Broloppet 2013-Motala

När jag gick den kilometerlånga promenaden tillbaka till bilen så slog det mig.... Jag tittade inte!!! Jag befann mig högt uppe på en helt ny bro, men jag tittade inte. Visst har jag någon suddig vy inuti mitt huvud, men det var rakt fram, vägen fram. Inte något minne av att jag alls kastade blicken åt höger för att lite turistmässigt kolla utsikten. Nu var jag ju inte där för att titta på utsikten i första hand, eller var jag det?? I andra hand kanske och det ser vi nu hur viktigt det var. Den där nya bron i Motala dök upp efter 19 kilometers löpning och för att ta sig upp så gick det såklart uppför (konstigt vore det annars). Först gick det väldigt mycket uppför och sen när man trodde att det kanske skulle kunna plana ut så fortsatte det uppför med mindre lutning. Jag sprang och jag kämpade till max upp på den där bron och mitt fokus när jag kom upp, det vara att springa vidare så fort jag bara kunde, först på den plana delen och sedan i nedförsbacken. Till på köpet så var det rejält trångt med mycket publik på bron. Jag såg också till att ta mig om några stycken så jag hade mer än nog att tänka på. Ingen utsikt alltså. Jag valde att springa i linne och det gjorde jag helt rätt i. Däremot så valde jag mina långa tights och det var nog inte nödvändigt alls, men jag vet ärligt talat inte om det försämrar mig som löpare. Mycket folk var det så när startskottet small så stod jag still. När jag efter kanske tio sekunder ännu inte passerat startlinjen och inte börjat att gå med annat än små trippsteg, där man går och går, men inte kommer någonstans. Jag kände då att dom där sekunderna ville inte jag lägga där och böveln så rätt jag hade i den saken... Efter den lilla trekilometersrundan inne i Skänninge så bar det ut på den nya vägen. Folk har väldigt svårt att hitta sitt tempo i början kan jag säga. Varför ska dom stå så långt fram i starten och varför ska dom sprinta iväg som Linda Haglundar första kilometern???? Det är ju inte sjuåringar som springer!!!! Första kilometern blev jag omsprungen av några Lindor, men dom sista 20 kilometrarna på loppet så sprang ingen om mig. Jag sprang däremot om folk hela tiden. Ute på den nya vägen så gick det uppför och det fortsatte att gå uppför i stort sett hela tiden fram till halva loppet. Nae, inte brant uppför, men en lutning uppåt var ingen tvekan om att det var. Okej, tänkte jag, då bär det väl av utför på den sista halvan. Så blev det inte.... Förutom bron så kan jag bara minnas att det lutade utför en gång med sisodär 6-7 kilometer kvar. Jag kände efter halva loppet att jag nog inte sprungit fort nog för att nå mitt mål, så jag bestämde mig för en fartökning. Det fungerade mestadels bra. Vinden var ibland hård ute på slätterna och mestadels så var det nog sidvind, vilket inte är helt bra. Vissa sträckor var den nog ganska med oss och det tackar man för. Det här med vätska är ju lite överkurs för mig som inte är van att dricka under träning. En halvmara i oktober är ju inte stekhet så att man måste dricka för den sakens skull heller. Det var vätska vid 5, 10, 15 och 19 kilometer. Jag drack vid 10 och 15 men jag tog muggen i farten och drack kanske en matsked varje gång. Den vid 19 kilometer stod i den branta backen upp på bron och jag kan säga att hade jag stannat där så hade jag inte komit igång igen. Det knepiga i kråksången är att jag såg några som springer med dallrande vätskebälte... Det verkar riktigt onödigt, men man kan ju gissa att dom har en riktig häxdryck i dom där. Visst borde jag ha haft bättre koll på slutet hur klockan gick, men jag hade sprungit så smart och så bra som jag kunnat hela loppet. Upp på bron och nedför bron så gav jag det jag hade kvar. Efter bron så var det en kilometer till mål och jag lubbade på då också och när målet dök upp där så sprintspurtade jag. Jo, målet dök upp och där fanns även en klocka som jag fick syn på när jag hade ungefär 150 meter till mål. Stod det 1,38,53.....?? Nej, det står 1,39,53...!!!! Spurtade gjorde jag som sagt och medans pubiken applåderade och lät så sa jag själv bara FANFAN...FAN..FANFAN...... När jag sprang i mål så var tiden 1,40,10 men i resultatlistan så står det tiden 1,40,13. Den saken spelar nu ingen roll eftersom jag ändå var över 1,40. Min klocka satte jag igång när jag kunde börja ta vanliga steg i starten, alltså hade jag inte kommit över startlinjen eller börjat springa. Den visade 1,40,03 på en sträcka som var 21,3 km, dvs. en bit längre än halvmara. Min tid från startlinje till mål måste ha  varit exakt 1,40,00, men det struntar vi i nu. Jag gjorde ett mycket bra lopp på alla sätt och som vanligt klarade jag mig utan krämpor. Det här var absolut ett lopp för mig som ofta har svårt att hålla mig på sidan av vägen. Här kunde jag glatt speta på mitt ute i körbanan, men ibland så slog det mig att här kan jag ju inte springa... Då var jag på väg att vända mig om för att se om det kom någon bil, men innan jag behövde göra det så kom jag på vad för lopp jag sprang. 1,40,13 och en 101:e plats Inga marginaler på min sida som synes. 101:e var för att förtydliga det hela platsen jag fick i herrklassen. Sju lyckliga damer slog mig också. Grattis till dom. Att bilen höll känns som ett mirakel och vi får se om vi (jag och bilen) har samma tur imorgon bitti när det är jobbardags igen. Jäklar vad jag längtar kan jag säga.

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.