Barcelona Marathon 2015

2015 års första marathon blev för min del Barcelona den 15 mars. Att springa en mara i mars kändes lite tidigt på säsongen, men jag kände mig i fin form under hösten och chansade därför på att det skulle gå bra och att vintern skulle tillåta lite långpass.

Att springa en mara så tidigt på säsongen visade sig dock ha en positiv effekt när det gällde att få till långpassen! Att ge sig ut, som jag har för vana, kl 6 på morgonen med pannlampa, broddar och lager på lager med kläder för att klara den bistra mellansvenska kylan var på något perverst sätt stimulerande då jag samtidigt för mitt inre målade upp bilden av hur lätt det skulle bli att springa med shorts och t-shirt i Barcelona någon månad senare!

Inför maran hade jag beställt en gul t-shirt med Sweden tryckt i blå text på både fram och baksida, samt tre kronor i blått på ryggen. Att på det sättet visa att man är svensk på en mara utomlands leder till många peppande hejarop från publiken runt banan, både svenskar och andra nationaliteter, och från med-löpare (oftast snabbare löpare som passerar och ropar några peppande ord på vägen). Det var i alla fall min tanke innan maran och jag fick det till min glädje bekräftat under loppets gång!

Flyget till Barcelona gick via Oslo och som vanligt då man åker utomlands för att springa börjar man redan på flygplatsen titta på sina medpassagerare för att se huruvida de är presumptiva Marathonlöpare eller inte. Jag tyckte mig redan i Oslo se ett antal sådana och man innesluts, även om man inte tar kontakt, i en slags tyst gemenskap. Naturligtvis är det från min sida ren inbillning då jag inte ser ut som den typiska marathonlöparen, men det känns oavsett bra!

Vi, min fru Linda och jag, anlände på fredagen till Barcelona och maran gick av stapeln på söndagen. Linda skulle dock inte springa maran utan på muséer! Var och en skulle med andra ord få det roligt på sitt sätt! Efter en lunch bestående av Tapas, vad annars? och en kort sejour på hotellet då vi utnyttjade rummets faciliteter för att göra en espresso begav jag mig till nummerlappsutdelningen medan frun gick loss på La Rambla. Nummerlappsutdelningen gick mycket smidigt och då det bara var fredag var även expon föredömligt glest besökt. Att gå runt på expon och insupa atmosfären samt få inspiration till framtida marathon-resor är ett måste.

Fredag kväll och lördag morgon turistades det. Vi besökte bland annat den Gotiska gamla staden samt bostadshusen Gaudi designat och naturligtvis Sagrada Família. Lördag lunch återvände vi till expon för att ”avnjuta” pastapartyt. Säga vad man vill men det finns betydligt trevligare sätt att avnjuta pasta på än sittandes på plaststolar i en tom utställningshall med betongolv, serverad på plasttallrikar med plastbestick. Å andra sidan, gratis är ju alltid gott!

Mätta och trots allt ganska belåtna kunde vi på eftermiddagen fortsätta turistandet. Jag för min del fann stort nöje i att sitta med en öl och vila benen på La Rambla medan fru Linda shoppade!

Så kom då den stora marathondagen. Vädrets makter var med oss, strålande sol och 8 grader på morgonen som enligt prognosen skulle bli 14 grader mitt på dagen. Bättre förutsättningar går det knappt att få. Ett litet orosmoment var solen och om den skulle bli alltför skarp, men det visade sig att en stor del av bansträckningen ändå hamnade i skuggan på grund av den tidiga timman och att solen aldrig stiger så högt i mars ens i Barcelona.

Starten gick kl 08.30 på morgonen. Jag hade ca 1,5 km till starten vid Plaça d'Espanya så jag tog ett lätt joggingpass som uppvärmning dit vid 07.30. Väl framme skulle väskan med överdragsläder lämnas in och det var enda tillfället då organisationen runt maran fungerade lite dåligt. Det var en enorm kö in till hallen där väskorna skulle lämnas och organisatörerna hade laddat upp med kravallstaket i sick sack vilka dock inte fungerade särskilt väl. Det slutade (efter ett utrop på spanska som jag inte begrep) med att alla började klättra över staketen in mot hallen vilket märkligt nog fungerade betydligt smidigare!

Då startskottet för maran small av och vi gav oss iväg på våra 42195 meters ”turistlöpning”, gjordes det till den mäktiga musiken ”Chariots of fire” som många av oss nog förknippar med ”Ett med naturen”. Musiken, strömmen av löparna och passagen av de två tornen, Torres Venecianes, vid Plaça d'Espanya gjorde att det gick njutningsfulla rysningar längs ryggraden!

Första delen av maran tog oss en sväng från de centrala delarna upp till Camp Nou som vi rundade för att sedan återvända ner mot Plaça d'Espanya. Första kilometrarna gick lätt uppför varför det kändes som om farten var lite låg, men efter att vi vänt sluttade det i stället utför och tempot ökade avsevärt. Det var stundtals så jag blev orolig för att det gick för fort. Vid 10 km var det dags att inta den första gelen, en psykologiskt viktig milstolpe i loppet.

Åter vid Plaça d'Espanya passerades 12 km skylten och därefter blev det platt löpning längs den breda Gran Via i två kilometer innan vi vek av upp mot l’Eixample där vi passerade Gaudis två bostadshus och lite senare Sagrada Família vid 16 km. Så här långt i loppet kändes kroppen fortfarande mycket pigg och jag kunde njuta av omgivningarna då jag, som det kändes, flög fram på gatorna med lätta steg.

Strax efter Sagrada Familia kom vi till Avinguda Meridiana. Detta var den första av två delar där vi sprang upp och ner för samma gata och därmed mötte andra löpare. Då jag studerat kartan innan loppet tänkte jag att dessa två passager skulle bli jobbiga, men eftersom jag var skapligt pigg och kunde se på skyltarna att 22 km av loppet (mer än hälften) skulle ha passerats vid utgången av ”loopen” kändes det plötsligt uppfriskande! Efter vändningen då vi mötte dem som inte vänt ännu och då vi dessutom hade utförsbacke blev även den känslan en boost i loppet. Vid 20 km markeringen var det dessutom dags för loppets andra gel. Efter denna var jag inställd på att börja dricka av min medtagna hemmagjorda gel baserad på flytande honung och saft (enligt ett recept som jag hittat i Runners World).

Exakt samma känsla återkom vid 26 kilometer då vi gav oss in på den andra ”loopen” längs Avinguda Diagonal. Här började vi på 26 kilometer och såg samtidigt 31 km skyltarna vid utgången! Det faktum att man ska springa 2,5 kilometer upp längs en rak aveny för att sedan vända och springa tillbaka igen, då man redan har sprungit 26 km, borde normalt sett vara tungt, men den här dagen var det bara inspirerande. Att vändpunkten var vid ett av Barcelonas landmärken, den gurkformade skyskrapan Torre Agbar, gjorde inte saken sämre.

Vid utgången från loopen på avenyn så var det med andra ord endast 11 km kvar. Jag hade förvånansvärt mycket kraft kvar i benen och kunde hålla ett högt tempo. Jag började dessutom fundera på om jag inte bara skulle kunna slå personligt rekord utan dessutom passera min ”drömgräns” 3.30!

Den pigga känslan höll i sig till dess att vi vek upp mot gamla stan då det var ca 6 km kvar men då började det gå tungt. En kilometerlång slakmota upp mot Plaça de Catalunya tog rejält på krafterna och sedan återfick jag inte riktigt farten i benen igen då vi vände ner mot hamnen längs Via Laietana och därefter vidare mot mot Monument a Colom där vi återigen vände uppåt. Den här gången var det för att ta oss de sista två kilometrarna upp mot Plaça d'Espanya och målgången. Dessa två kilometrar var även de i svagt uppförslut och med 40 kilometer i benen förmådde jag inte pressa kilometertiderna utan var mest glad åt att jag för varje steg närmade mig mållinjen. Jag rundade hörnet vid Plaça d'Espanya och försökte mig på en patetisk spurt upp mot mållinjen mellan de två tornen och kom i mål på tiden 3.30.55... En putsning av mitt personliga rekord med 3,5 minuter! Trots den missade 3.30 vallen var jag mycket nöjd med dagens prestation.

Målgången mellan tornen på Plaça d'Espanya

Efter målgången, mottagande av sportdryck och vatten samt den åtråvärda medaljen slog jag mig ner på den solvarma asfalten och bara njöt av folkvimlet och känslan man har i målgången efter en fullbordad mara. Känslan av glädje, samhörighet och nöjd utmattning, men samtidigt en slags tomhet efter fullbordat värv.

För att få fart på benen och inte stumna till för mycket gick jag de 1,5 kilometrarna tillbaka till hotellet där frun hade ”bullat upp” med en baugette, chips och öl som vi tillsammans kunde avnjuta ute i eftermiddagssolen på hotellrummets altan. En härlig avslutning på en fantastisk marathondag!

Vid hemresan med bussen från hotellet till flygplatsen passerade vi Café Istanbul! Jag har länge gått och funderat på att Istanbul marathon kanske skulle vara trevligt att springa så kanske bör det ses som ett tecken från de högre makterna. Kanske vi ses där i november, jag måste ju fylla tomheten efter den fullbordade barcelonamaran med ett nytt mål!

Som en kort summering vill jag verkligen rekommendera Barcelona marathon. En mycket trevlig stad att turista i och en mycket trevlig marathonsträckning. Bevisligen även en alldeles utmärkt mara för att slå personliga rekord för den som ärute efter det. Det som kan vara riskabelt är vädret i Barcelona i början av mars, men i år, 2015, var det fantastiskt!

Nöjd marathonlöpare

3 kommentarer till inlägget

Anders Bergman
1975 • Stockholm
#1
17 mars 2015 - 21:17
Bra sammanfattat. Kan bara hålla med... Utom då förstås att jag till skillnad från dig missade alla landmärken som Sagrada Familia mfl... Såg mest mina egna fötter verkade det som. Tyckte även de där två "dubbelsträckningarna" var väldigt sega. I synnerhet den sista mot Gurkan.
1973 • Uppsala
#2
18 mars 2015 - 12:10
Jo, som jag skrev trodde jag inför loppet att dom skulle bli riktigt sega. Hänger nog oerhört mycket på hur man känner sig i kroppen just i den delen av loppet!
Sen gäller det ju att alltid försöka se det positiva! Är glaset halvfullt eller halvtomt! :-)
Anders Bergman
1975 • Stockholm
#3
18 mars 2015 - 13:35
Haha, ja. Jag tenderar att alltid se glas som halvfulla vid 25km och 17kvar. :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.