Varför i hela friden…? Del 3. Långlöpning som utbildning

Att lära nytt är en av mina favoritsysselsättningar. Tillfredsställelsen är ganska stor bara av att ta reda på vad -hall i Svenshall kan betyda. Löpning som pågår länge har för mig visat sig vara en aktivitet där jag lär mig saker hela tiden. Om träningsmetoder och teorier om kroppens rörelse, om näring, energi och ämnesomsättning, om syresättning och rehabiliteringsövningar. För att vara framgångsrik behöver en vara hel. Hur man håller kroppen hel är ett arbete som kräver kunskap från mängder av vetenskapsområden. Och att pröva och hitta sin egen väg, är fantastiskt lärorikt. Den lärande resan är en viktig motivator för mig. Att bli bättre på att förbereda sig för tävling tror jag inte man blir färdig med. Hur ser man till att stressorerna i vardagen blir så små som möjligt de sista veckorna fram till tävling? Kollegor och familj kan ju inte låta bli att lyfta svåra och kanske stressande saker bara för att jag ska tävla. Kollegorna vet förresten oftast inte ens om att jag ska det. Vilka knep och perspektiv kan man använda för att inte få onödiga stressreaktioner? Oerhört lärorikt.

För att träningen ska gå bra måste en vara skadefri. För att den ska bli av måste en hålla sig motiverad. Att hitta sätt att hålla motivationen uppe är spännande. Det lärandet handlar om sinnet, och kanske själen. Vad mår jag bra av? Vad stimuleras jag av? De båda frågorna har inte nödvändigtvis samma svar. Att springa långt är tio procent fysik och nittio procent mentalt. Om siffrorna stämmer vet jag inte, kanske är det 50/50, men utan fysiken blir det svårt eller omöjligt att göra det till ett mentalt spel. Idag vet jag hur jag brukar fungera efter tio timmars löpning. Jag vet vad mitt huvud brukar hålla på med då. Mitt sätt att se på uppgiften framför mig har förändrats en del under senaste fyra åren. När jag kom från maraton till 100 km tog jag med mig sättet att bryta ner ett lopp. ”Två halvmaror är inte så mycket, det klarar jag.” ”Sådär, fem kilometer sprungna, sju gånger till och sen en skvätt, det blir ju lätt som en plätt.” På 100 km fungerade strategin att bryta ner och göra distansen ”hanterbar” tills jag hade ”bara ett Lidingöloppkvar”. Min reaktion då var att ”ett Lidingölopp är ju aslångt, det här blir skitjobbigt”. 2016 när hade 15 km kvar till Ystad kom tanken att det här är snart över, jag kan krypa i mål. Och det var ungefär vad jag just därför kom att göra. Nu har jag en annan mental idé. Jag ska springa jättelänge och jag behöver inte sluta. Det där sista är ju inte riktigt sant men tillräckligt sant för att tanken ska fungera. Att inte tänka i distans eller tid under loppets första 14 mil gör att fokus blir på att hålla en fart som jag tror är hållbar och att ta hand om kropp och knopp genom att äta, dricka, prata, fokusera och tillåta mig att ofokusera en stund då och då. När det är ca två timmar kvar försöker jag koppla på kampen, det är dags att börja jobba för att hålla fart och hålla ihop hela vägen in. Nästa steg blir att göra kampen till tävling. Kanske kan jag göra det senare i år.

En sak som jag tror att jag lärt mig och som jag tagit med till det vanliga livet är att upprätthålla balanser. Jag tror att många uppfattar sitt balanserande som att gå på lina och ibland händer något som göra att linan gungar och då behöver man vifta med armarna för att återfå balansen. Det menar jag är en bild som leder fel. Att hålla balans är något vi behöver göra hela tiden och i förväg för att vi ska slippa vifta med armarna när något rycker i linan. Att balansera handlar om att ta hand om sig själv så att man mår bra och kan prestera. Vad prestationen är tror jag inte spelar någon roll. Det kan vara att vara en så bra förälder man kan, att springa en mara snabbare än man tidigare gjort, eller att göra sitt lönearbete bra. Det handlar om att må bra och ge sig själv förutsättningar att prestera. Under löpning behöver man ta hand om sig på ett lagom sätt, för mycket är inte bra. För lite är definitivt inte bra. Ska du arbeta, till exempel springa, i ett par timmar är det inte särskilt viktigt att ta hand om sig under tiden, lite vatten om det är varmt är allt. Men du måste ta hand om dig före arbetet, löpningen, för att et ska gå bra. Springer du i många timmar måste omsorgen vara lagom. För lite gör att du inte kommer orka hela vägen, för mycket gör att det går för långsamt eller att du mår dåligt. Det handlar om mat, tempo och ”vila”, vätska, salt, kolhydrater, koffein, toalettbesök och sköna kläder. Fyller du inte på tömmer du tanken. När du inte kunnat fylla på under en tid så blir det lätt för mycket när du äntligen kan börja dricka igen. Med det mesta är det ingen superbrådska, det mesta vänder. Kan du inte åtgärda just nu, så kan du förmodligen göra det om en stund. Ultralöpare har på det sättet oftast råd att låta tiden vara en vän. Att balansera i livet, utan löparskor, handlar om att hitta vad du mår bra av och att göra det lagom mycket. Hitta det som gör att du kan prestera. Sova, äta, dansa, umgås, studera, dricka, vila, träna, konsumera kultur. Mår du bra av friskluft och dagsljus, se då till att komma ut en stund mitt på dagen.

Men vi kommer ju inte alltid i mål. Vi ger upp målet att komma i mål. För det mesta beror det på att vi inte förmår oss att arbeta klart. Vi har inte balanserat på ett sådant sätt att vi klarar att styra kroppen framåt tills vi är klara. Är det ett misslyckande? Ja, ett stort sådant, för det handlar om att gå i mål, att göra klart jobbet. Åtminstone för mig. Men det finns tillfällen då det är okej att bryta. Rune Larsson har sagt att du ska aldrig träna hårdare än att du ser fram emot nästa träningspass. Det är ett klokt balanserande, men det fungerar inte så när du tävlar. I alla fall inte i min värld. När jag tävlat bra närmar jag mig gränsen för hur trött jag kan bli. Att matta ut mig själv fullständigt. Nästa gång jag är där är gränsen flyttad framåt för att jag anade var den var. Efter tävling behövs lite rehabilitering, det ska inte gå att träna som vanligt. Men inte ens på tävling för det gå så långt att du inte kan träna på flera veckor. Även tävling ska balanseras, annars finns det en risk att jag inte kommer kunna balansera i livet med hjälp träning. Vi behöver alltså lära oss att skilja på saker som gör ont och saker som är direkt skadliga. När skelett, ben, är på väg att gå av då ska vi bryta. Ett viktigt mål är att prestera under många år, i livet och löpning. När något riskerar att orsaka ett problem som kan hindra din prestation länge, kanske i år, så ska du inte komma i mål. Då ska du bryta.

Att lämna ett arbete, en relation, en fritidsaktivitet, en ovana, ett beroende som håller på att förbruka dig för lång tid trots att du balanserar på alla möjliga och omöjliga sätt borde vara en självklarhet. Men att bryta är svårt, det går ju bra nu, jag leder, det är ju det här jag gör, vad annat kan jag. Jag tror att långlöpning gjort mig bra på att inte ge upp, bra på att balansera på må-bra-linan. Bra på att bryta vet jag inte om jag är, jag har haft turen, och svagheten, att bryta av fel skäl de gånger jag klivit av. Vem är det som säger hit men inte längre? Det kan bara var jag, eller du. Men jag kan aldrig avgöra för dig. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.