Varför i hela friden...? Del 1

Är det meningsfullt att springa långt? Ja. Är det viktigt? Silvia Lubics som har banrekordet på Sparthatlon (246 km) säger att det handlar om att bli bättre på något som är viktigt. Det är hennes svar på ett diffust varför. Det som är viktigt för henne tror jag är att springa långt, men i synnerhet att springa Spartathlon och att göra det bra. Varför det är viktigt för henne vet jag inte. Kanske handlar det bara om att skaffa sig själv ett mål, en riktning något som är nåbart men svårt. Däri finns för många en tillfredsställelse. Andreas Falk, svensk landslagslöpare, säger att han tycker om att bli mycket trött och att han vill ta reda på hur trött han kan bli. Jag förstår hans syfte. Det finns en nyfikenhet på när det liksom spricker. Var finns punkten då jag inte fixar mer? Och hur funkar det, jag, då?

Vad får jag ut av det här? Vad gör långlöpning meningsfullt för mig? Det är ju meningsfullt, annars hade jag förmodligen inte lagt så mycket energi och tid på det. En reaktion på ett blogginlägg för ett tag sedan var att vi säkert lär oss något om livet utanför löpningen när vi ”håller på”. Den där tanken har följt mig i några veckor. Den hänger ihop med varför jag springer långt och de olika funktioner som långlöpning har för mig. Mina funderingar blev så långa att jag delar dem i tre. Detta är del ett.

 

Att träna löpning har en delvis annan funktion än att tävla. Det händer att fokus helt ligger på steget, andningen eller planering av tävlingar. Men lika ofta är det bearbetning av arbete, sorg, konflikter, existentiella frågor som sker. Tränar jag i grupp så kastar sig samtalsämnet från det ena till det andra och tiden flyger iväg. Ibland löser jag problem när jag tränar och ibland slipper jag tänka på dem när jag tränar. Ganska ofta löser vi världsproblem på våra långpass.

Varför i hela friden…? Häromdagen fick jag frågan av en ny bekant. Ett bättre svar än det jag gav henne hade varit att det finns en märklig gemenskap bland långlöpare som ger mig något. Mötena med människor blir speciella. Vi vet att den jag möter på resan till ett lopp har något gemensamt med mig, har något att ge som jag vill ta emot. Vi kommer utveckla ett beroende till varandra under nästa dygn som bygger på tillit och stöd till varandra. Medtävlare löser ibland problem åt varandra genom att bjuda på vätska, energi, tejp eller vad det nu är någon inte visste att det skulle behöva mer av. Löpsällskapet gör att man kommer ut på sina planerade pass oavsett väder, arrangörer som jobbar så hårt och länge med liten betalning annat än andra löpares lycka över att få prova att springa långt. Ett ultralopp ger ett hopp om mänskligheten därför att du tvingas lita på andra människor. Och det funkar! Alltifrån att dina prylar får vara ifred, du får hjälp om du behöver, någon vill dig väl, till att vårdapparaten fungerar om du behöver den. Tillit skapar lugn och trygghet. Det är skönt.

 

När jag träffar en ny bekantskap som också springer långt så vet jag att vi båda har mött demonerna och i bästa fallet besegrat dem eller kanske till hittat sätt att hålla dem borta. Vi pratar inte om Bergmanska demoner utan den sorten vi möter när vi mattat ut oss. Demonerna som säger att nu går det inte längre, du vill inte längre, det gör för ont, ingen tackar dig för detta, vem bryr sig om du kommer i mål eller inte, magen vill inte längre låta dig springa. Demoner som vänligt säger nu får du lov att gå, nu är det okej att sova en stund. I kampen med demonerna vet vi att vi har något gemensamt, när vi berättar känner vi igen oss och visst kan vi dela med oss av tips och våra strategier men vi vet båda två att någon annans metod aldrig kan bli min.

Det är kul! Det är ett bra svar, tycker jag, men för de icke invigda så har det lågt förklaringsvärde. Det ÄR kul! Även när det är som värst är det kul, tror jag. Det är i alla fall kul på andra sidan, när det blivit lite bättre. När smärtan bytt karaktär eller kanske bytt plats. Att känna att jag kan kontrollera saker, som smärtförnimmelsen i ett lår, genom att tänka på att höger överarm känns väldigt bra just nu är också väldigt roligt.

–Varför vill du springa så långt? Det verkar ju helt galet.

Den efterföljande förklaringen från frågeställaren varierar men frågan får jag rätt ofta. Det går ju inte, är en annan variant som kanske är mindre dömande.

–För att jag sagt det.

Det har blivit mitt snabba favoritsvar. Eftersom jag sagt att jag ska, kommer jag att göra allt jag kan för att det ska bli så. Jag har provat att svara att det är för att jag vill ha en väst eller ett bältesspänne, men det verkar nästan ingen köpa.

Ett lite längre svar är att långlöpning erbjuder en slags resa som innehåller en massa osäkerheter. Om man gillar osäkerheter, eller i alla fall resultatet av att ha försökt möta osäkerheterna, så tror jag att en kan hitta något här. Resan leder till en ny position där en kan säga, jag kan… något som jag inte tidigare kunde säga att jag kunde men vad det där något är kan vi inte vara säkra på i förväg. När det blir långt så kan du aldrig vara säker på att du tar dig i mål. Samtidigt är det just det du måste vara säker på för att för annars tar du dig aldrig i mål. Så enkelt är det, tror du inte på det går det inte. Samtidigt krävs en ödmjukhet inför uppgiften som erkänner att det här är svårt, kommer att vara bökigt och besvärligt, det kommer inte gå som jag tänkt, men i mål ska jag. Ödmjukheten säger ”man vet aldrig” samtidigt måste målmedvetenheten och beslutsamheten som säger ”jag ska i mål” vara helt omutliga.

För mig kräver ett väl genomfört långt lopp att jag har flera mål och att jag är villig att vara flexibel. Målen kan vara, men kanske inte alla dessa samtidigt:

- må bra efter tio timmar

- inte nå 80 km snabbare än nio timmar

- att inget stopp i depå ska ta mer än tre minuter

- att lyckas hålla undan de dåliga tankarna

- att inte tävla med de andra

- att våga tävla de sista tre milen

- att komma under 20 timmar

- att komma under 24 timmar

- att komma i mål

Det sista målet måste vara obändigt, det är min erfarenhet. När jag släpper på det målet under ett lopp går det fort utför och ganska snart blir det väldigt lätt att kliva av. För min del måste det vara svårt att kliva. Ingen annan har några krav på mig när det gäller löpning. Jag har aldrig lyckats inbilla mig att någon tycker det är viktigt att jag kommer i mål, ännu mindre på en viss tid. Kraven är bara mina.

De många målen hänger ihop med osäkerheterna som hänger ihop med ett annat bra svar på varför jag springer långt. Jag gillar problemlösning. Håller man på med något tillräckligt länge kommer problem att dyka upp. De måste lösas. Ett problem som även de flesta ickelöpare kan förstå är skoskav. Ickelöpare brukar ha svårare att förstå skav på resten av kroppen. Förebygg men var beredd att åtgärda och vänta inte med att åtgärda. Salvor, tejp, nya strumpor och andra skor är verktyg vi kan använda. Magproblem är vanligt förekommande och det finns flera olika varianter och man behöver lära sig vad man kan göra åt det. Under det senaste året har jag fått syn på frågan om hur bråttom det egentligen är att lösa olika problem. Ett skav kan vara akut och bör åtgärdas snart, i alla fall om jag har mer än en timmes löpning kvar. En stökig mage som gör det svårt att äta och dricka är inte akut. Att springa ett par timmar utan dricka och energipåfyllnad är inte ett stort problem om du efter det kan dricka och äta. Att lösa problemet med en tappad aptit utan att bli stressad är… stimulerande.

Varför springer jag långt?

Det är kul.

För att jag sagt att jag ska.

Det motiverar mig att ta hand mig själv.

Jag får ägna mig åt problemlösning.

Jag träffar en massa människor som är spännande.

För att jag får jobba mot enkla mål.

Jag lär mig en massa saker.

Det får mig att må bra.

Om de två sista sakerna handlar del 2 och 3 som jag får klara om några dagar.

3 kommentarer till inlägget

1973 • Växjö
#2
29 mars 2017 - 12:11
Det finns många paralleller i detta med min resa från sjuksängen och tillbaka ut till löpspåret har jag insett så jag har haft en hel del nytta av att ta med mig mina löparerfarenheter in till lasarettet. Det gäller att ta en utmaning i taget och det är ingen mening i att gruva sig för eventuella problem i förväg. Det enda rätta är att sätta sikte på när man når målet för att det kommer att gå är helt givet, något annat finns inte. Och om man är stark så kan man passa på att hjälpa någon vid sidan som har det jobbigare, det mår båda bra av. Man blir starkare mentalt av att kunna dela med sig.
1966 • Mölndal
#3
29 mars 2017 - 20:44
Väldigt intressanta o välformulerade tankar! Ser mycket fram emot fortsättningen! Det du skriver om känns så bekant.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.