby och någon sa direkt efteråt att min tid borde kunna ge en direktplats i Grekland. Jag skulle kunna slippa vänta på lotteriet. Jag började läsa på och prata med folk som varit där. Ganska snart insåg jag att jag var tvungen att använda möjligheten. I januari 2018 fyllde jag i min ansökan. Och vågade inte riktigt tro på, i alla fall inte säga till någon, att jag hade en plats. Jag tränade och tränade. Sprang Transvulcania och SM 100 km som en del av förberedelserna. Jag höll i träningen bra hela vägen. Och var nöjd. Även om man aldrig riktigt kan förstå vad som väntar så kände jag mig väl förberedd. Fysiskt och planeringsmässigt. Jag visste nu hur banan såg ut och om jag inte kunde förstå hur det känns att uppleva den.

Hastigt ihopknåpat ganska långt i efterhand är detta min redogörelse.

Spartathlon erbjuder ett helhetspaket. Sex nätter, två olika hotell, bussar, mat och allt annat man kan behöva. Att vara en del av cirkusen var helt fantastiskt. Själva loppet är förstås långt, banan till stora delar ful och tråkig, organisationen är en bit från fullkomlig, maten på hotellen är sådär, priserna pressas väl hårt tror jag, men helheten är helt magisk. Alldeles underbar.

På Kastrup träffade jag en dansk löpare som jag hade sällskap med till hotellet i Athen. Vi delade en taxi och träffade våra landsmän direkt när vi kom till hotellet. Jag skulle dela rum med Henrik. Två nätter, registreringar och nummerlappar, promenader och plocka med utrustning. Och titta på väderleksprognoser. Svenskgänget hann byta rövarhistorier och vi som skulle försöka för första gången lyssnade intensivt på de som provat tidigare. Roligt, förtroendefullt, och gott om självdistans i gänget.

På fredagmorgonen hoppade vi på bussarna till Akropolis och starten. När solen började ett stort gäng nervösa, kanske även rädda, löpare sina resor mot Sparta. Jag och Anders hamnade bredvid varandra direkt. Henrik också. Dansken från flyget sprang strax om oss, han var en av få som startade i linne. Det var ganska kyligt men jag visste att han skulle springa fort.

Ett fåtal springer med löparväst. De flesta förlitar sig på de över sjuttio vätskestationerna och de dropbags man kan skicka ut till varenda en av dem. Jag skickade energi till var tredje station och andra saker som varmare löparkläder inför natten, regnkläder, och torra kläder för sista milen in i mål till vad jag trodde var väl uträknade stationer.

Vi sprang genom Athen, ut ur stan, bara att följa strömmen av löpare. Snart glesade staden ur och vi korsar den stora motorvägen som ska ta oss österut till Korinth. Industriområden, raffinaderier, hamnar, ibland i vägrenen ibland på småvägar utanför motorvägens räcken. Vi rullade på bra. Det gick lite fortare än jag planerat, men det kändes väldigt lätt och avslappnat, puls och andning under fullständig kontroll. Bra energi- och vätskeintag. Bara att låta milen rinna under fötterna.

Ute över Medelhavet hade Zorba laddat upp under några dagar. När vi startade var beskedet att ovädret skulle missa oss.

Värmen steg lite grand efterhand och då och då svettades jag en aning. Men för det mesta inte. Solen stack fram vid ett par tillfällen men inga långa stunder. 18-20 grader och mulet. Lite duggregn under några stunder. Skulle vädret bli det bästa på många år? Det skulle förvisso regna mer på kvällen och natten men lite vatten är ju inte hela världen.

Efter ungefär fem mil släppte Henrik mig och Anders och vi tittade ett tag efter honom men rullade på i vårt tempo. Nu en vacker kuststräcka där det tyvärr dragit fram en skogsbrand tidigare på sommaren. Några hus stod utbrända. Havet var vackert och klipporna dramatiska. I Korinth stannade vi på bron och tittade ner i kanalen. Skönt väder. Vid ungefär 100 km hade jag mina regnkläder. Det regnade inte. Jag bestämde mig för att lämna dem. Efter 120 hade jag torr tröja och en vindjacka, vantar och mössa, för den vanligen lite kyligare natten. När vi kom dit hade det börjat blåsa lite och luften kändes då och då rätt sval. Jag tog på mig vindjackan, knöt del långärmade tröjan om midjan. Buffen och handskarna stoppade jag i byxlinningen. Dragkedjan åkte upp och ner en stund.

Snart tilltog regnet och vinden ökade. Alla kläder åkte på och snart var jag genomblött. Mörkret hade nu fallit och vinden tilltagit ytterligare.

Jag var snart så kall att jag hade svårt att röra mig. Jag fick en sopsäck på en station och rev hål för huvud och armar. Vi ökade farten för att försöka få upp värmen och jag insåg snart att om jag inte håller värmen även om jag springer fortare än 5.00-tempo så kommer det här inte att hålla. Insåg att jag valt fel ställe att ha regnkläder på, missbedömt vädret och i största allmänheten packat ner för lite av min vinternlöpningsutrustning. September i Grekland, orkan och kallt som fan. Helt osannolikt!

Anders försvann från min sida, jag tittade bakåt och såg att han satt på huk. Om han tappat något eller knöt skorna vet jag inte. Jag valde att fortsätta springa och bestämde mig för att kliva av vid nästa större station. Där det kanske fanns möjlighet att få lite värme. På vissa ställen stod det tio centimeter vatten på vägen. Pannlampan gjorde liten skillnaden. Vattnet rann på ryggen innanför sopsäcken och vindjackan.

Vid 140 km, checkpoint 40 tror jag det är, finns en station på altanen utanför en bar. Jag gick rakt igenom tältet och in i baren. Där satt lokalbefolkning, ett antal supportpersoner och en hög med löpare. Jag gick runt och frågade funktionärer efter filtar eller något torrt att få om sig. Det fanns inget. Jag tog av alla kläder utom de korta tajtsen och såg mig omkring. Det var lite mindre kallt utan kläder. En brittisk kvinna gav mig ett lakan som de redan använt för att värma en annan löpare. Det var fuktigt men riktigt skönt.

Hittade telefonen och försökte få tag i andra svenskar som jag visste redan hade klivit av. De var långt borta, men Ivan han svarade från längre in i baren. När Anders anlände bestämde var och en av oss sig för att det fick bli skämsbuss tillbaka. Jävla Zorba. Förbannat att man inte utgår ifrån att det värsta kommer att hända. Det värsta vädret.

Att det inte gick vägen är förstås en liten besvikelse. Att jag packat och skickat ut saker längs banan på ett sätt som inte fungerade kändes klantigt. Men vem kan se in i framtiden? Zorba träffade oss. Mitt i ansiktet.

Senare på lördagen hängde vi i Sparta och välkomnade löpare in i mål. Dan, Linda, Diana, Jan-Erik, Henrik och de andra, från hela världen, som tog sig i mål i stormen – jag är så imponerad av er. Och lite lite stör det mig att jag inte orkade tänka att, vafan, lite kallt och blött behöver väl inte hindra lite löpning.

Jag kände mig stark hela vägen tills jag lät känslan av att vara kall ta över. Vi sprang bra, lätt, ledigt och ganska fort, Anders och jag. Jag var fysiskt och, tror jag, mentalt väl förberedd. Men utrustningsmässigt illa förberedd.

En sak är säker, jag kommer att springa från Athen till Sparta. Vet bara inte när. Det var ett gigantiskt projekt för mig, jag sprang inte en meter från januari till slutet av september utan att tänka på Spartathlon. Det tog ut sin rätt. Jag var väldigt trött i oktober. Nu känner jag till allt runtomkring själva loppet och kan vila i en del saker och koncentrera mig på själva loppet. Spartathlon har höjt kraven för direktkvalificering inför 2020, vilket gör att jag har en plats 2019 om jag vill men mina resultat räcker inte för 2020. Springer jag inte i år måste jag antingen förlita mig på lotteriet eller göra bra resultat på tävlingar framöver. Höjningen av kraven är dramatisk, på 100 km krävs av mig nu 7.30 mot tidigare 8.00. Det 18 sekunder snabbare per km. På 100 miles krävs en sänkning på en timme från 16.48.

Idag öppnade jag registreringssidan för 2019. Jag har fem dagar på mig att bestämma mig. Sedan kan jag dra tillbaka ansökan fram till juni. Känner mig velig och vet inte om jag skulle klara att träna utan att Spartathlon får dominera totalt om jag skickar in en ansökan.

UTMB, Western States och Comrades, de andra tre stora, lockar inte på samma sätt. Det blir Spartathlon igen, frågan är bara när.

3 kommentarer till inlägget

1972 • Enköping
#1
23 januari 2019 - 06:57
Jag tycker att du ska anmäla dig. Vädret i höstas var extremt. Vi hade till och med problem att köra bil mellan Korinth och Sparta.
När jag var med 2013 bröt jag efter 100 km men den erfarenheten av loppet och allt runt omkring gjorde att jag kom i mål 2014. Framförallt hade jag lärt mig hantera stressen som man har första 8 milen.
2017 tyckte jag nästan att loppet var mentalt lätt.

En annan ändring från 2013jag gjorde var att jag inte la fokus på Spartathlon förrän i april vilket gjorde att träningen flöt på bättre och jag kände mig lite friare i mina val av träningspass och lopp.
1972 • Växjö
#2
23 januari 2019 - 13:44
Tack Jonas! Jag väljer att tolka det du säger som att jag tänkt ganska rätt om det här.
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#3
29 januari 2019 - 20:48
Mycket spännande att läsa om dina bravader i regnet. Förstår att det var tufft. Grymt kämpat och stort lycka till nästa gång!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.