Kontorit enligt VD

Racerapport från Kungsbacka och livet

Jag gillar tanken om mesta möjliga lycka till mesta möjliga människor. Jag menar; Vad kan vara viktigare än att vi är lyckliga? Det låter ytligt men på riktigt. Vad skall vi med utveckling till om den inte gör oss lyckliga? Vad skall vi med någonting till om det inte gör människor lyckliga?

Om man applicerar det på sina livsval kan det få stora konsekvenser. Jag och min familj hoppade t.ex av inredningshysterin, för snart fem år sedan. Vi är nu helt skuldfria och bor i en hyresrätt med en bil redo för skroten. Visst, klickgolven är inte de snyggaste och bilen ser ut som den gör men vad då? Vad har det oss att göra? Egentligen?

Träningen då? Gör den oss lyckligare? Absolut! Vid sidan av mat är motion, fysisk närhet och gemenskap är det som gör oss lyckliga. Punkt. Det är därför vi tränar och jag är helt övertygad om att jag alltid kommer hålla på. Men när det kommer till tävling blir det svårare. Gör det oss lyckligare?

Jag är oerhört tveksam. Visst är det inspirerande att klara av sina mål och visst kan man nå bekräftelse genom sin prestation. MEN den är högst tillfällig. För på samma sätt som Steve Jobs skapade en bekräftande "gemenskap" när iPhone släppte sina första vita telefoner bygger det på att inte alla kan vara med eller klara av. Sånt gör oss inte lyckliga. Dessutom flyttas snabbt gränsen för vad som räcker. Så snart "alla" skaffat vita smartfons bestämde Steve (för att sälja fler) att det nu var svart som gällde. Det som fick oss att duga ett halvår tidigare utlöste nu ett smärtsamt utanförskap (japp, faktiskt kemiskt mätbart i hjärnan).

I helgen tävlade jag. Allt stämde och all träning bar frukt. Första 5-7km kändes oerhört lätta trots att jag gick snabbare än planerat. Jag passerade milen på 39:22 och började räkna: "du är pigg OCH har marginaler så du behöver inte ge upp om väggen kommer..." Den kom inte. Några kilometer senare hade jag 45 sek till godo och började räkna igen. "45sek till godo. Om jag siktar på en 1:23 tid då? Då har jag 45-24sekunder delat på 9km =XX som jag har råd att tappa per km". Ni som räknat när löpartröttman sätter in vet att det tar minst en kilometer att komma på svaret. Å vips har man nya siffror att ta hänsyn till.

Hur som helst insåg jag att det skulle hålla och när det var tufft efter 16:e kilometern kunde jag lyfta mig själv "det är nu det händer. Det är ok att du är trött och du får slita. Detta är ju vad du tränat för". Även om sista kilometerna var plågsamma kände jag en lycklig ilning längs ryggraden. "Det kommer gå vägen, äntligen!" Jag gick i mål, på 1:23:23, mycket trött och lycklig. Slog min drömgräns på 1:24:24 (4-tempopå halvmaran) med en hel minut.

Om jag har någon talang för löpning så är det mitt tålamod. Jag har slitigt i år för att komma hit. För en medelmåtta som mig har det kostat på. Har det varit värt det? Ja absolut. Men så flyttas gränsen i bilresan hem. Skulle jag kunna klara 1:20? Säkert men så tänker jag efter. Skulle det göra mig lyckligare? Hmm... det är motion, närhet och vänner som gör oss lyckliga. Kanske vi borde fokusera mer på det. Som livsval alltså.


Lycklig i rörelse bland vänner efter 11km. (39 sekunder på rätt sida)

8 kommentarer till inlägget

Daniel Becker
1973 • Stockholm
#1
22 april 2013 - 13:04
Skönt formbesked, grattis till din drömtid.
1972 • Ljurhalla
#2
22 april 2013 - 13:36
Snabbt! Grattis!
1971 • Nykvarn
#3
22 april 2013 - 14:19
Mycket bra skrivet, och mycket bra sprunget! Jag vet precis hur du upplevde det då jag sprang en liknande halvmara 2011. Målet var att gå under 1:25, vid 5km låg jag 15s före schemat, vid 10k låg jag 30s före, vid 15km, 45 sekunder före och jag insåg att jag t o m skulle kunna ta mig under 1:24 med en stark avslutning och det gjorde jag, 1:23:32. Ett av mina bästa lopp någonsin och jag är fortfarande nöjd över det konstigt nog.

Visst händer det att jag sneglar på nya mål och 1:20 är onekligen nästa drömgräns men samtidigt känner jag att det är väldigt långt dit och jag är lycklig bara över att kunna hålla på på den här nivån.
Jonas Lundström
1983 • Varberg
#4
22 april 2013 - 21:11
Stort grattis!

Känner igen dig på bilden ifrån loppet. Det var nog i klungan som du sprang i som jag hängde på! haha

Visste inte att det var du :)
1976 • Göteborg
#5
23 april 2013 - 08:48
Tyckte jag kände igen dig med Jonas. Men du hade blå tröja va?

Hade noll chans att hänga på dig och Panterlöparen när ni gick vid 15km (om jag nu minns rätt)
Marcus Swenson
1963 • Alingsås
#6
23 april 2013 - 09:47
Lycka är individuell, det är ingen som kan säga åt dig vad det är som gör just dig lycklig. För en del är tävlandet lycka, för en del räcker själva tränandet. Ändå ägnar vi väldigt mycket av vår tid åt att säga till andra människor: "Gör så här så blir du lycklig!" Det funkar för mig så visst måste det funka för dig? Och ibland går vi ett steg längre, vi säger att en lycka är bättre än en annan. Själv tycker jag så, att tränandets lycka är större och bättre än tävlandets, att tävlandet är ett slags surrogat, en billig lura-sig-själv-lösning för att motivera en till en träning som måste vara lycka-i-sig-själv. Bli zenbuddhist, uppfylls av nuet. Där är lyckan.
Jonas Lundström
1983 • Varberg
#7
23 april 2013 - 19:27
Det stämmer, hade blå tröja.
Nästa gång när jag nu vet vem du är så lovar jag att hälsa! :)
1973 • Ljusfallshammar
#8
25 april 2013 - 22:49
Grattis du är ju grymt snabb!!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.