Dubbla känslor på Boston Marathon 2014 | Blogg: Jenny Fischer

Dubbla känslor på Boston Marathon 2014

"It is inadvisable for anybody to attempt the race without proper preparation" (Rekommendation från arrangören Boston Athletic Association, BAA, inför Boston Marathon 1941).

  Å ena sidan; jag var förberedd. Jag hade tränat bra hela december och januari, jag hade sprungit flera maror tidigare, jag visste att jag kunde och jag vissste vad det handlade om. Jag var supertaggad och jag var mycket motiverad att genomföra loppet och att komma i mål.

 Å andra sidan; jag var inte förberedd. Jag hade tränat osmart och dragit på mig överbelastningsskador redan i februari. Jag hade knappt kunnat springa resten av vintern/våren och jag var fylld av tvivel. Skulle jag kunna ta mig i mål utan att göra illa mig jättemycket? Skulle jag orka, trots att jag inte hade några långpass eller kvalitetspass på över två månader? 

Å ena sidan:vilket fantastiskt stöd och vilken sensationell pepp  från klubbkamrater, kompisar, familj och facebookvänner innan loppet. Otroligt!! Vilken extra kraft! Alla är med mig, BOSTON STRONG!

Å andra sidan; varför sade jag något över huvud taget? Ska jag aldrig lära mig?

Å ena sidan; FAAAN! Lönnsirap över hela löparkjolen vid frukost! Hur kan man vara så klumpig?! Ska jag ta mina stora sköna adidasshorts istället? Då slipper jag känna mig så naken också.

Å andra sidan; ALDRIG I LIVET! Den där kjolen ska vara på!

Å ena sidan; VA?! Skämtar ni? Bjuder de inte på något att äta vid vätskestationerna?! Måste man släpa med sig allt själv? Hur ska det här gå?

Å andra sidan; okej, jag sätter fast en påse Swedish fish med en säkerhetsnål på ena höften, och en stor powergel som jag fick innan loppet på andra. Nötter i ena fickan, godis i andra. Det här blir perfekt.

Å ena sidan; banan i Boston är knepig, den är känd för att vara tuff. Första halvan går mycket utför utan att man märker det särskilt mycket, vilket kan göra att benen, framför allt låren, tar stryk och gör det problematiskt när man under andra halvan av loppet ska ta sig uppför de ökända backarna in mot Boston. Det är viktigt att ta det riktigt lugnt, i synnerhet för mig. Jag lägger mig i 5.10-tempo och ska aldrig gå under 5-tempo första halvan, då vet jag att jag tar mig i mål. Har jag krafter kvar är det bara bra, då kan jag öka när de värsta backarna är slut.

Å andra sidan; wow! Jag ligger ju på 4.45 eller något och ändå känns det jätteskönt! Jag visste väl att det skulle gå bra! Man ska inte underskatta vila, jävlarimig. Och jag vet att det är många som håller koll på mig nu när jag har passerat 5k, 10k, 15k. I'm doing this. BOSTON STRONG!  

Å ena sidan; oj då. Går det kanske lite för fort i alla fall? Ta det lugnt! Sakta ner!

Å andra sidan; bara jag stannar och kissar blir det bättre. Då kommer jag att kunna slappna av igen.

Å ena sidan; nej, det känns inte bättre…

Å ena sidan; varmt är det också… Jag pallar inte värme, det har jag aldrig gjort.

Å ena sidan; NEJ! Nu kommer den – smärtan i vaden. Och hälsenan känns jättestram. : (  

Å ena sidan; …och vad fan springer jag och håller i den här powergelen för? Att ha den på höften funkade inte alls, den var för tung och skumpade för mycket så där kunde jag inte ha den. Jag gillar ju inte ens powergels! Jag kommer ju inte dricka den här! Och hur öppnar man den förresten? Äh, jag kastar bort den!

Å andra sidan; nej, det här funkar inte. Men kolla på publiken! Lyssna! De ropar ju på mig. ”Go Sweden! Henrik Lundkvist!”. Det finns ingen annan svensk här i min klunga – det är till mig! : ) Vink vink.

Å andra sidan; vad spelar tiden för roll? Jag spinger i Boston! Det är det här jag har laddat för så länge, det är nu det händer. High Five! High Five igen! Vink vink.

Å ena sidan; okej, nu börjar uppförsbackarna. Tur att jag stannade vid vätskestationen och vilade lite. Det är bara att kämpa på. Jag springer till nästa station, sedan går jag igen en stund.

Å andra sidan; nu har jag kämpat på, var är stationen? Och var är fancluben? Skulle de inte stå här någonstans?

Å ena sidan; äh, jag kan väl gå lite här med, bara inte fancluben dyker upp och ser mig…

Å andra sidan; en svensk flagga? Är de redan här? Men skulle de inte vara längre bort? Kram kram. Lite ledsen. Lite glad. Både och.

Å ena sidan; typ 28 km. Alltså 14 kvar. Kämpa på. Strunta i alla andra. De kan skita i mig, det här är mitt lopp. Jag vill komma i mål.

Å andra sidan: High five igen. ”Heja Swerige!”. vink vink. Där är ju han med rullstolen och sin son! GO GO GO!! Vink vink. Lite godis från fickan. Vink vink. Vätskestation. Skönt. Gå. Börja springa igen. Vink vink.

Å ena sidan: tom i huvudet – just keep moving.

---

---

Å ena sidan: Oj, vi närmar oss. En tjej bakifrån klappar mig på axeln. ”Come on – you can do it!”. Börjar springa igen. Massor och massor av folk nu. Många ropar på mig. Många tjoar i största allmänhet. Ropar och tjoar tillbaka. Vinkar. Gör tummen upp.

Å andra sidan: skönt med en tunnel, då ser ingen att jag stannar och går lite till… Men snart är jag där.

Å ena hållet: JUBEL! HEREFORD STREET!! Det är här man svänger!! Hereford street right! Springer och grimaserar, börjar nästan gråta.

Å andra hållet: Och nu Boylston Street. Vänstersvängen. Overkligt. Vinkar. Men vad långt till mållinjen. KÄMPA!! Under 3.50 kan du, kämpa för sjutton. ”SVERIGE!!” – vinkar. Kämpar. Nähä – inte under 3.50 – skitsamma.

I mål.

 

Efteråt: ”thank you for doing this!” till nästan varje volontär som gav mig något. Frukt, dricka, medalj, aluminiumkappa. Näven i luften mot en man i publiken som gjorde likadant medan han skrek ”You did it!”. Jag svarade med ett ”JAAA!”. Massor av ömsesidiga gratulationer. Jätteglad. Träffade familjen uppe i Boston Common på den avtalade mötesplatsen. Jättejätteglad.

Senare på kvällen: personsämsta?! Varför gick jag så mycket? Ville inte kolla i resultatlistan, var övertygad om att jag var sämst av alla svenskar. Av alla över huvud taget.

Dagen efter på Basebollmatchen, när matchen var slut och jag hade tagit på mig min skrytkappa av aluminium för att inte frysa och bli blöt, dök ett mager liten japansk man upp framför mig i en likadan kappa. Han stannade upp och tittade på mig utan en min. Sedan bugade han sig. Jag bugade tillbaka. Han gick vidare.    

 

7 kommentarer till inlägget

1974 • Örnsköldsvik
#1
27 april 2014 - 10:54
Trevlig läsning och jag är imponerad av ditt genomförande då dina förutsättningar inte var dom bästa inför detta lopp.
1971 • Göteborg
#2
27 april 2014 - 11:02
Respekt. Nuff said.
1973 • Knivsta
#3
27 april 2014 - 13:20
Tack Morgan : ) Alltid är det väl något som gör att man tycker att förutsättningarna kunde ha varit bättre. Men det jag har insett är att jag absolut inte kan tillgodogöra mig träning och bibehålla kondisen med min motionscykel. 2 1/2 timme på den är inte på något vis som ett långpass löpning, inte för mig iaf. Jag måste ha mina löppass, annars förlorar jag uthålligheten.
Eva, I did it! Precis som du sa. Och jag gjorde det med en större mening.
1963 • Örebro
#4
27 april 2014 - 14:08
Bra jobbat! Glöm att det var PS, det var säkert ett PB i kamp mot smärta och taskiga förberedelser. Ta hand om dig nu och bygg en stabil grund inför kommande utmaningar.
Marcus Aveholt
1974 • Silverdal
#5
27 april 2014 - 17:54
Som sagt att du ställde dig på startlinjen o tog dig igenom loppet är stort nog med tanke på förutsättningarna. Att genomföra lopp är kul, skapar motivation och ökar sannolikheten för att man fortsätter o nöta på med träningen o skktar in sig på nya lopp/utmaningar.
Marcus Aveholt
1974 • Silverdal
#6
27 april 2014 - 17:55
Bra jobbat glömde jag att säga!
1973 • Knivsta
#7
28 april 2014 - 07:23
Tack Joakim : ) Precis så får det bli nu, långsam uppbyggnad till att bli starkare och uthålligare igen. Och det är de positiva minnena som i särklass dominerar ändå, det var en så häftig upplevelse alltihop. Både innan loppet, själva loppet och efterspelet.
Tack Marcus! Ja, det är roligt med lopp, och det här var (konstigt nog) det roligaste av alla. Men det jobbigaste också. Jag håller helt med om vad du skriver, loppen hjälper till att hålla ångan uppe och att komma igång.
(Samtidigt funderar jag ibland på att ta ett år utan något lopp alls, och se vad som händer).
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons