Tillräckligt långsam för att vinna Falktouren. Och Sandsjöbacka Trail.

Nu kanske rubriken får det att låta som att jag har tagit ut en seger i förskott. Absolut inte. Första halvan är avklarad – jag lyckades med mitt stora mål för hösten som var att vinna Falktouren. Andra halvan, den om Sandsjöbacka Trail, syftar istället på mina sedvanliga tankar inför kommande helgs äventyr. Den räknar jag inte på något sätt med att vinna – men däremot vill jag dela med mig av mina tankar om hur jag tror ett vinnarlopp bör läggas upp.

Först – Falktourens final.

Falktouren, som sträcker sig från början av oktober till början av januari, innebär förstås en hel del svängningar såväl för den egna formen som motståndarnas. Och inte minst kan ju vädret bli en faktor som spelar in. I år var det dock ”Splitshorts och linne”-temperatur på samtliga etapper. Formen, däremot, varierade i vanlig ordning. För alla utom Mikael Kälebo som kom tvåa i de fyra etapper han deltog i (!). Etappsegrarna fördelades mellan mig, förhandsfavoriten Isak Eriksson samt Falktourenkungen Markus Gustafsson (som vunnit touren 3 år i rad!). Även klubbkompisen Daniel Frantzich gjorde en stabil tour med flera topplaceringar, som tyvärr aldrig blev av den äldaste valören. När totalställningen räknades ihop för sista gången var det alltså jag som drog det längsta strået med tre etappsegrar av fem möjliga. Visserligen bara några enstaka poäng före ”den evige tvåan” Kälebo, men segrar är ändå segrar och de flesta verkade tycka att jag hade förtjänat min seger. Tack för det! Ibland är det skönt att kunna förklara #slowenoughtowin genom handling och inte bara i ord. Men nu blickar vi framåt ??

Samtliga etapper av den här vinterns Falktour bjöd på "Splitshorts och linne"-väder. Skönt, men kanske ändå lite oroväckande för klotets hälsa? Foto: Elin Fredin

Plötsligt dags för Sandsjöbacka Trail

Under vintern brukar jag ha dålig koll på de svenska loppen då jag försöker hålla mig på varmare (men ändå snöigare) breddgrader. Men plötsligt slog det mig att jag, tack vare hemresan till Falktourens sista etapp, att jag för en gångs skull har chans att prova på Sandsjöbacka Trail. ”Tyvärr” var mitt förstaval (Lördagens 25 kilometer) redan fulltecknat så först var jag nära att lägga ner tanken på deltagande. Dock råkade jag se att samma bana även springs på fredag kväll, i mörker. Först lät det lite tråkigt – jag vill ju se skogen och omgivningarna när jag springer på ett nytt ställe – men ganska snabbt insåg jag att en lång nattbana, rent konkurrensmässigt, skulle passa mig som handen i handsken. Som juniororienterare hade jag ett tydligt mål: När jag blir stor ska jag bli natträv. Så blev det aldrig riktigt eftersom jag istället snöade in mig på längdskidåkning, dog och återuppstod. Osv… Men ändå – jag har genomfört betydligt mer komplicerade och tuffare tävlingar än Sandsjöbacka Trail i pannlampans sken. Och mina enda juniorcupspoäng i orientering tog jag faktiskt på ett natt-SM (för läääänge sedan, när 20 watts halogen fortfarande var det vassaste ljuset – ni vet det där som idag ser ut som en gul liten kissefläck jämfört med det moderna pannlampsljuset). Så varför inte prova ett lite längre mörkerlopp på snitslad bana och med betydligt bättre pannlampa?

Arrangören har även utlovat månsken på fredagkvällen, men jag är ledsen att säga det: Månen kommer visserligen fortfarande att synas på den göteborgska himlen fram till 21:52 på fredag kväll. Men i skrivande stund är månen nästan helt ny, och månskärvan kommer bara ha hunnit växa till 16,5% på tävlingsdagen. Så vi får nog förlita oss till pannlamporna den här gången (: men det blir nog mysigt det också!

Sandsjöbackas utbud

Sandsjöbacka Trail har ganska många distanser att välja på. Allt från 14 kilometer till 89. Eller den allra tuffaste, Ultratrippeln – Fredag 25 km +  Lördag 50 km + Söndag 89 km – som inte lockar mig överhuvudtaget. Hatten av för de som ger sig på denna utmaning. Eller… Skyll Er själva, som jag brukar uttrycka det ??

Själv har jag i vanlig ordning jämfört lite grann och kommit fram till att 25 kilometer är den distans som i första hand går att kalla löptävling. Åtminstone för mig och min status i dagsläget. Jonas Buud och Kilian Jornet hade förstås kunnat springa 89 km, men vi andra skulle helt enkelt bli för långsamma på en sån bana för att jag ska kalla det löpning. Dock verkar 89an och 37an vara riktigt fina bansträckningar, så det är inte alls omöjligt att jag ger mig på dem som ett träningsäventyr någon gång i sommar. Men för att ge sig på dem som tävling mitt i vintern, ja då får man antingen vara hårdare eller dummare än mig. Eller både ock. Lycka till ändå, ni som ska springa!

Sandsjöbackas längsta tävlingsbana - 89 km från Onsala till Göteborg - kommer jag nog ALDRIG att vilja springa som tävling. Men jag tänker mig att det kan vara ett väldigt fint projekt för att dela upp i etapper på en träningshelg i sommar? Ska du med?

Min bild av Kållered... Kommer FÖRHOPPNINGSVIS förändras (till det bättre) för all framtid efter fredagens äventyr.

Starten – i skuggan av Ingvar.

De flesta har väl bara varit i Kållered för att köpa möbler, så det är ju ganska passande att loppet startar strax bakom det stora blågula varuhuset som nog alla känner till. För mig kan det nog bli en mindre livskris när jag inser hur många människor (inklusive mig) som lagt timmar, dagar, VECKOR av sitt liv inne i en möbelaffär när det finns så fin terränglöpning bara några hundra meter upp i skogen. Så nära men ändå så långt bort, liksom. Hur som helst, av logistiska skäl börjar alltså banan med någon kilometer flack asfaltslöpning. Och det är nog egentligen ganska bra för att gallra bort större delen av ”optimisterna”. Det kommer förstås bli en och annan asfaltslöpare att klämma sig förbi när vi väl kommer in i skogen, men det brukar inte vara så svårt.

Del 1 – Sandsjöbacka Naturreservat – Sisjön – Balltorp

Första lite större stigningen (i svenska mått) kommer redan under den andra kilometern och klättrar ungefär 60 meter upp till en höjd av 90 meter över havet. Faktiskt en av banans högsta punkter. Här gäller det förstås att spara på krafterna – och för den som bryr sig om placeringar, att hålla tummarna för att övriga löpare inte gör det. 60 meter är inte mycket till stigning, men det räcker gott och väl för att slösa bort en stor del av den energi som definitivt kommer behövas senare under loppet. Kilometer tre och fyra går upp och ner i relativt rejäla backar, så för den som inte hinner värma upp före loppet är detta ett bra tillfälle att kompensera för sådant. Sen planar det ut något – av banprofilen att döma – och banan snirklar sig fram genom relativt flack till småkuperad terräng, i stort sett hela vägen till Sisjön. Förhoppningsvis (jag har alltså inte testat banan i verkligheten) är stigen teknisk och utslagsgivande, så att vi kan komma in i en stabil och avslappnad löpning som vi sedan kan behålla hela vägen in i mål. Efter att Sisjön passerats börjar det gå lätt utför (med undantag för några mindre uppförsbackar) och vi passerar även den första av två energidepåer. Här har vi redan gjort mer än halva loppet, så det är egentligen för sent att börja fylla på med energi nu. Tänk på det redan när det känns som lättast efter någon halvtimma!!

Så här kan det se ut i Sandsjöbacka naturreservat enligt Länsstyrelsen i Halland.

Gel 100 är det senaste tillskottet i Maurtens revolutionerande familj. Passa på att prova i samband med loppet, men glöm inte att komplettera med salter/mineraler.

Reklamavbrott? Nä egentligen inte.

Jag nämnde energidepåerna. Tänk på att de energipaket från Maurten som går att köpa av arrangören visserligen är de mest potenta i världen. Men de innehåller FÖR LITE SALTER/MINERALER. Så om du tänker ta del av dessa erbjudanden, se till att du även får i dig lite extra sådana. Speciellt om du springer längre bana än vad jag har tänkt göra. Jag vill förtydliga att Maurten ÄR revolutionen inom energitillskott. Jag har provat. Jag är inte på något sätt sponsrad. Maurten ger ett överlägset energitillskott, och verkar rentav kunna sudda ut svackor under längre tävlingar. Men min erfarenhet är att denna energi behöver kompletteras med salter och mineraler för att undvika kramper och liknande. Antingen genom att hälla i lite salt i sportdrycken eller genom att försöka få i sig saltkapslar från någon av Maurtens konkurrenter.

Del 2 – En tråkig men nödvändig passage

Det går fort när man har roligt. Och när vi kommer ner till Riskulla industriområde nedanför Balltorp har vi nästan sprungit två tredjedelar av banan. Alltså en precis lagom tidpunkt för att stämma av hur kroppen känns. Om du har startat i rimlig fart är det ungefär nu som det börjar kännas lite, såväl centralt i bröstet som lokalt i musklerna. Har du redan haft mjölksyra och andnöd i flera kilometer så kommer du troligtvis inte att orka hålla uppe farten hela vägen in i mål, men om du har öppnat Tillräckligt långsamt så är du fortfarande relativt fräsch. Och det börjar bli dags att ta i lite mer för att bibehålla den fart som kändes sådär löjligt enkel att hålla tills nu. Denna kilometerlånga passage mellan två naturområden är alltså inte bara nödvändig för arrangören att sy ihop en intressant A-B-bana, utan även ett perfekt tillfälle att fråga kroppen vad den har att ge under sista tredjedelen. Använd den!

Löpningen genom industriområdena är väl kanske inte så mycket mer upphetsande än det där varuhuset i Kållered. Men sträckan är kort och snart får vi springa i skogen igen. Använd den här tråkiga passagen till att gå igenom sista milen. För längre än så är det inte kvar nu!

Änggårdsbergen ligger väldigt centralt för att vara ett så fint och stort naturområde. Vi som bor på "landet" måste ju åka nästan två-tre mil för att komma till så här fin löpning, som många av stadsborna har direkt utanför dörren. Hoppas den används ??

Del 3 – Änggårdsbergen

Så når vi alltså de där mytomspunna Änggårdsbergen. Naturreservatet där göteborgarna hämtar sin luft och som jag hört ska vara riktigt fint att springa i. Det ska bli mycket intressant att se i vilka mått det är fint, men Göteborg har överraskat förr med bland annat Skatås som är oväntat fint för att vara så nära staden. Jämfört med första långa skogspartiet är denna del av banan lite tuffare rent kuperingsmässigt och börjar med en cirka 60 meter hög och ganska brant stigning för att sedan gå ner lite grann och sedan fortsätta med en lång flack tvåkilometersstigning upp till banans högsta punkter omkring 110 meter över havet. Industriområdet som vi passerade ungefär tre kilometer tidigare ligger väldigt nära havsnivån så det handlar om rejält utslagsgivande backar (i västsvenska mått). Och de kommer framförallt att ge en tydlig gallring mellan de som öppnat för optimistiskt och de som öppnat tillräckligt långsamt. Jag hoppas förstås tillhöra den senare kategorin, men även jag har mina dagar då huvudet ligger kvar hemma i byrålådan…

Spurten – från Botaniska trädgården till Skansen Kronan

I takt med att vi närmar oss målet i centrala Göteborg kommer banan av naturliga skäl innehålla en viss del asfaltslöpning. Men arrangören verkar ändå ha gjort ett bra jobb med att leta upp de små dungar som finns, och från Annedals kyrka med cirka 2.5 kilometer kvar har man lyckats klämma in inte mindre än tre tuffa små stigningar. Alla tre i skog-/parkmiljö. Här kan den som är pigg ta chansen att testa en s k trestegsraket för att försöka skaka av sig konkurrenterna. Då gäller det alltså att:

  • Över första kullen ta det riktigt lugnt uppför, och spara på krafterna. Låt ”konkurrenterna” slösa sin energi uppför, men behåll ditt eget krut till att kunna springa energisnålt utför. Det är nämligen oerhört energikrävande att springa utför med mjölksyra i benen, medan det istället går att återhämta sig riktigt bra om benen fortfarande kan springa/rulla aktivt.
  • Över andra kullen – samma sak igen. Uppför. Men tryck på lite extra på väg ner.
  • Och så tredje – sista – stigningen: målet ligger på toppen. Nu ska du klämma ur ALLT du har i kroppen och ramla ihop i en nöjd liten flåsande hög efter mållinjen vid Skansen Kronan. I bästa fall har du vunnit. Eller jag menar. I näst bästa fall. I bästa fall har ju JAG vunnit ??

Det var nog allt för denna gång,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Skansen kronan, som markerar målområdet för Sandsjöbacka Trail, står på en liten kulle i centrala Göteborg. Dock är jag osäker på om den kommer kännas som en så värst liten kulle när vi sprungit 14, 25, 37 eller 89 kilometer....

Inlägget Tillräckligt långsam för att vinna Falktouren. Och Sandsjöbacka Trail. dök först upp på Trailrunning Sweden.

7 kommentarer till inlägget

1981 • Heberg
#1
10 januari 2019 - 14:38
Jag är övertygad om att anledningen till att du kunde springa i splitshorts och linne och till slut vinna var den värmande kramen jag gav dig vid starten. Utan den är det med allra största sannolikt så att du gjort ett mindre bra lopp. Därför borde du ge mig klockan du vann. Grattis till totalsegern. Lycka till i Sandsjöbacka!
Kram/farbror Fredrik
1986 • Falkenberg
#2
10 januari 2019 - 20:08
Ja, det var lite dåligt av mig att inte tacka dig i inlägget. Kanske borde lägga till det :)
Ja du kanske kunde behöva en ny klocka? Den ligger här och undrar när den ska få komma ut ur lådan :)
1981 • Heberg
#3
10 januari 2019 - 20:44
Göbben behöver inte nämnas, han kramas så gärna ändå. Fick en gps klocka av min fru i julklapp 2013. Har funderat ett tag på att uppgradera mig något #snåljåp
1986 • Falkenberg
#4
10 januari 2019 - 20:52
Funkar den så behöver du väl inte byta upp dig? :)
1981 • Heberg
#5
11 januari 2019 - 09:57
Precis. Den funkar väl, precis som din mini-bil du hade. Det beror vad man ska ha den till ;)
Patrik Lindegårdh
1979 • göteborg
#6
11 januari 2019 - 15:24
Tror på seger idag :) Problemet med Sandsjöbacka är att det är så många distanser så konkurrens blir så utspridd vilket är en av anledningar till att jag inte springer. Känns mer som ett upplevelselopp för "motionärer" ;) och dessutom ganska dyrt
1986 • Falkenberg
#7
13 januari 2019 - 17:45
Patrik Lindegårdh. Det var minst sagt milt uttryckt. Du vet nog redan hur jag upplevde arrangemanget, i övrigt vill jag inte prata för högt om det. Jag ger dem hellre en chans att åtgärda bristerna till ett annat år än att berätta för allmänheten hur det var den här gången (:
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.