Mot nya PB

Missad SM mil

Tyvärr fick jag inse att jag inte kunde springa idag. Riktigt tungt har det varit och jag har haft hopp in i det sista att kunna springa. Det blev inget lopp förra helgen heller på DM i Ystad. Då gick det verkligen inte att springa. SM milen fanns det hopp men... 

Under måndag-onsdag den här veckan körde jag alternativ träning och jag tyckte att det gjorde lite mindre ont. Hoppet kom tillbaka och jag såg ljuset i tunneln. Kanske att det kunde bli ett lopp ändå. Torsdagen kom och det var dags att testa springa. Det var ett litet test och ett litet avgörande på om det skulle gå. Fråga 1.. Går det ens att springa? Fråga 2.. Går det att springa med smärtan? Fråga 3.. Håller sig smärtan på samma "nivå"? Fråga 4.. Blir det värre om jag springer? Fråga 5... Hur känns det dagen efter? Som ni hör fanns det en massa frågor jag vill ha svar på och svaret jag såklart suktade efter va att det skulle kännas bra och att jag skulle kunna springa SM milen. Svaret jag fick va inte detsamma som jag önskade. Första och andra kilometern kändes ok. Under tredje tilltog smärtan men jag fortsatte. Fjärde och femte kändes inte bra men det va först när jag stannade jag verkligen kände hur sjukt ont jag hade. Benet hängde knappt med. Gråtandes och haltandes tog jag mig hem de sista hundra meterna som var kvar. Så otroligt ledsen och besviken jag va. Att vara skadad är bland den värsta tänkbara situationen för mig. Att inte kunna göra det jag helst av allt vill är tungt. Jävligt tungt om jag ska ska vara helt ärlig! Trots detta försökte jag ändå se en start på SM milen. 

Efter snack med mina nära och kära fick jag mig en tanke att kanske inte springa ändå. Ett enda lopp utan start skulle kunna bli flera lopp om jag hade otur. Tankarna just där och då var "tänk om jag skulle klara av att springa, tänka bort smärtan och slå nytt pers"... 

I torsdags gick jag till Stefan Bengtsson, kinesolog och mer därtill och frågade efter en tid. Han har räddat många. Jag beskrev det som akut och att jag skulle tävla på lördag. Han hade fullt flera veckor framöver men skulle försöka få in mig innan lördagen. Han ringde igår, fredag, och sa att jag kunde komma kl. 15. Hur glad blev jag? Jag och Björn åkte dit. Jag beskrev mitt problem lite mer ingående och det som jag tidigare trott va en sträckning va inte alls en sträckning. Jag hade börjat undra eftersom det inte läkte.
Han började kolla mig och efter ett tag frågade han om jag varit i en torktumlare med min kropp .... Hela höger sida hade dragit ihop sig som någon form av låsning plus att höger ben va ca 2-3 cm kortare än det vänstra. Han började undersöka mig uppifrån och ner. Allt va spänt, allt från nacke till käkar, höften och spänningarna i ryggen och rumpan ska vi inte ens prata om. Svetten började komma och jag fick krama i undersökningssängen för att inte hoppa i taket. Fy vad det där kändes. Inte konstigt jag inte har kunnat springa och kroppen har tydligen inte kunnat läka pga av alla snedvridningar. 

Dock blev det inget lopp idag. Såklart tungt! Men jag känner att det är på bättringsvägen. Nu har kroppen möjlighet att läka iallafall. Psyket får jobba oerhört nu kan jag lova. Herregud.. Jag får kämpa. Ena sekunden känner jag mig hyfsat stark, andra sekunden vill jag bara gråta. 

Jag ska komma tillbaka och jag hoppas snöra på löpskorna inom några dagar och då med ett positivt besked. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.