En snabb dag inför helgens mara – eller jag är en vinnare

Bild

Gårdagen bjöd på diverse aktiviteter som gjorde att det gällde att vara snabb. Det började i sedvanlig ordning med lämning av barn på anstalter – d.v.s. skola och förskola och det kräver alltid en rejäl skopa tålamod och planering för att få det att funka utan att vara på jobbet först på sen förmiddag. Våra barn är dock exemplariska för det mesta men kan ibland hitta på stickspår – som de outhärdliga dagarna då Axel bestämde sig för att sluta med vagn och börja med sin ”cykel”. Hans ”cykel” är en variant som man springer fram med – d.v.s. utan pedaler och det går för det mesta alldeles för fort så länge han gör det på gården eller hemma på parketten. Men när han skulle ta den till förskolan så fanns det helt plötsligt en hel värld att utforska vid sidan om cykelbanan och existentiella frågor att ställa till mig om t.ex. varför det står en grävskopa där, eller vad moppen gör parkerad här o.s.v. Självklart så stannar allt upp under dessa frågor så Axel bestämmer helt plötsligt takten. Tidigare så var det jag som bestämde men nu var det han i ultrarapid.

Som tur är har jag nu lyckats gömma ”cykeln”.

Väl inlämnade så bar det som vanligt i väg på lånecykel som är ett helt fantastiskt påfund – särskilt om man vill kunna välja om man vill ta cykeln eller ej. Jag plockar upp den var jag vill och lämnar tillbaka den var jag vill. Magiskt för 250 spänn som man kan lämna in kvittot för till jobbet och få tillbaka som friskvård!

Efter förmiddagens arbetande var det dags för tidig eftermiddag och besök på ultraljudet för att titta på tvillingarna som växer fantastiskt fint. Det är så overkligt så jag kan inte börja skriva om det nu för då kommer hela inlägget handla om det.

Bild

På väg till och från ultraljudet så smet jag in på Juiceverket på Odenplan – för en laddande juice inför maran. Som jag misstänkte så är jag inte ensam om att springa maran på lördag så jag blev guidad i juicedjungeln av en kund som också skulle springa. Det alla tycks tala om i löparkretsar är den mystiska betan – eller det är ju ingen mystiskt beta i sig då det handlar om rödbetan – men den tycks ha helt fantastiska egenskaper för långdistanslöparen. Lite som Tarahumarafolkets hemliga örter.

Så därför fick det bli en Polk Salad Annie som är en helt fantastiskt vacker skapelse på den overkligt vackra polkabetan tillsammans med morötter, ingefära och äpple.

Efter ultraljudet cyklade Emelie och hämtade barnen och jag cyklade hem och städade och bytte om inför Urban Mile som gick av stapeln i Humlegården på kvällen. Jag skulle springa tillsammans med Joel och tävlingen gick ut på att klara av tre stationer (som orientering fast i urban miljö) som vi fått reda på 24 timmar innan loppet.

Vi blev en munter skara på cirka trettio pers som stod och väntade på starten mitt i Humlegården medan myggen attackerade och PT-grupperna stånkade på varenda ledig gräsplätt. Det var en underbart vacker kväll och jag förstår att många som anmält sig uteblev då uteserveringarna dignade av folk. Det är ju inte alla som uppskattar att röra sig i solen…

När starten gick så drog Joel och jag iväg mot den kontroll som vi bestämt oss för att vara den första – den satt uppe på Slussen vid Matsalen Eken så vi pinnade på förbi Kungsträdgården, Strömbron, Skeppsbron och upp på Slussen. Första kontrollen var avklarad och jag fick överraska Joel med en smitväg bakom Eken som gjorde att vi hamnade bredvid tågen på Centralbron och lagom till att vi passerade Helikopterplattan så var jag tvungen att knyta skon – d.v.s. slå en drill. Den här uppladdningen inför maran innebär att jag är ständigt mätt och ständigt kissnödig eftersom jag äter och dricker kopiösa mängder.

Med solen i ögonen fick vi avnjuta en av Stockholms mest Brooklynlika vyer med tågbron och -tunneln genom Riddarholmen. Nu har jag aldrig varit i New York men jag har en rik fantasi. Vyn när vi lämnade Riddarholmen var också helt magisk – solen stod rätt över Stadshuset och glänste i plockepinnet vid Waterfront som nog visade en av sina vackraste sidor igår kväll. Höga på den upplevelsen så höll vi ett bra tempo på Norr Mälarstrand och kostade dessutom på oss att glänsa lite längs med snobb-rännan – d.v.s. uteserveringarna vid Melkers restauranger vid Preem-macken.

Nästa station var nämligen vid gångbron från Rålis till Fridhemsplan och Joel och jag var så fruktansvärt synkade i vår löpning och andning att vi måste ha sett ut som ett nyförälskat par. Publiken vid strandcaféet såg i alla fall nöjda ut. Eller så inbillar jag mig. Men det var i vilket fall som helst häftigt att få springa med jämna steg!

Sedan började vår jobbigaste bit. Stigningen upp till Fridhemsplan och vidare till S:t Eriksbron skulle leda oss till Vasaparken för den sista stationen. När vi väl plockat den nedanför Eastmaninstitutet så bad Joel mig att jag skulle dra iväg så fort jag kunde. Han hade börjat känna sig stel och trött och ville att jag skulle chansa på att vinna. Jag visste att vi hållit ett OK tempo runt 4:30 min/km och att jag skulle ha en relativt snäll löpning när jag väl kommit upp på Dalagatan. Därför tänkte jag – jag gör det. Jag sick-sackade mig fram till Tegnérlunden och tog sedan Tegnérgatan ner till Sveavägen där jag blev stoppad av ett rödljus och Joel höll på att komma ikapp.  Sen fortsatte jag hela Tegnér till den jobbiga stigningen på Runebergsgatan och plötsligt var jag i Humlegården.

Jag måste helt klart öva upp min vinnarskalle för så fort jag visste att jag närmade mig mål så la kroppen av. Precis som den gör i längre lopp. Det har alltså inget med distansen att göra. Spurten finns inte där – det är som en mental spärr. Men när jag såg att det inte fanns några löpare vid målet så fick jag trots allt horn och sprang i mål som vinnare på strax under trekvart på milen och nästa deltagare att komma i mål nån dryg minut efter var Joel!

Förutom den omtumlande känslan att för första gången vinna ett lopp så fick jag med mig ett presentkort från Stadium som troligtvis kan täcka ett par fotbollsskor – eftersom Emelies första kommentar var att jag inte får köpa några löpargrejer. Sen drog vi hem till oss på Joels Vespa och grillade lamm och drack kolhydrater. Jag var asketisk nog att välja Estrellas alkoholfria som jag gillar skarpt, men kostade på mig ett glas rött till lammet. Avhållsamheten känns viktig inför ett lopp som troligtvis blir alldeles för långt och varmt.

20121001-092230.jpgSom en parentes så fick jag låna Joels Vespa och jag körde lycklig som ett barn iväg med hela barnaskaran till anstalterna i morse. En kalaslämning med kvittrande barn som leende berättar för hela skolan/förskolan att de fick åka moppe på morgonen.


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.