Observationer från Kenya

Jag var i Kenya för 2 veckor sedan på ett kombinerat träningsläger och semester (arrangör Kimbia camp). Jag, min flickvän och tre från klubben åkte dit tillsammans. Vi började med en joggingtur samma dag vi kom dit upp på Ngong hills (vilket även är namnet på staden vi bodde i, 1 h utanför Nairobi). Ungefär 5 km kontinuerlig uppförsbacke i gassande sol och 25 grader (stor kontrast från vår vanliga temp på ca 0). Det var fullt av intryck hela tiden med vakter som våra "guider" (=lokala löpare som får lite pengar för att springa med oss dödliga) fick övertala om att vi var deras "managers" för att vi skulle slippa betala, barn som springer efter och skriker "vitingar" glatt, getter som går runt och äter sopor etc. Men jag tänker fokusera på löpningen här. Känslan va superkass rent utsagt. Det gick bra i ungefär några hundra meter innan pulsen gick i taket och jag insåg hur mycket höjden ändå påverkar. Nu var det ju som sagt mycket som var nytt så det kanske inte bara är höjd, men ändå. Jobbigt va det. Som tur var för mig är jag snabbast i den grupp som sprang så jag kunde sänka tempot lite utan att skämmas och istället lyssna på guiderna som berättade om omgivningarna och utsikten över Nairobi i fjärra. Toppen var på ca 2500m höjd och start på ca 2000 m tror jag.

Vi åkte sedan på safari i tre dagar, något som rekommenderades av vår arrangör Lars (Kimbia camp) för att kroppen skulle ha tid att acklimatiseras till både höjd och värme. Super kul men dålig träning minst sagt. Och vi drog nästan alla på oss nån form av sjukdom. Jag hade feberfrossa på kvällarna dagarna efter, men sprang ändå med en panodil i kroppen. Konstigt nog kändes det bara bra när jag sprang och dåligt så fort jag stannade. Det blev bara långsam jogg dom dagarna men jag kände mig ändå hyfsat acklimatiserad. När sjukan hade lagt sig hade vi första kvalitetspasset- 10*1km på bana med den ordinarie kenyanska gruppen, vila 200m väääääldigt långsam vila. Jag sprang på 3,15 varje km, dom snabbaste körde 2,40-2,45... Jag körde dessutom 600 m på varannan för att hänga med någorlunda. Mäkta imponerad kort sagt... Jag var alltså ca 5-10 sek/km långsammare än jag brukar vara, och det efter ca 5-6 dagars acklimatisering.

Nåväl. Träningen fortsatte med lite olika pass, man kunde bara säga till Lars så fixade han en guide om man ville springa själv och guiderna anpassade sig helt och hållet efter den fart man ville hålla samtidigt som dom kunde visa nya fina vägar (platt eller backigt), berätta om livet som löpare i Kenya och ge tips till oss klumpiga nordbor. 

Det är lite svårt att sammanfatta varför Kenyaner blir så jäkla bra löpare. Det beror ju så klart på en mängd faktorer som samverkar men några tankar. 

Kenyaer springer från dom är små, och det är ingen hobby utan ett transportmedel. Dom flesta bor långt från skolan och vill man inte komma för sent (vilket man inte vill- då får man stryk av läraren) måste man springa. Det betyder för många en ellet ett par mil om dagen från barnsben. Med hot om stryk om man är för långsam. 

När barnet sedan slutar skolan slutar de flesta springa skulle jag tro. Men dom flesta är väldigt fattiga och har man visat sig snabb under skoltiden är det inte ovanlit att löpningen ses som en väg ur fatigdomen, drömmen för alla löpare är att springa utomlands där pengarna finns. Det spelar inte så stor roll var, bara det finns prispengar. Dom som försöker sig på den livsstilen vet alltså att dom måste bli bland dom allra bästa och utmärka sig för att bli sedd av en manager som har pengar nog att finansiera en resa till utlandet (en manager som sedan ofta tar alla vinstpengar och är allmänt skurkaktig...). Alla löpare är alltså otroligt motiverade, och ingen jäkla lull-lull-motivation som vi har i Sverige, utan ett ren och rå överlevnads-motivation. 

För att bli bäst måste man träna. Hårt och klokt. Dom flesta kör två kvalitetspass per vecka vad jag förstod, ett på bana och ett utanför (tror jag, lite oklart). Bana är alltså packad jord som är ungefär 400m. Intervallerna och snabbdistansen var väldigt likt det vi kör i Sverige så ingen överraskning där förutom kanske att man kör hårdare (längre eller fler rep) än jag brukar köra (iställer för 8*1 km kör man 10*1km t.ex.). Allt körs dessutom på vägar/stigar av packad jord, fält av gräs, eller väldigt knöglig asfalt. Eller banan av packad jord alltså. Oavsett underlag har dom ett lätt och snyggt steg, något som syntes väldigt tydligt på ett crosscountrylopp vi var med på/kollade på. Suuuuper snabba och otroligt fina steg på nästan alla löpare förutom vi skandinaver.

Totalt kör man 2 pass per dag för det mesta och även dom dagar man inte kör kvalitet körs morgonpasset (vilket kan vara allt från 10-30km vad jag förstod) i stegrande tempo. Det börjar överdrivet långsamt, typ 7min/km och går på slutet ned till <3,30 typ. Det är dessutom mycket backar. Branta och långa. På eftermiddagspasset kan det bli lite plattare runda men morgonen är jäkligt jobbig även rel. lugna dagar. (Innan lopp kör dom dock lugnt på riktigt)

Dom flesta är alltså otroligt fattiga och har knappt råd med mat för dagen. Dom bor i plåtskjul för det mesta verkar det som och försöker få arbete på dagen mellan träningarna om dom kan. Dom äter mest ugali (majsgröt). Ibland med grönsaker (nåt som typ är som hackad och kokt spenat). Inte speciellt gott men dom kan tydligen äta hur mycket som helst av det. Och det är typ det dom flesta äter jämt. Det där med proteindrycker och kosttilskott är alltså bara skitsnack. 

Strecha gör dom dock lite då och då, och rörlighetsövningar och sånt. Så det ska jag fortsätta med! 

Tips jag fick av vår favoritguide Augustus Kabuto: Spring dom långsamma passen som att du hoppar (alltså överdrivet lätt med bra avtramp), spring med en sten på några hekto i händerna och händerna högt upp i 20 min släpp sedan stenarna och känn hur du är lätt och kan ta backarna i ett nafs. Dom kör alltså verkligen inte 90 grader i armbågen vilket ju är lite intressant. Dom kör inte heller så upprätt som vi oftast gör. Eller jo, rak rygg men dom lutar sig liksom lite framåt. Också intressant. 

Det va väl typ det.

Eller ja just det. Här hemma går allt jäkligt snabbt nu för tiden. Jag springer 8*1km med 2 min vila på låga 3 min/km och backarna känns jäkligt mesiga här i Göteborg.

Försökte lägga in lite bilder men det va för bökigt...

 

 

3 kommentarer till inlägget

Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#1
12 februari 2017 - 22:05
Tack för trevlig läsning!
Staffan Sundvall
1981 • Göteborg
#2
12 februari 2017 - 23:44
Thumbs up!
1970 • Tyresö
#3
13 februari 2017 - 09:12
Intressant läsning!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.