Småbarn. Träning. Och livet.

I väntans tider

Inom kort följer ett läkarbesök som kan avgöra resten av mitt aktiva liv.

Knät ska röntgas så får vi se vad domen blir -kommer jag kunna drömma om comeback, alls kunna springa, måste det skäras och petas mer?  Är löplivet som jag lärt känna det de senaste 2-3 åren till ända och jag får nöja mig med ett drömskt skimmer över forna prestationer och vara glad om jag ens kan vara med i ungarnas glada lek framöver?

Inför en sådan dom är det kanske inte konstigt att man svänger i humör och kontemplerar inte så lite extra.

Ett par ytterst rumphuggna pass i veckan blir det alltjämt så helt färdigsprunget behöver det kanske inte vara. Men så har jag också märkt att det där med löpning, för mig i alla fall, inte är fullt lika berikande om det inte går att satsa lite mer. På ett mängdmål, på en tid eller något annat.

Att "bara" springa kanske får bli gott nog, men att jaga mjölksyran och tiderna, att sträva efter att göra det bästa av sig själv utifrån förutsättningarna -det är löpning för mig och utan det försvinner en del av dess själ och glädje. 

Om ändå jag fått säga stopp själv, ett "nu räcker det" efter ett par särdeles engagerade extra år och känna att jag kunna ge och få det jag velat med mina steg i skorna som gör mitt liv bättre.

Men så ligger det inte till, nu är det bara hålla tummarna så nyktert det går och göra sitt bästa för att omhulda nyförvärvade minnen så att de får den plats i hjärtat de förtjänar.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.