Jag grejade det - Stockholm Ultra Marathon 100km!

Jag är trött in i märgen nu, men jag fixade det. Det ömma och trötta kommer att gå över, men minnet av prestationen, medaljen och tröjan har jag kvar för evig! :-)

jag gjorde alla nybörjarmisstagen (igen) verkar det som, när jag tänker tillbaka. De första 50km gick tokfort, jag var för sugen helt enkelt. Officiella tiden på 50km blev 6h 24minuter och mitt förra personbästa på distansen var 6h 41minuter... Det var kanske inte bra att vila sig i form, inte för mig i alla fall.

Vid 6 mil blev det jobbigt, då sjönk farten betänkligt. I efterhand räknade jag ut att det var då det var som varmast, 28 grader enligt de som kunde kolla sånt. Klart man blir lite trött då. Jag höll mig blöt och försökte låta bli att deppa ihop fullständigt, och inramningen och alla underbara funktionärer gjorde sitt till för att hålla humöret uppe. :-)

Vilket äventyr! Jag sög åt mig energi och positiva tankar från den delen av varvet som inte gick i obygden, och tyckte nog att delen i skogen var den tristaste. Jo, lite fint och vackert var det väl där, åtminstone de första passeringarna men man kan bara bli hänförd och imponerad ett visst antal gånger av samma syn innan man blir blasé. Den verkliga energin fick jag från människorna runt om banan, alla som hejade så ivrigt och manade på oss löpare. Det var då jag levde upp igen, kände kraft och energi.

Vid 60km ungefär försvann jag ner i ett slukhål, mentalt, och trodde inte jag skulle klara det. Men efter en massage vid ett av depåstoppen och lite extra energi så kravlade jag mig upp igen och fortsatte springa. Varje gång den negativa tanken "jag klarar det inte" dök upp svarade jag med "Jag ska i mål!" ibland så bestämt att jag sa det högt.

Det är när tvivlen sätter in man ska ha ett klart och tydligt mål, ett mantra. Något kort och koncist att rappa till tvivlen med.

I slutänden behövde jag nästan alla 15 timmarna och landade jättesist, men vi var bara 31 tjejer totalt som fixade 100km så jag är sjukt nöjd ändå! Jag har sprungit 100km.

Bilden tog min underbara fästman före loppet. De två sista varven hängde han på, ett varv är 8km. Så han gick och joggade 16km i lågskor, jeans, t-shirt och väst. Bara för att jag skulle slippa vara ensam!!! Hur underbar är inte den mannen!

Idag är jag stel, jag har inte varit så här stel sen min första mara faktiskt. Jag har dock inget ont som skulle kunna betyda  något fel, inget skav, inga blåsor eller andra skavanker. På det hela taget är jag bara trött, och det är väl ett rätt bra betyg för träningen ändå?

 

8 kommentarer till inlägget

Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#1
5 augusti 2013 - 14:00
Väldigt bra gjort. Men vilade du verkligen 3 veckor?
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#2
5 augusti 2013 - 14:23
Njae, jag iddes inte regga bara :-)

Det blev mest transportlöpningar och myslöpningar, men inget strukturerat och inget längre än milen så det blev inte av att jag reggade.
Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#3
5 augusti 2013 - 14:25
Jag blev nästan sugen när jag såg det på webb-tv igår. Men ja..., man tänker sig nog för 2 ggr åtminstone.
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#4
5 augusti 2013 - 14:37
Jo, det gick väl tungt och det gjorde ont bitvis, men att övervinna allt det där och komma i mål är oslagbart!
Alice Sundström
1968 • Gislaved
#5
5 augusti 2013 - 18:33
Grattis, enastående bra kämpat :)
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#6
5 augusti 2013 - 18:35
Tack :-)
Annie F
1981 • Tullinge
#7
8 maj 2014 - 15:07
Råkade ramla in här nu långt senare!
Men wow! Jag är mäkta imponerad! blir det fler 10milare?
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#8
8 maj 2014 - 17:59
Absolut, jag är anmäld i år igen :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.