Race Report Hemavan24 - 2015

Race Report Hemavan24 - 2015

Lag Håkan & Karin

Hemavan24 är det nya namnet på tidigare Icebug24 som bär av i fjällen i närheten av Hemavan förstås. En rogaining, där lagen (2-4 personer) har 24 timmar på sig att ta så många poäng som möjligt. På kartan finns en drös med kontroller som är värda mellan 1 och 5 poäng. Oftast är det så att ju längre bort, högre upp och svårare desto fler poäng är kontrollen värd. Man planerar och genomför själva den väg och vilka kontroller man tar. Flest poäng i mål vinner.

Då man ska vara borta kanske upp till 24 timmar på fjället så måste man ha med sig en del prylar och mat. Arrangören har en lista på obligatorisk lagutrustning och obligatorisk personlig utrustning. Utöver det får man ta med sig efter eget huvud.

Obligatorisk utrustning:

Långärmad förstärkningströja min 150 g. Ex dun, fleece eller ull. Extra underställströja är ej godkänd.

Kompass

Mössa

Ryggsäck

Underställströja

Vantar/handskar

Vattenbehållare

Vindtät och regntålig jacka med huva och tejpade sömmar. Ex Goretex

Vindtät och regntålig byxa med tejpade sömmar.

Sovsäck

Visselpipa

Pannlampa med batteri

Mat för 24 timmar på fjället

Nödproviant tex en bar, Maximpåse etc , skall kunna visas upp vid målgång.

Karta (tillhandahålles av tävlingsledningen)

Sjukvårdsutrustning, skavsårsmaterial, kompresser, enkel binda eller första förband.

Sportident

Vattenfast penna

Vindsäck eller tält.

Mobiltelefon med tävlingsledningens nummer förprogrammerade.

 

Övrig utrustning vi hade med:

Extra strumpor

Vindjacka

Vindbyxor

Höjdmätare

Gummilina

Sportslick

Toapapper

 

Utrustning vi hade på oss:

Skor

Strumpor

Tights

Kalsonger/Trosor

Underställströja/t-shirt

Buff

Sport-BH

Totalt sett vägde de två packade ryggsäckarna 9260 gram tillsammans. Det går säkert att kapa ett kilo på bara utrustningen men då kostar det. Vi hade bra, lätta och dyra prylar med oss men långt ifrån bäst, lättast och dyrast.

Mat

Ja hur ska man räkna? Vi gjorde en räkning på tidigare erfarenheter från BAMM och ERC. Sen räknade vi ändå om när det tycktes bli för mycket och tog bort lite. Synd att vi fegade för vi hade nästan ett kilo för mycket mat med oss. Å andra sidan gick vi inte tom på energi heller. Då är det lätt att man parkerar på fjället. Gissa om man är rädd för slut-energi-darriga-ben-spöket?

Grötpåse, bars, gel, godis, godbitar, nötter, chips och sportdryck packade vi enligt ett mycket fint men okalibrerat excel-ark. Nästa gång (förmodligen blir det en nästa gång då kvinnan i laget verkar ha fått blodad tand, pust) blir det mindre sportdryck, förre bars, inget godis men gärna mackor, landjäger, morsans kolakakor och fyllda plättar.

Torsdag

Vi åkte tidigt på torsdagsmorgon och var i Hemavan strax efter lunch. Regn och låga moln överallt. Bodde gjorde vi på Fjällcenter så det var bara att hämta nyckel, handla lite mer på Ica att äta mellan måltiderna och lägga sig i sängen och vänta på incheckning och kartutlämning på Race Office. Hämtade kartorna, fick några Icebug-buffar, åt lite till, sov några timmar innan 18:00 då mallkartorna skulle släppas. Vi behövde inte fixa någon utrustning för säckarna packade vi tidigare i veckan. Skönt att slippa nervös-fippla med det.

18:00, smockfullt runt borden där mallkartorna med kontrollernas placering tejpades fast. Vi ritade in kontrollerna och bockade av mot en kontrolldefinition och dubbelkollade så att vi inte missat något. Sen smet vi iväg från stojjet till rummet där vi planerade själva orienteringen. Det finns många olika sätt att göra det på men vi valde varianten med ett snöre. Vi hade med oss ett 8-milasnöre i skala 1:50 000 (kartskalan) och la mellan kontrollerna för att få bästa rutten med så många poäng som möjligt. Vi fegade något och drog bort 5 km pga massor av höjd. Vår planerade rutt skulle alltså ge oss 75 km fågelvägen, 85 km löpvägen och 33 poäng. Mer än så trodde vi inte att vi skulle fixa med tanke på träningsbakgrund, väder, terräng.

Avbrott för middag där man nog åt något litet extra. Sen var det bara att detaljstudera och rita in lämpliga löpvägar mellan kontrollerna som stöd. Bra att ha, för jag gissar att IQ sjunker med några snäpp per timme efter 12 timmar.

Bara att äta lite till och gå och sova och försöka att inte tänka på morgondagen. Var dag har nog av egen börda.

Fredag – Race day

Shit-pomfritt, idag händer det! Sov till sent, rejäl frukost, sängen, läsa, vila, äta lunch, vila, ta på sig kläder och fästa nummerlappar. Infomöte kl. 13:00. Plombera telefoner och ev GPS-klockor så att man inte kan fuska och använda sig av dessa för att hitta. Nervöspinka två gånger och sedan gå 300 meter till start som är botten på Centrumliften. Det är inte så stressigt. 50 lag som ska in i en fålla. Det är inte någon som värmer upp inför ett 24h lopp med jogg, rusher eller stretch. Nä, av med ryggsäcken och ligg/sitt ner så länge som möjligt. Det är länge till nästa gång…

PANG! Där gick starten eller så var det en installation från konstfack: ”Sengångare i uppförsbacke”? Vi tog det löjligt lugnt uppför till startpunkten som naturligtvis var toppen på liften och måste passeras. Några ångar på lite mer och andra mindre. Man har gott om tid att köra slut på sig.

Fystaktiken var att ta det löjligt lugnt första två timmarna, riktigt lugnt till timme sex, lugnt till timme 12 för att ha något att alls ge de sista 6 timmarna som egentligen räknas. Minimera antalet stopp – pinka samtidigt, gå och justera klädsel istället för att stanna.

Mat-taktiken var att börja äta och dricka efter en halvtimme. Käka något en till två gånger i timmen och dricka något litet mer än när törsten säger till. Vädret med mycket hög luftfuktighet, 2-8 grader varmt, omgiven av kalla vad och isande snöfällt och med vårt låga tempo skulle göra att vi iaf inte skulle svettas något.

Orienteringstaktiken gick ut på att vara med hela tiden på kartan. Tum-grepp i 24 h alltså. Hela tiden veta vart vi skulle, bra ingångar till passerpunkter och kontroller, följa med på höjdmätaren och kompassen. Stega vid behov. Styra istället för att styras. Inga stillestånd, ingen tvekan. Molnbasen såg ut att ligga på runt 1000 m höjd med stabil prognos och det värdet kan diffa 100 m upp eller ner beroende på dalgång och vind. Det innebar att halva vår bana skulle gå i dimma med sikt på något eller några tiotal meter. Dvs en knapp millimeter sikt på kartskalan.  4 mil kompassgång på uppförstorad fjällkarta med tre timmar i mörker uppskattas verkligen. Av mig. På riktigt. Bara där har halva startfältet jättestora problem och kommer att gå långsammare och förmodligen fel på några ställen. Nåja, någon fördel ska man ju ha av kombinationen sitt tidigare enorma fjällintresse och nuvarande orienteringsintresse. Jag försökte visualisera en joggande orienteringsdator.

Lagtaktiken var att göra sitt bästa för laget. Fördela vikt i ryggsäck och använda gummilina. Påminna/tipsa/påpeka/råda/visa/hjälpa utan att något känns/tas som kritik. Vi som lag har inte råd med prestige, revir eller sårad stolthet. Nå, vi var hyfsat ödmjuka inför uppgiften men fast beslutsamma att göra det som krävs och ge ”allt” för att klara vår planerade rutt. Pepp var inget som ingick. Ingen av oss behöver ha pepp. Vi brukar slita rätt bra ändå.

33 poäng, 24 h, 75 km planerad fågelväg. Shit vad stort vi gapat. Nu var det bara försöka svälja elefanten. I små tuggor.

Tuggade på lite lugnt uppför 470 hm till sjön, kontroll 13. Flera lag på väg in samtidigt och inga problem att hitta den. Fyllde flaskor i farten och joggade vidare på fantastiska hedar ner mot bron i dalen. Hm, känns som att sulan i vänsterskon korvar? Det här går ju inte att köra 23 timmar till på. Rättade till och drog åt snörena hårdare. Bättre. Efter bron tog i fram gummilinan och kopplade in oss då det var 600 hm upp till 32:an på Daalåejvie. Gick något väster mot leden och sista branten under toppen. Upp i moln och brant in i kontrollen. 4 lag där samtidigt. Blåsigt och kallt. Vindjacka och handskar fram.

Härifrån skulle vi till 22:an som låg högt upp efter Kvarnbäcken. Kontrolldefinitionen angav att man skulle följa bäcken på norra sidan så vi antog att den inte var lätt att vada. Så vi ville ta kontrollen uppifrån och valde att följa höjdryggen och ner i branta dalen norr om Dålkotjåhke. Orienteringen gick bra, mycket stenskravel men ner till dalen var tät dimma och mycket branta snöfält som stupade brant(-are) nedåt. Obehagligt. Det är ju inte direkt stegjärn på fötterna och halkar man har man inget att bromsa med. Usch. Traverserade försiktigt över till andra sidan och fick en bättre nedgång med svag sikt och överblick. Dramatiska vyer ned mot 22:an. Mötte Team Utrustad vid 22:an. Mot 21:an uppe på en flack fjällhöjd. En riktigt svår kontroll i dimman där uppe. Svårt att bestämma var efter jåkken man är för att kunna ta kompass 1,5 km upp till kontrollen. Gick slaviskt på kompassen, 30 m sikt upp till 1200 m på höjdmätaren där tog berget slut men ingen kontroll. Lugn och fin. Följde 1200 m till det svängde västerut. Tvärade in rakt in i kontrollen. Nice.

5 timmar in i tävlingen. Fortätter på strecket mot 36:an men när vi kommer ner till dalen Rågkoevaajja är det så mycket vatten och bäckar att jag inte kan läsa in exakt var vi är vilket jag behöver för att pricka passet mellan Rågkoenjunie och toppen 1226. Norr om det den enda minst branta nedfarten. Den vill jag ha. Höjdmätaren visar annat värde än där jag tolkar att jag är. Ändrat lufttryck kan fort göra några meter på mätaren så jag tar ett medelvärde av mätare och karta och tar kompass uppåt rakt in i dimman. Får en dålig känsla då vi närmar oss 1080 m utan att det verkar plana ut. 1120. Så fel kan inte höjdmätaren visa så det blir handbroms och snabbt inse att vi gått något österut mot toppen 1226. Går NV, hittar jacket på höjdkurvan 1100 och sen tar vi oss lugnt och fint nedför branterna. Blev nog 20 min bom där. Nåväl. Äntligen öppnar norra delen med en del sikt och vi följer lätt skoterleden in i kontrollen. Efter oss kommer herrlaget Team Nordic Trail joggandes. I shorts. Huvva.

Nu har vi 7 km till 25:an som skulle kunna vara lätt att följa efter stängslet hela vägen. Vi har dock planerat att gå på vårt ritade streck (bättre terräng) men Guevtelsjohke är inte vadbar förrän efter en dryg kilometer uppströms. Efter 8 timmar sätter vi oss för första gången en minut och vilar på en sten. Skönt. Det mörknar på och strax innan 25:an blåser det upp rätt ordentligt. Gissar på + 2 grader och 10 m/s med byar på 15 m/s. Vi stämplar 25:an och drar in i vindsäcken för att förstärka klädseln. Vi är rätt nedkylda av vinden och blöta kläder och alla isande vad så det blir extra tröja, regnjacka, vindbyxor, mössa istället för buff. Gräver i chipspåsen och nötpåsen innan vi packar ihop och drar någorlunda rätt kurs. Jag kan nämligen inte hålla kartan och kompassen stilla då kroppen skakar fram lite värme. Vi travar på i pannlampssken en kilometer i bra fart och sedan är värmen återställd.

Till 31:an var det bara att gå på kompass mot Juobmuobakttie och ta höjdkurvan runt. Väl vid sjöarna blåste det rakt mot oss istället. Vi skrattar om att det är tur att vi gillar busväder och romantiska månskenspromenader. Uppe på kontrollberget Rassjatjåhkka lyste det av en lampa. Första tecknet av något annat lag vi sett på flera timmar. Kontrollen hittades direkt.

Ned från 31:an mot tältlägret 51 känner jag mig rätt så urblåst av vinden och vill bara ner från höjden. Det blir lite snabbmarsch och så slarvar jag med kompasskursen. Som väl är märker jag det innan jag kommer fram till korsande sjön och tar norrut. Bom, kanske 5 min.

Joggar riset ned till tältlägret. Lyckas inte riktigt på syn på åsen på håll men närmare ser jag en eld glimma till. Vi är rakt på. Då arrangören inte kan garantera att det finns vatten/plats så har vi pratat om att det kanske inte finns något av det. Vi har en grötpåse som vi tänkt dela på men den går att äta kall också resonerar vi. Turligt nog finns både varmvatten och varmkorv och skydd i lä. Jag äter mitt livs godaste varmkorvar och Karin äter gröt direkt ur påsen. Saknar sked. Men den väger ju kontrar jag. Fantastisk med lite varmt i magen. 15 minuter stannar vi och njuter. Första rasten efter 15 timmar. I tältet ligger några och sover och två lag till kommer innan vi går.

Stärkta av vila och mat joggar vi längs delvis svårhittade stigar nedströms mot Syterstugan. Sytertoppen syns delvis dold i moln. Morgonsolen färgar moln rosa, molnbasen ligger betydligt högre nu. Allt är otroligt vackert. Vi ligger enligt plan och tidtabell. Allt flyter och då ropar Karin till. Stukad/vrickad fot på en slät stiglöpning. Jaha, det var det sa vi nog båda. Skit, skit, skit. 2,5 mil till mål hur vi än bär oss åt. Går det att gå? Halta? Vilken väg är bäst? Typiskt. Det gick ju så bra. Vi kör högläge på foten och tar av skor och strumpa. Torkar torrt och tejpar upp fotleden för lite stadga och får på strumpor och skor innan det svullnar upp. Vi är osäkra på hur allvarligt det är. Kalla fötter, klart att ledbanden inte är så smidiga längre. Men fötterna befinner sig ju i kallvatten hela tiden pga allt smältvatten så det kanske innebär att svullnaden/smärtan inte tar fart? Beslut, beslut. Vi har ju ändå 25 km närmaste vägen till mål så det är lika bra att börja ta sig. Planen nu var ju att ta 23:an uppe på Vuekinaesie och sedan gå ner till 35: an men vi väljer att stryka 35:an pga fotleden. Det känns korkat att ge sig längre bort från civilisationen med en skadad fot. Nu gäller det att ta sig hem. Helikopter? Vad kan det kosta? 10 000?

Men efter en halvtimme/trekvart känns fotleden hyfsat ok och Karin börjar mata på. Själv känner jag mig trött. Jättetrött. Tar en gel med koffein men den ger inget. Karin går före och jag masar efter. Gäspar 30 gånger i minuten och känner mig riktigt låg. Väl uppe på 23:an sätter vi oss ett par minuter och försöker hitta tillbaka till planen. Mentalt. Foten känns ok. Vi har drygt 6 timmar kvar. Ser kort ut på kartan men hur kommer vi att orka? Vad kommer vi att orka? Ska vi gena/kapa kontroller? Fungerar foten? Vi kommer överens om att fortsätta enligt plan och ”ge järnet”. Nu gäller det att göra rätt saker resten av resan annars kommer vi inte att hinna. Vi matar i oss energi, dricker och försöker fokusera. 6 timmar. 5 kontroller. 21 km fågelvägen. 25 km löpning/gång. Och en jäkla massa höjdmeter i stenskravel och snöfält.

”Rogaining is 14 hours of fun followed by 10 hours of character enhancement”.

Japp, nu gäller det att ta sig i kragen. Det blir tystare i laget när vi vänder oss inåt för att gräva lite i uthållighetskällaren. Det finns kvar en del där nere. Jag vet det. Karin vet det. Det gäller bara att få tag i det. Vi reser oss och börjar ta några steg. Jag kikar på kartan och ser att det blir ganska mycket extra att ta leden men latmasken lockar. Jag säger bakåt till Karin att det blir ju längre att gå runt, ska vi inte köra rakt på? Och får till svar att vi brukar ju köra rakt på. Ja, så enkelt!

Vi tuggar på, tar höjd. Jag letar effektiva vägval både i stort och smått. Tar små steg. Sparar energi. Hittar lätt sjön 110. Ingen kontroll vid utloppet. Vi letar en stund. Men va? Karin ser den 50 meter bort från utloppet och vi stämplar ytterligare en poäng.

Maler på mot 28:an, Vaellientjåhke. Hittar kraft. Vi tar det mycket lugnt utför i riktigt eländig blockterräng mot 27:an. Jokken ser stor ut på håll men närmare minskar den och vi vadar den enkelt. Tar snöfälten ner mot 27:an. Rekar ryggen upp mot Murtser vi ska ta. Ser brant ut. Nästan lite läbbig. Men jag har kikat på kartan och där ser den enkel ut. Kartan eller verkligheten? Vi tar det där och då tänker jag och ser spår för första gången på hela tävlingen. Jogga lätt utför på snöfällt är helt klart en höjdare. Solen kommer fram och det blir varmt. På riktigt! Sikten är god. Vi rör oss framåt och livet leker! Stämplar 27:an. Vår sista riktiga kontroll ute på fjället. Vi har gott om tid. Vi fixar det här! Matar upp i dimman med små steg upp mot Murtsertoppen. Möter två lag och ser tillslut röset med vimplar, sten och pinnar. Ingen kontroll! Va? Letar igenom hela röset och runt ikring. Ingen kontroll. Kollar höjdmätaren. 1410. Toppen ska vara på 1413. Dubbeltopp? Går bortåt och rätt långt bort hittar vi kontrollen på ett annat röse. Vi kör high five och börjar ta oss tillbaka över falsktoppen. Karin oroar sig över att vi inte ska hitta rätt nedfart i dimman men jag har inte tänkt bomma bort oss på slutet.

Nedstigningen är riktigt plågsam för knän och fötter. Det går verkligen inte fort. Vi pratar om att något lag kanske är snabbare än oss in på målet men enas i nästa steg att det skiter vi i. Vi har gjort vår del och flyttat rätt många gränser. Guldbollen i dalen kommer aldrig närmare och höjdmätaren sjunker så sakta att jag tror den är trasig. Suck vad det går sakta! Vi funderar på vilken placering detta ska räcka till. Några lag har sovit – det har inte vi. Några lag har säkert orienterat bort någon timme – det har inte vi. Bättre lagsamarbete än oss kan de inte ha haft. Men många är rutinerade på det här – det är inte vi. Många är vältränade och elitmotionärer – det är inte vi. Nå, det hade varit kul att hamna i mitten i alla fall! Men nu vill vi bara att nedförsbacken ska ta slut. Jag säger att jag tänker då inte springa på upploppet. Jag är helt slut och har jätteont. Men efter att ha stämplat guldbollen joggar vi visst ändå in i mål och ler och känner oss sjukt nöjda!

Vi stämplade 14 kontroller värda 31 poäng.

Ursprungsplanen var 75 km fågelvägen med uppskattad löpning 85-90 km.

Ändringen pga skadad fot blev 69 km fågelvägen och 78-83 km uppskattad löpning.

Hade inte skadan kommit hade nog ursprungsplanen hållit med ytterligare 3 poäng.

Höjdmätaren loggade 4009 höjdmeter.

Vi visade Björn Rydvall lite obligatorisk utrusning på uppmaning och gick mot Fjällcenter. Inte mycket energi kvar i kroppen. Värmde upp med 20 min het dusch. Tog bilen till Sibylla (300 meter). Superskrov. Tillbaka. Mera mat. Sängen! 3 timmar medvetslöshet. Skönt! Men inte i kroppen…

Kollar nätet innan maten och får meddela Karin den något överraskande nyheten att vi nog blev 2:a i mix-klassen och 5:a totalt.

Va? Vi? På pallen? *asg*

Sen blev det god middag, gott sällskap, goda historier, prisutdelning, god öl och gott vin. Jodå, vi somnade gott. Nöjda. Mycket nöjda.

 

//Lag 36 Håkan & Karin

 

 

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.