Mitt första halvmaraton

I fredags slog det mig att jag har bara fem år till jag blir ”tant”. Var tar liksom tiden vägen?!

För ett år sedan fick ”nästan tant” ett infall och jag anmälde mig till Göteborgsvarvet. Helt ovetande om det jag skulle gå igenom detta året.

Men för några veckor sedan bestämde jag mig för att springa loppet. Det fick bära eller brista. Vad hade jag att förlora?

Klockan 07:45 hämtade bussen upp ett glatt och taggat gäng i Helsingborg. Vidare inom Ängelholm och Båstad för att hämta fler löpsugna människor.

Turligt nog fick jag sällskap av en person som sprungit göteborgsvarvet 14 gånger. Där var det bara att haka på och dagen skulle gå som en dans.

Av alla som var i bussen var jag sist startande och sprang långsammast. Så mötesplats bestämdes efter att jag skulle gissade min tid (ingen press alls).

Mitt mål var att ta mig runt med så få promenadsteg som möjligt. Och jag gissade på ett tempo kring 7:00 – 7:30 min/km.

Folk försvann eftersom de startade och själv satt jag och väntade. Min starttid var 15:13, lite mer än två timmar efter första startgrupp. Först var det dags att gå på det obligatoriska toabesöket. Vilken tur att jag var ute i god tid för det var säkert 25 min i kö. Sedan var det lagom att ställa sig i min startgrupp (18).
image

image

Lite smått nervöst småpratade jag med folket runt omkring mig samtidigt som vi sakta gick mot starten.  Höll mig ganska långt bak och till höger. Det var där vi långsamma skulle springa.

Starten gick och jag började långsamt gå, tror jag passerade start 2 min efter vi släpps iväg.

Hade fått höra att den första biten var kuperad och många sprang sig trötta redan där. Ville inte göra om deras misstag och fick bromsa mig själv de första tre kilometrarna som gick i ett parkområde.

Precis i starten möter man de som är påväg i målet. De sprang i en uppförsbacke som såg tung ut. Den backen fanns i mitt minne resten av loppet.

Efter blev det plan löpning på asfalt fram till 5 km då det gick sakta uppför. Det kändes som backen aldrig tog slut och när jag hade kommit fram till en bro så fortsatte den uppför. Passerade många i mitt snigelfart som hade valt att gå. Jag vågade helt enkelt inte att börja gå för då hade jag troligtvis fortsatt.

På mitten av bron vände det äntligen och gick nerför. Sedan var det mycket nerför och då var det bara att bromsa sig själv.

Sen var det nästan en mil plan löpning. När jag passerade 10 km och det började bli lite mottig, pluggade jag i hörlurarna och började lyssnade på musik. Efter 13 km räknade jag ner vid varje kilometers passering.

Vid 15 km blev det krångel med musiken och jag kunde inte få igång musiken igen. Vägrade stanna för jag hade en buss att passa.
Att hålla tiden jag gissat mig till var en extra sporre till att aldrig stanna under loppet.

Fick i mig vatten vid nästan alla vattenstationer. Missade inte en enda dusch och behövde inte besöka en endaste bajamaja. Jag kunde helt enkelt inte misslyckas denna dag.

Sedan kom ytterligare en bro och ytterligare en lång seg backe. Här började det att regna, välkommet sådant.
Här var det många som valde att gå.

Efter bron var det in i centrum och sedan var det bara att springa på in i målet. Sista backen, den jag såg i starten var inte alls så farlig. Här var jag så trött att jag verkligen orkade inte spurta in.

Första gången jag springer mer 17 km och slutade på 2:28:54. Höll en jämn snittiden loppet igenom, 6:35 – 7:14 min/km. Så jag är både nöjd och stolt över min medalj.
image


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.