Spirit of the Marathon

Att säga att man måste se på varje tävling utifrån rådande förutsättningar är så lätt när det gäller andra. Handlar det om sig själv däremot känns det inte lika betryggande. Det finns många sanningar som är så självklara - bara det gäller andra. Som att inte öka mängden för snabbt, eller att våga ta det lugnt på långpass och distanspass. Vikten av diffad träning. Inte stressa upp sig över förkylningar, snart är man frisk igen och hittar tillbaka till formen. Gammal skåpmat, inget jag tänker gå närmare in på. Låt mig bara säga att mina senaste veckor inte har gått enligt plan. Jag gillar ju mina planer, mina träningsscheman. Men den här gången höll det inte.

Det har handlat om en krånglande hälsena och obehag upp i en vad. Jag avbröt träningsschemat och körde lite alternativträning istället. Nu tror jag att det är överspelat (peppar, peppar), men drog på mig en rejäl förkylning den här veckan i stället. Förargligt och lite deppigt. Tiden rinner liksom iväg här, i morgon bitti är det bara fem veckor kvar till att starten går i Hopkinton in mot Boston.

"Jag MÅSTE komma i gång nu!" skrev jag till en kompis igår, och bestämde mig för att sticka ut på ett lugnt morgonpass i skogen nu i morse. Utan att ha ställt klockan vaknade jag vid sex-tiden och tänkte att det var dags för comebacken. It's all in the head, kom igen nu. Jag gick upp och skulle göra mig i ordning. Jag ÄR inte sjuk, jag KAN springa. Men jag var sjuk. Kollade tempen, 38. Hela halsen helt tjock så att det sved upp i öronen. En flyktig tanke om att trotsa kroppen, vara rebell och ta ett pass ändå. Få en bekräftelse på att hälsenan och vaden åtminstone är bra igen. Men nej. Nu får det räcka med dumheter och stolleprov. När jag tog min runda i somras då jag ramlade och bröt armen var det precis i ett sånt här läge; att jag stack ut fast jag inte var helt frisk och pigg. Alltså ramlade jag och bröt armen. Smart? Inte särskilt.

Moloken kröp jag tillbaka under täcket, men eftersom jag inte kunde slappna av och hamna i viloläge igen satte jag på en film på you-tube som jag hade blivit rekommenderad: Spirit of the Marathon. Hela filmen ligger uppe på you-tube, och jag kan varmt rekommendera den vidare till dem som inte redan har sett den. Man följer några olika löpare som ska springa Chicago Marathon, alla med olika förutsättningar, erfarenheter och mål. Filmen fungerade perfekt som substitut för att springa för en deppare med träningsabstinens. Den innehöll många träningscener. Folk sprang ensamma. I grupp. I städer och i spår. En del blev skadade och sprang i bassänger. Långsamt och snabbt. Vackra bilder och träningstankar. Sentimentalt, ja visst, men det spelar väl ingen roll? Humöret gick upp, jag såg plötsligt egna målbilder framför mig. Sade till min halvsovande man att vi måste bestämma var de ska stå längs banan så att vi inte missar varandra (och min redan hesa röst bröts nästan av rörelse av blotta tanken på att få vinka till och göra high five med dem – somliga av oss bär på väldigt mycket känslor ; ). HÄR finns filmen, om du vill se:

http://www.youtube.com/watch?v=qQDwBVufF5Y&sns=em

Hela dagen idag har sedan mer eller mindre ägnats åt resan, som nu börjar ta form. En del mailande till släktingarna om flightdetaljer och annat. Studerande av stadskartor över Washington och Boston, studerande av banan, googlande på turistattraktioner, diskussioner kring det angenäma dilemmat att antingen köpa biljetter redan nu till en baseballmatch mellan Redsox och Yankies - eller ha lite is i magen och hoppas att Boston Bruins tar sig vidare till Stanley cup (så klart de gör!) och att de har en hemmamatch någon av dagarna vi är där. Delar av familjen tog en skogspromenad mitt på dagen, där hela promenaden ägnades åt samtalsämnet "Vilket godis ska vi ta med oss och fylla påskäggen med som vi ska ge till släktingarna?". Det allra godaste och bästa ur den svenska godisskatten måste det vara....

Hur som helst, är det inte så att jag egentligen trivs bäst när det händer lite grejer och allt inte går enligt plan? Det kan vara en befrielse att slippa spekulationer från sig själv och andra vad gäller km-tider och sluttider. Har man oddsen emot sig blir det så uppenbart att man bara tävlar mot sig själv och det enda som gäller är att göra sitt bästa. Och framför allt njuta av att få åka dit och att få starta. I filmen var det flera som verkligen kämpade för att få till en kvalificering till just Boston, och jag ska ju dit! Snart!!

Det slog mig också under dagen att den stora konsten är väl att klara av att träna så mycket som man vill utan att skada sig. Jag hoppas som sagt att mina besvär med hälsenan och vaden är passerat (det känns så). Om jag bara blir frisk nu tänkte jag att det är dags för någon form av formtoppning. Alltså fartpass. Hur de ska se ut vet jag inte, men jag skiter i programmet nu och ska försöka köra lite efter eget huvud. Fartpass varvat med lugn terräng kanske i veckorna (för att vara snäll mot hälen och benen), och varje helg innan vi åker få till ett redigt långpass. I så fall, om allt går bra nu, kan jag få tre riktiga långpass på 30k eller lite till, samt ett halvlångt dagen innan vi åker (när det är drygt en vecka kvar till loppet). Under december och framför allt januari lyckades jag få ihop rätt bra mängd, jag hoppas att kroppen kommer ihåg det och att jag kan ha det som grund nu.

Idag är det fyra veckor kvar tills vi flyger över, imorgon fem veckor kvar till själva loppet. Jag ska se till att skriva lite oftare inför resan. Håll tummarna för att inget mer skiter sig. Frisk, stark och glad i kombination med en lagom balans avspändhet och jävlar anamma. Vi hörs snart igen.

8 kommentarer till inlägget

1971 • Göteborg
#1
16 mars 2014 - 21:06
Tänker på min egna resan fram till NYC i höstas och när jag stod där i starten mindes jag min långa krokiga resa och visste att oavsett tid så var jag en vinnare. Jag tänker så på dig nu och jag vet att jag kommer sitta som klistrad där vid telefonen/datorn för att följa dig på loppet.
Att träna till ett maraton är verkligen speciellt, det är en resa som man gör med sig själv, både till kropp och själ och någon gång kommer jag göra den igen men det får vänta lite för jag har inte återhämtat mig än.
/Hon som inte vågar kolla på den där filmen du länkade till då hon nog riskerar att gråta sönder sig <3
Øistein Røisland
1966 • Oslo
#2
16 mars 2014 - 21:31
Spirit of the Marathon er en av mine favorit-løpefilmer. Forrige året var jeg på premieren til Spirit of the Marathon 2 på en bio på Times Square i New York. Spirit 2 er bygt på samme konceptet som Spirit 1, men handlar om løpere som skal delta i Maratona di Roma. Kul å se en slik løpe-geek film på bio!

Lykke til i Boston! Jeg skal også dit, så kanskje vi treffes.
1963 • Örebro
#3
16 mars 2014 - 23:36
Här kommer förslag på en formtoppning, En grym tjej körde det här med lyckat resultat förra året. http://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=135646&ar=2013&manad=5
1973 • Knivsta
#4
17 mars 2014 - 06:44
Du och jag, Eva - och våra känslor... : )) Jag har sagt det förut; vi ska se det som en gåva.
Jo, det är ju sannerligen en resa. Och jag är mitt uppe i resan nu. Det är ju här som är grejen med alltihop. Det är det som gör Marathonmålgången där framme så stor. <3
1973 • Knivsta
#5
17 mars 2014 - 06:46
Oistein; jag håller med! En fantastisk film! Jag ska se om jag hittar tvåan någonstans också. Vilken härlig upplevelse det måste ha varit på Times Square. Lycka till i Boston själv, snart står vi där... : )
1973 • Knivsta
#6
17 mars 2014 - 06:49
Joakim: Hahaha! Åh vad jag gick på den... : )) (Jag hann tänka; "Är det Karibou? Hon är för bra, kör för mycket och för snabbt för mig... Eller finns Tove Langset här på jogg?"...) Tack. <3
Thomas Forsell
1956 • Älvstranden
#7
17 mars 2014 - 11:13
Som vanligt härligt skrivet! Njut av din egen prestation , hög som låg!! Proud and Free!!
1973 • Knivsta
#8
17 mars 2014 - 18:25
Proud and free!! : )
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.