När orken tar slut

Det rullar på. Riktigt bra, helt enkelt för bra egentligen och jag är kluven. Kan jag med att ropa…Håll igen lite!….Nä, inte än i alla fall. Det är bara att bita i lite till. Efter ytterligare några mil förvandlas min hjärna till en skrikande femåring i baksätet på en bil och upprepar “är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart”  ja då känns det ju inte jätteinspirerande att fortsätta. Allt eftersom vi kör så blir benen tyngre och tillslut helt tomma. 

Ja så där brukar ett cykelpass med grabbarna kännas för mig. Frågar mig själv konstant…Varför utsätter jag mig för det här gång efter gång? Enkelt !! För samtidigt som det är sjukt jobbigt är det precis lika sjukt roligt att träna med grabbarna.

Vi ses på cyklarna

Claes

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.