En helt annan aspekt av tjejmilen!!

Tjoho!

Nu har jag genomfört min 8:e tjejmil i rad och det var helt klart en annorlunda upplevelse än tidigare!

 

Jag har alltid startat i grupp 3-4 eller 5 och försökt pressa mig under timmen!

I de här grupperna är det fullt av taggade tjejer som vill sätta bra tider och persa! Det är hög stämning men också väldigt bitsk många gånger. Vassa armbågar, bitska kommentarer som "håll höger ni som går" "släpp fram oss som vill springa" "flytta på dig" skrikna med snäsiga gälla röster skapar detta en otrevlig stämning. Det har varit vassa armbågar i sidorna, skor som nafsat i hälar, händer som plöjt fram och rent av knuffats!

 

I år startade jag också i grupp 4 men då jag visste med mig att jag inte skulle kunna springa så mycket så ställde jag mig absolut sist och längst till höger redan från start!

 

Starten gick och havet av tjejer vällde fram och ganska snabbt gick jag ensam vid vägkanten. Promenerade med raska steg och ett stort leende, solen sken och humöret var bra! Efter ett par minuter kom nästa startgrupp i kapp. Jag höll så långt höger jag bara kunde, var till o med ute i gräset och gick där det var lite smalare, gjorde allt jag kunde för att släppa fram de som sprang om.

 

Efter ytterligare ett par minuter kom nästa grupp farande och jag gjorde samma sak.

 

Allt eftersom tiden gick blev fältet mer utspritt och efter ett par km var det fler och fler personer som promenerade, sakta, raskt, halvjoggandes helt blandat.

 

Och här upplevde jag nu en helt annan känsla och vinkel på tjejmilen. Efter 5 km var vi nästan bara gående kvar. Det kom små grupper med tjejer från de bakre grupperna som sprang om men de hade gott om plats på vänstra halvan, och vi på högra sidan gick i våra olika takter.

 

Här var allt blandat folk, unga, medelålders, gamla och riktigt gamla! :)

Här var alla typer av kvinnor representerade, unga systrar, mammor, mostrar, mormödrar,, tjejer, kvinnor, tanter och kärringar om ni så vill.

Men vad upplevde jag här, som jag inte upplevt tidigare år ?

Jo en vänlighet, en ödmjukhet och en sammanhållning jag sällan varit med om på lopp.

Här tog man sig tid att lägga en hand på den tröttes axel och fråga hur den mår, när någon stod vid vägkanten och stretchade eller vilade lite, var det inte bara en utan nästan alla som gick förbi frågade hur mår du? behöver du hjälp? Man stannade upp och hjälpte varandra. Erbjöd dricka och energi.

 

Borta var de stressade vassa armbågarna. Här var glädjen och vänligheten representerade och gemenskapen var hög! När jag promenerade över djugårdsbron så hörde jag idel peppande runtom mig. Mina medsystrar peppade varandra. "kom igen tjejer, vi klarar det, bara en km kvar nu" En äldre dam som såg väldigt hurtig ut, stannade till och la armen om en kvinna som såg så trött ut, hon liksom fångade in henne i sin famn och ömsom puffade och förde henne framåt, "vi sällskapar in i mål hörde jag henne säga, "tillsammans grejar vi det" Och när jag kom upp på krönet av sista backen så gick där tre kvinnor hand i hand, kvinnan i mitten var verkligen inte purung. Hon var rynkig och kutryggig och hela hennes hållning skrek hur trött hon var! Men de två vid sidorna höll henne uppe och hon tog sig sakta men säkert framåt. När jag passerade dem kunde jag inte låta bli att heja på dem "härligt jobbat, nu är vi snart i mål" då tittade den gamla damen upp och hela det rynkiga ansiktet log, från öra till öra.

Jag har aldrig promenerat runt tjejmilen förut, jag har heller aldrig upplevt sån glädje som nu!

Vilken fantastisk lördag på ett soligt djurgården i Stockholm!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.