RunTobyRun!

Nostalgirunda i Uppsala: Jobbiga minnen från 80-talet

Högstadiets skräck - så illa var det när gympaläraren Herman kommenderade oss ut att springa "Barkbanan". Alltid mot klockan. Alltid för att få en tid noterad i någon av Hermans alla listor. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes... Nu, 33 år senare, har jag ro att beta av banan i lugn och ro på en nostalgirunda genom Norby och Eriksberg....

2015: nostalgirunda 1 i stadsskogen

Den ligger kvar där jag lämnade den bland villor och äppelträd, Konsumvägen som jag brukade cykla till och från högstadiet i Uppsala även om den var ännu mysigare innan den asfalterades. Men trots att underlaget inte längre är grus är det ett perfekt gång-, löp- och cykelstråk mellan Norby med Eriksberg.

Ja, den heter faktiskt Konsumvägen även om det – vad jag kan minnas – aldrig funnits någon Konsumbutik med den adressen, däremot tror jag att det låg en liten runt hörnet på en av Parkvägarna. Men det är kanske inte så konstigt egentligen, när man tänker efter, själv bodde jag ju på Kantarellvägen i 10 år utan att se en enda kantarell så det är klart att man kan ha en Konsumväg utan en Konsumbutik.

Hursomhelst, vägen har förblivit ett trevligt stråk och jag följer den tills det är stopp för biltrafiken och den övergår i en mindre grusväg upp genom skogspartiet vid Blodstenen och som av någon lika märklig anledning kallas Eriksbergsbanan. Vips är jag framme vid min gamla högstadieskola, Eriksberg, och på håll ser tegellängorna ut precis som de gjorde när jag gick här i början av 80-talet och vips har jag blivit av med den härliga nostalgikänslan. Allt var inte bättre förr.

Här, bakom gaveln på längan där vi hade vår SO-sal, hittar jag fram till dagens mål: Barkbanan. Ett terrängspår, som mäter drygt 2 km och som egentligen är en ganska trevlig liten runda även om skyltningen kanske behöver ses över (jag sprang fel inte bara en utan två gånger).

 

barkbanan

Bästa biten på Barkbanan; nerförsbacken och sedan spurten över fältet. Till höger syns min gamla högstadieskola.

Hit blev vi utkommenderade av vår gympalärare Herman, inte för att njuta av naturen och den friska luften utan snarare om ren och skär plåga. Mot klockan. För att få en tid nedtecknad på någon av Hermans alla resultatlistor som avgjorde vilket betyg man skulle få. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes.

Men ibland gick det bra. Jag minns en gång när jag var oerhört nöjd med mig själv efter ett varv på Barkbanan (eller var det två??). I vår parallellklass gick det nämligen en ”seg” kille, en sån där löpartyp som man alltid fick stryk av. Fast just den där dagen hade jag inga problem att ta rygg på honom och hänga med i hans tempo och när vi kom fram till sista uppförsbacken satte jag in min stöt – för att överraskat inse att han inte hade någon ork kvar för att sätta in en motattack. In your face!

Annars kan jag tyvärr inte säga att jag har så många positiva minnen av de tre år jag gick i högstadiet. Jag var inte mobbad, men kände mig inte särskilt hemma. Skolan var full av ligister, det gick sällan en vecka utan att någon i klassen fick sin skåpsdörr insparkad men skolans personal verkade inte bry sig, förutom stackars vaktis förstås, som var den som fick fixa nya luckor hela tiden.

Det kändes som att många av lärarna hade passerat bästföredatum för länge sen och nu satt av tiden genom att använda sig av samma lektionsplanering, stenciler eller ljudbildband som de gjort de senaste 15 åren. Självfallet fanns det undantag och det är klart att alla inte var ”idioter” och det är möjligt att jag minns dem som sämre än de faktiskt var.

Trots allt har det nog gått rätt bra ändå för de flesta av oss – även ligisterna. I min klass, som var den ”pluggigaste” av de sex parallellerna, gick exempelvis en blivande olympier – vars gamla hus jag också sprang förbi idag – och vår nuvarande finansminister. Som då bodde på en annan svampgata och var en av Sveriges bästa simmare i sin åldersklass.

Undrar hur hon minns Barkbanan?

RunTobyRun!
(Numera även på Facebook: www.facebook.com/runtobyrun)

läs bloggen i sin helhet med bilder, statistik etc på www.runtobyrun.se!

5 kommentarer till inlägget

1969 • Storvreta
#1
13 juli 2016 - 22:46
"Kul" att läsa, o själv minnas tillbaka när man motades ut för en löprunda under gymnastiken, som det då hette! Otaliga varv blev det i barkspåret i Björklinge, norr om Uppsala!

O vid start/mål-området med det paradoxala namnet "Lugnet" stod läraren o arkiverade sluttider! Ett nöje för ett fåtal, men ett helvete för de allra flesta! Den lilla löparlåga som måhända fanns hos envar släcktes nog för många under lång tid framöver!

Tänk om åtminstone halva lektionstimmen utnyttjats till träningslära, löpskolning, teknikövningar etc! Då hade säkerligen många med mig upptäckt löpningens underbara värld mycket tidigare!

Nä, än idag minns jag hur ångesten sprutade ur öronen när vi stod uppradade för masstart! Klara, fäärdiga, gå........
1980 • Staffanstorp
#2
13 juli 2016 - 23:07
Alltid intressant med perspektiv...

Jag som började hitta kärleken till löpning där någonstans kring högstadiet minns med ganska stor frustration hur löpning aldrig fick ta plats på idrotten, det var liksom ingen som brydde sig och även lärare såg det mer som ett nödvändigt ont.

Jag har undrat hur mitt idrottsliv sett ut om det funnits tillfälle, och idrottsledare i min närhet, som identifierat den där lågan hos en 13-14-årig anspråkslös kille som älskade att springa fort. Kanske är det iofs det som gjort att hungern bitit sig kvar såhär många år och fortfarande sitter i.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#3
14 juli 2016 - 09:24
Kul att väcka "minnen". Tror vi ägnade en eller två lektioner åt något som kallades ergonomi och stretching var visst något nytt påfund men det var mest jobbigt och gjorde ont...
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#4
14 juli 2016 - 09:27
@mats jansson - eftersom vi kommer från samma härad är du kanske bekant med gamla Röborundan? (Nära e4-utfarten mot F16). Den sprang vi några gänger i gymnasiet. Mot klockan. Flera spyor längs vägen...
1969 • Storvreta
#5
14 juli 2016 - 10:54
Jomenvisst är Röborundan bekant! Men jag lärde känna den först efter jag blivit fast för löpning! Idag ser jag den som jobbigt utmanande, men utan ångest!!!

Apropå stoppur/tidtagarur så åkte tingesten fram oavsett årstid! Kalla vintrar under grundskoleåren innebar skidor/skridskor med tidtagning! Trassliga masstarter på laggen o strulande kabelbindningar hörde till vanligheterna! O ALLTID var det någon om vurpade o drog med sig någon annan i den långsluttande backen strax efter start! Intet ord om skidteknik o dyl!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.