Mot nya PB

Min utvecklingskurva på 10 km och halvmarathon från 2013 till maj 2016

Jag har nördat till det lite och gjort två grafer som visar min utveckling på 10 km och halvmarathon från 2013 fram till nu, maj 2016. Det har hunnit hända en hel del på min utvecklingskurva på dessa två distanser under åren. Det har dock långt ifrån varit en enkel resa. Jag har fått kämpa mig igenom många skador under årens gång, därav bland annat tre stressfrakturer. Det ärmånga som ifrågasatt hur jag orkat komma tillbaka, men jag har alltid varit väldigt målmedveten och vet vart jag vill. Nu har det lossnat rejält och jag kommer summera dessa åren här.

Min utveckling på 10 km? Innan 2013 och en bit in på det året var det jag mot hjärspökena för att klara sub 40 min. Det låste sig totalt och jag vet inte hur många 10 km lopp jag har mellan 40-41 minuter. Jag hade en snabbare tid i kroppen men den mentala biten hade jag problem att styra. Det krävdes att min klocka skulle gå sönder under uppvärmningen på Trelleborgsloppet 2013. Jag fick helt enkelt ställa mig på startlinjen utan klocka och springa på känsla, en helt ny upplevelse för mig. När startskottet gick fick jag sämsta tänkbara start. Jag föll.. Jag reste mig med gråten i halsen och kämpade mig igenom loppet på 39,57.. sedan dess har jag aldrig varit över 40 minuter på tävling. Nästa lopp det året som också blev årets sista 10 km kapade jag tiden med ytterligare 53 s så jag avslutade 2013 med ett personbästa på 39.03.

Nästa år, 2014, började och jag fick aldrig till ett bra lopp. 2014 var ett otroligt kämpigt år med många skador. Jag inledde året med 39,12 och sedan sprang jag ett par lopp fram till sommaren på 39,36 och 39,38 innan min stressfraktur i smalbenet kom och satte stopp för drygt 6 veckors löpning. Jag blev skadefri men fick inte till något bra lopp i slutet av året heller. Tiderna låg precis under 40 minuter.

Det var först 2015 jag kan påstå att det släppte ganska mycket för mig. Då inledde jag året med 38,21 och några veckor senare kapade jag den tiden ytterligare till 38,10. Tyvärr fick jag en ofrivilliga vila under några veckor under sommaren. Jag kom tillbaka men kunde inte riktigt hitta formen. Alla mina 10 km lopp under 2015 var trots allt under 39 minuter.

Nu har vi kommit in i 2016 och inledningen av detta året har varit över förväntan. Jag har slagit personbästa i alla lopp och är nere på 36,49 som min bästa tid för tillfället. Jag har hittat glädjen i 10 km distansen, äntligen.

Om vi springer över till halvmaraton som alltid varit min roligaste och bästa distans, kanske fram till nu (10 km närmar sig med stormsteg). 2013 sprang jag på 1.34.41. Jag älskade att springa halvmaraton från första loppet jag sprang. Jag hade sprungit en minut snabbare än så här så jag var inte supernöjd plus att sub 1.30 hägrade. Den mentala biten var inte lika jobbig här som på 10 km, men visst fanns den med lite. Jag tror helt enkelt mina tider i huvudsak berodde på att jag inte var tillräckligt bra för att klara av det där och då. Jag gav mig inte och jakten på 1.30 fortsatte.

2013 var även året då jag kom under den magiska tiden. På Malmö halvmaraton, efter sommaren sprang jag i mål på 1.28,57. Jag var så lycklig och det kändes som en dröm! Nästa lopp var jag tyvärr åter över och sprang på dryga 1.32.

Jag inledde 2014 med ett nytt personbästa på 1.27,22 i Berlin. Jag hade önskat en lite bättre tid efter en bra vinterträning, men jag var ändå nöjd. Jag hade aldrig tidigare sprungit snabbare. Det sista jag gjorde det året var att springa Köpenhamn halvmaraton på nyårsafton. Det var en 4 varvsbana. Där fick jag verkligen till ett bra lopp och kunde avsluta 2014 på absolut bästa sätt, 1.25.16. Jag fattade ingenting. Att jag kunde springa på den tiden hade tidigare bara känts som en dröm.

Med bästa tänkbara känsla gick vi in i 2015. Vi var åter i Berlin och jag fick till mitt livs lopp där och då. 1.22.26. Jag hade en sådan otroligt härlig känsla genom exakt hela loppet. Jag vet inte var jag hittade mina krafter, men oj vilket fantastiskt lopp. Ett par månader senare var det dags för Göteborgsvarvet, som är en betydligt jobbigare halvmara än Berlin. Jag fick till ett stort pers på den banan, men jag var inte i närheten av Berlintiden. Jag sprang in på 1.24.13. Jag hade en till halvmara detta år, Malmö Halvmaraton som jag tyvärr bröt.

Det här året, 2016, som än så länge känns lite som en dröm inleddes dock inte på samma sätt. Lissabon halvmaraton som jag sett fram emot så otroligt mycket skulle springas. Jag började få så ont i hälen/vaden och kände att en skada var på väg. Jag valde att avbryta efter 10 km. Jag var otröstlig under ett par timmar men nu i efterhand med facit i hand gjorde jag helt rätt. Nu har jag alltså sprungit en halvmara i år, Göteborgsvarvet. Jag ställde mig på startlinjen med två brutna halvmaraton i bagaget. Det här loppet skulle bli bra. Jag sprang in på nytt personbästa på 1.21.29 som räckte till 13e plats i SM.

Vad är anledningen till att det gått så bra just nu? Jag kan inte till 100 procent svara på varför och varför precis nu men jag har mina funderingar. Självklart är det inte en sak, det finns ingen recept nerskrivet för då skulle jag följt det för länge sedan. För det första har jag varit skadefri under en längre tid och fått kontinuitet i min träning, nu och under hela vintern. Jag och BG har hittat en perfekt mängd för mig att träna som jag följer noga (inte springer mer som jag gärna gjorde tidigare). Jag är mer fokuserad på varje pass, vad som ska göras. Långpassen är lugna och intervallerna ska köras hårt. Jag tror även fartträningen i vinter har hjälpt mig mycket, dels farten i sig men även mentalt då jag inte har samma respekt för tider längre. När jag står på starlinjen nu känner jag inte begränsningar på samma sätt längre. Sen mår jag väldigt bra i mitt liv. Jag är väldigt lycklig tillsammans med Björn och jag känner en oerhörd stöttning från honom, familjen och vänner, vilket är väldigt viktigt för mig <3

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.