Skid-Saga

Obotlig optimism

Min största sjukdom i livet är min optimism! En väldigt bra sjukdom som jag gärna smittar människor med. I de flesta fall är jag en realistisk optimist med kloka och grundliga slutsatser och beslut. Men ibland slår det optimistiska tänket om på helfart och det där realistiska blir som bortblåst. Det kanske var lite det som hände i veckan när jag bestämde mig för att fara och tävla på JSM-tävlingarna för mig i Sundsvall. Det roliga, frestande och spännande med tävlandet blev för stort och jag som egentligen endast hade en veckas träning i kroppen började verkligen tro att det här kan vara möjligt! Vilket det inte var. Insåg någonstans under loppets gång att det där viruset hade nog inte lämnat kroppen ändå, hehe. 

Besviken, less och tråkig Saga gick urlakad i mål fast jag planerat att bryta under loppets gång. Förhoppningar blev grusade och fast man vet att man inte ska ha dem, är det ju så svårt att låta bli! Man vill så mycket och när det inte går vägen så känns ingenting bäst. Men med lite distans till det hela, en stor dos av solsken som dagarna bjöd på hela veckan och möten med alla fantastiska skidmänniskor både i och utanför spåret så känns saker rätt bäst ändå. Motgång föder framgång sägs det ju och inget lopp är ett dåligt lopp om man lär sig något av det.

Den här gången lärde jag mig att verkligen att inte ta underställ i 7+ fast det känns lite kyligt på morgonen, att för att saker ska gå vägen ska också förutsättningarna finnas och inte bara en vecka i förväg men framförallt vad privilegrad jag är som har folk som ständigt delar med sig av sitt bäst, så man själv tillslut känner sig nästintill bäst ändå. I år blev det riktigt bottennapp, men nästa år blir det andra tag. Hej på er så länge och ha det bäst! 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.