Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S"Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.