Hur det startade och rädslan över att det ska sluta!

När jag var yngre höll jag på med handboll på elitnivå. Några säsonger i elitserien och ett antal säsonger i den näst högsta serien. Jag vill inte påstå att jag var duktig på att löpa för det var jag aldrig men jag hade hyfsad kondition och jag tyckte om träningen och den inrutade vardag som det gav upphov till. 

Flytt för studier gjorde att träningen trappades ner något men kaloriintaget höll samma status som när man tränade på och sedan kom skadorna. Det var en axel som trilskades, det var en hälsena som gick av och det var meniskskador och tillslut blev det inte ens roligt att träna handboll. Kärleken till sporten består dock har man sedan ett antal år sedan förflyttat sig från planen till sidan av planen för att engagera, utmana och utveckla spelare. 

I somras tog jag dock upp golfen igen efter att jag hade ändrat mitt jobb och kände att jag behövde mer tid ute i solskenet. Golfen gjorde att jag gick ner några kilon och livet kändes lite lättare. Andnöden som kom när man gick i trapporna försvann. 

Under hösten fick vi reda på att vi skulle åka på en personalresa till New York under våren och drömmen om att kunna löpa över Brooklyn Bridge kom till eller varför inte Central Park som man sett på alla filmerna. Som tur är har jag ett par fantastiska kolleger som pushade och beslutet togs att vi skulle passa på att löpa i New York. 

Jag tog faktiskt hjälp av en app till telefonen för att få mig att börja. Vi pratar här om en man i 35 års åldern som sedan handbollskarriären tog slut inte hade tagit många om ens något löpsteg. Min rädsla för att jag skulle få problem med knä och hälsena fanns där!

Tur nog fanns det ett löpband på den ena skolan som jag arbetade på och jag kände att dels ser ingen mig när jag pustar och huffar och dels kanske det lite mjukare underlaget kan vara positivt. Ifall jag ska vara helt ärlig så var det väl kanske det att ingen kunde se mig var och är det största positiva. Den här skamkänslan som kunde finnas att någon skulle se mig försöka göra något som man inte kunde var ganska stor. Konstigt nog är den skamkänslan större än att försöka göra något utmanande. En rädsla att misslyckas. 

Hur som helst har det fungerat alldeles utmärkt, från de där första 15 minutarna där det var 3 minuter lätt jogg och 2 minuter gå till upp mot en timme med 15 minuter jogg och 1 minut gå. 

Nu har en annan typ av rädsla börjat infinna sig. Rädslan över vad ska hända ifall jag får ont eller blir sjuk. Kommer denna resa som jag började i augusti sluta tvärt? Kommer jag backa alla steg och komma tillbaka till 0. 

Finns väl också en fråga om när ska jag våga mig ut? Ska jag våga mig ut med mitt löpande överhuvudtaget? Just nu fungerar kroppen helt ok men samtidigt ser jag tjusningen över att inte bara stirra rätt in i en vägg och svettas något oerhört för värmen i det lilla rummet darrar.

Målet med träningen var inte viktgång på det sättet utan ett mer hälsosamt liv, det verkar dock gå lite hand i hand. Bilden till höger är tagen strax innan sommaren och bilden till vänster är för någon vecka sedan. Inte för att det är något drastiskt men samtidigt är det ganska roligt att handla kläder när man helt plötsligt kan kolla på L/XL och inte bara XXL. 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.